- Project Runeberg -  Sonetter /
Anmärkningar

(1871) [MARC] Author: William Shakespeare Translator: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
180-181

ANMÄRKNINGAR.

Sonett 1. De första 17 sonetterna utgöra variationer öfver samma tema. Skalden råder sin vän att gifta sig, ty det sköna har den skyldigheten att fortplanta sig i verlden och får icke girigt undandraga henne de skatter, det fått af naturen. Samma tema utföres af SHAKEPEARE i »Venus och Adonis» och liknande antydningar förekomma äfven i »Hvad Ni Vill» samt i »Romeo och Julia».

2. Uppmärksammas må, vid sidan af de djerfva, starkt realistiska bilderna om löpgrafvarne i hyn och om barnet, som skall qvitta räkningen för fadren (begge med hos SHAKSPEARE vanlig osökthet tagna ur det dagliga lifvet), såsom deras motsats det stycke äkta concettistil, som slutet med sin antites erbjuder.

4. Bilden är äkta realistisk, tagen ur affärslifvet, såsom ej sällan är händelsen hos SHAKESPEARE, och i alla detaljer fullt utförd och illustrerad med kraftiga epitet: »tanklösa älsklighet» (unthrifty loveliness), »vackra snålvarg» (beautous niggard), »vinstlöse ockrare» (profitless usurer).

5 och 6. Begge höra tillsamumans och utgöra första exemplet på tvenne sonetter, hvilka bilda liksom strofer i en och samma dikt. Den bild, som börjas i 5 om destillationen af sommarens blommor, för att bevara deras vällukt som fånge inom »vägg af glas». fortsättes i 6 med
182-183
tillämpning på den unge vännen. I den senare (6) har originalet »ten» och »ten times», men då tio med någon svårighet går in i den svenska versen och ingen egentlig vigt ligger på talet, har öfversättaren för lättheten utbytt det mot tolf.

7. Ett ståtligt uppslag till en bild som dock i slutet för tillämpningens skull på ett med verkligheten ej fullt öfverensstänmmande sätt utföres.

8. Bilden är tagen från musiken, såsom ofta hos SHAKSPEARE är fallet. Derför är äfven nödvändigt att i åttonde raden återgifva »the parts» med musikparti. Vanligtvis kringgås uttrycket eller öfversättes det med roll.

10. I de föregående sonetterna har skalden sjelf icke synts till: här talar han för första gången sjelf i första person.

12. Samma bild om sommarns gröda, som fått borstigt skägg, återfinnes i »Midsommarnattsdrömmen», 2 akt., 2 scen.

13. Anspelningen på vännens fader såsom död, liksom i 3:e sonetten på hans moders såsom ännu lefvande, då dessa sonetter skrefvos, åberopas gerna af anhängarne till den åsigt som gör grefven af Southampton till dikternas föremål.

15 och 16. Höra tillsammans. Jorden liknas vid en skådebana, en liknelse, som flere gånger förekommer hos SHAKSPEARE, i Hamlet, i Macbeth, i Stormen, i Kung Lear m. fl. -- »Min unga penna» (my pupil pen), eller min oöfvade penna, i 16 tyder på att dikten hör till de tidigare.

17. Sluter sig närmast till den föregående. Egendomlig förefaller skaldens egen känsla af, att hans dikter möjligen skulle komma att förefalla en annan tid öfverdrifna och fulla af »forntids svulst».

18 och 19. Nytt uppslag börjar. Det är nu poesin som innebär kraft att föryngra och upprätthålla. Mot henne förmår tiden ingenting. Phoenix säges förblöda på sitt bål, »burn in her blood», emedan den vid sin sjelfförbränning ännu har lefvande blod.

20. Hörer i afseende på innehållet ej till de föregående. Originalets »master-mistress of my passion», som betecknar föremålets blandade skönhet, är oåtergifligt på svenska. Tyskan har »Herr-Herrin meiner Liebe». Sjunde raden: »A man in hue, all hues in his controlling», har af TYRWHITE, en engelsk tolkare, blifvit uttydd så, att föremålet skulle heta HUGHES (HUGO); skalden skulle med en ordlek ha sagt, att hans vän slår ned alla HUGHES = »all hues» i verlden. Sonetten är, i förbigående nämndt, den enda, som i originalet har idel qvinliga rim.

21. Skalden vänder sig mot de vanliga fraspoeterna och ironiserar tydligen en sådan i 12:e versen. Jemför härmed 130:de sonetten, medan han i den 99:de sjelf begagnar sig af de medel som här bestraffas.

23. Såvida ej en gissning i afseende på texten, enligt hvilken i nionde raden sättes »looks» i stället för »books», är riktig, har dikten troligen afseende på en boksändning, för hvilken den utgjort tillegnan, ehuru man har svårt att inse hvilka böcker härvid kunnat menas. Ordet har här öfversatts med »sånger», liksom äfven den svårtydda tolfte raden blifvit för begriplighetens skull i öfversättningen till innehållet förenklad, i öfverensstämmelse med BODENSTEDT.

24. Erbjuder icke litet bryderi, då man vill söka göra sig klar den bild, skalden åsyftat, och som utan gensägelse är i hög grad spetsfundigt uppgjord. Största svårigheten erbjuder originalets uttryck i fjerde raden: »perspective», som i öfverensstämmelse med DELIUS och GILDEMEISTER blifvit återgifvet med »optiskt sken». Detta optiska konstverk består deri, säger skalden till sin vän, att du måste se in i konstnären sjelf (ögat) för att se din bild hängande i hjertat som i en bod: men der skulle du ingenting se, om
184-185
icke ditt öga såsom fönster till mitt bröst bragte solljus in i mitt hjertas dunkel.

26. Dikten utgör en poetisk tillegnan till någon högt stående person.

27 och 28. Utgöra tillsammans ett helt. Skalden och hans älskling äro genom en resa skilda från hvarandra, och själ och kropp bli dervid begge beröfvade hvila. I slutkupletten till 28 har öfversättaren sökt återgifva originalets alliteration. SHAKSPEARE älskar mycket att använda sådan, för det mesta oåtergiflig, ljudklang, hvilken dock betydligt förhöjer originalets poetiska skönhet.

29-31. Dessa sonetter höra tillsammans. Temat är, att vännens kärlek utgör en tröst mot lifvets vedervärdigheter. I den första begråter skalden sin lott att vara förskjuten af hela verlden (»my outcast state»), hvilket väl ej kan betyda annat än hans egenskap af skådespelare, isynnerhet om man jemför 29 med 111. Men tanken på vännen löser dessa sjelfföraktets qval, liksom han äfven lindrar förlusten af vänner, som förlorats, hvilket utgör innehållet af 30, hvarpå dess slutkuplett utgör inledning till 31. Dessa dikter härröra säkerligen från en senare tid.

32. Sluter sig äfven till de föregående SHAKSPEARES här ådagalagda anspråkslöshet behöfver ej nödvändigt tyda på ett tidigare uppkomstdatum.

33-35. Alla tre sonetterna bilda ett sammanhängande helt. Vännen har på något sätt svikit skalden, detta har vännen ångrat, men egentligen kan saken blott försonas genom skaldens ädelmodiga kärlek. -- I 33 är uttrycket »alchemy» i den herrliga bilden om solen omöjligt att återgifva efter orden. Samma bild återfinnes i »Kung Johan», 3 akt, 1 scen.

36 och 37. Här är det en »begråten skuld», en »fläck», som tvärtom gör skalden »bruten, arm, föraktad», hvarvid vännen är hans enda tröst. Hvilken denna skuld varit, är ej bekant. Slutkupletten i 36 återkommer ordagrant i 96.

38 och 39. Stå i förbindelse med hvarandra. Här bifogas i 39 en ny skengrund till den i 36 yrkade skilsmessan: skalden kan sålunda mera otvunget egna vännen sin hyllning.

40-42. Dessa sonetter sammanhänga närmast med 35, och torde kunna antagas förtydliga det der blott antydda förhållandet med vännens trolöshet. Här framnställes nu som ett bestämdt faktum, att vännen beröfvat skalden hans älskarinna, och skalden söker hålla vänskapen uppe, ehuru han är sårad i sitt innersta hjerta. Öfversättaren finner, i motsats mot GILDEMEISTER, verklighetens botten för situationen vara allt för påtaglig, för att man kan våga tänka på en blott snillelek, ett blott fantasispel. Detta hindrar dock ej, att 42 är ett framstående exempel derpå, huru tidens kärlekssofistik i dessa sonetter tager sig uttryck.

43. Här börjar en ny följd af sonetter, som närmast sällar sig till det i 27 och 28 angifna tema, nemligen skilsmessans smärta. Det varieras till och med 51.

44 och 45. Utgöra ett par. Den gemensamma tanken beror på föreställningen, att menniskan består af de fyra elementen jord och vatten, luft och eld. En antydning om samma uppfattning förekommer i »Henrik V», 3 akt., 7 scen. De tvenne tyngre elementen, jord och vatten, behandlas i 44, de båda lättare, luft och eld, i 45.

46 och 47. Stå i motsats mot hvarandra. Den förra påminner om 24.

48. Sluter sig närmast till 50 och 51. Slutstrofen påminner om ett uttryck i »Venus och Adonis»: »Rich preys make true men thieves».

50 och 51. Utgöra ett strofpar, med resa och skilsmessa som tema och skaldens gångare som hufvudfigur i bilden.
186-187

52. Står ej i sammanhang mod någon föregående eller efterföljande, utan utgör troligen, enligt GILDEMEISTERS antagande, svar på en annan sonett, hvilket äfven antydas genom det »So», hvarmed dikten börjas. Liknelsen med de sällan återkommando högtidsdagarne finnes äfven i »Henrik IV», första delen, 8 akt., 2 scen.

53-55. Bilda tillsammans ett helt, prisande vännens trohet oeh skönhet i förening, samt i den sista lofvande honom odödlighet i skaldens sång med toner af mäktig klang och med en tillförsigt, som egnar den om sitt snilles makt fullt medvetne skalden.

57 och 58. Begge sonetterna höra tillsammans genom ämne och ton: skalden förödmjukar sig till att anse sig som den älskades slaf, hvilken ej har rätt att af sin herre fordra någon räkenskap, och som i allt underkastar sig hans vilja. GILDEMEISTER finner dessa dikter, om de skulle ha afseende på verkliga förhållanden, gifva en sorglig bild af SHAKESPEARES karakter. Ja, om de skulle tagas alldeles efter orden. Men de framträda synbarligen såsom hyperboliska uttryck för skaldens känsla, såsom äfven den nämnde författaren vill, och de gifva en till sin yttersta spets drifven bild af det sätt, hvarpå skalden kände sitt hjerta bundet vid den älskade. Oaktadt denna öfverdrift i tonen, behöfva dikterna derför icke vara ett blott fantasispel, på samma gång ett antagande af deras sammanhang med verkligheten icke behöfver nedsätta skaldens karakter.

60. Anslår samma tema som i 18 och 19. men i ännu mäktigare ackordgångar.

61. Åter ett förut behandladt tema: motivet är nemligen det samma som förut är varieradt i 27 och 43, blott med den skilnad att i stället för verkliga drömmar skalden nu plågas af syner i vaket tillstånd.

62. De följande sonetterna, 62-75, utgöra en afdelning för sig. De flesta behandla alltings förgänglighet och verldens uselhet och förderf, i vemodiga och äfven dystra toner. I tankedjup och högstämd lyrisk flygt äro de att räkna som de yppersta i samlingen. GILDEMEISTER tager anspelningarna på skaldens ålder såsom endast licentia poetica och anser honom, när dessa dikter skrefvos, knappt ha varit 30 år. De skulle således varit skrifna före 1594. Härtill finnes dock ingen giltig grund. Af inre orsaker torde de med allt skäl kunna tillskrifvas skaldens mognaste tid, då han mellan 40 och 50 år såg lifvet i mörka dagrar, såsom äfven fallet är i hans senaste dramatiska dikter. Här som der äro concetti förvisade, och i deras ställe har han satt den klaraste form som uttryck åt det tankedigra och djupt känslofulla innehållet. Detta gäller de flesta, om ej alla, hit hörande dikter; redan förut hafva några sådana förekommit (29-32, 60) och längre fram finnas äfven beslägtade (81, 110-112, 121, 129, 146).

64 och 65. Sammanhänga omedelbart med hvarandra.

66. »Allt detta» hänvisar på den följande listan öfver menskligt elände. Att observera äro åttonde och nionde raderna, i hvilka man anmärkt såsom egen en hos SHAKSPEARE sällan förekommande häntydning på politiskt missnöje. Likaså har påpekats likheten mellan denna berömda sonett och HAMLETS monolog: »Att vara eller icke vara».

67 och 68. Begge sonetterna höra tillsammans och ställa vännens enkla naturlighet mot samtidens lastfulla flärd. SHAKESPEARE ifrar här liksom på flere ställen (t. ex. i »Köpmannen från Venedig», 3 akt. 2 scen.) mot smink och peruker. Blonda peruker med rödaktig anstrykning blefvo nemligen moderna vid hofvet och i den fina verlden, sedan man fann på att sålunda smickra drottning ELISABETH, hvilken, som bekant, hade rödaktigt hår. Derpå häntyder i 68 uttrycket om »de gyllne flätorna», som man klippte från de döda (the golden tresses of the dead).

69 och 70. Höra icke så nära samman med de dem
188-189
omgifvande. En slående bild i 70, fjerde raden, om kråkan, som höjer glansen af himlens färg!

73 och 74. Bilda ett strofpar; den första en bitter sjelfbetraktelse, den andra en tröstfull vändning till det bättre jaget med förakt för det jordiska. GILDEMEISTER finner deremot skaldens liknelse, i hvilken han jemför sig sjeif med den höstliga skogen, orimlig.

76. Från och med denna sonett till och med 86 räcker en ny sammanhängande kedja af dikter, med undantag af 77 samt 81, som stå enstaka för sig sjelfva. Temat är förhållandet mellan skaldens konst och hans vänskap samt vännens ställning till andra skalder, hvilka framställas som SHAKSPEARES rivaler. Här känner man kanske mer än annars den nödvändiga tillvaron af en verklig hakgrund för situationen. I 76 ger skalden en märklig ursäkt för sitt från modepoeterna skiljaktiga enkla skrifsätt samt för sin brist på vexling i ämne.

77. Denna sonett tyckes ha såsom poetisk tillegnan medföljt en anteckningsbok, ty sådana vore den tiden mycket brukliga. Vi påminna om den memorandum-bok (tables), SHAKSPEARE låter HAMLET begagna i 1 akt. 5 scen. Så äfven i 122 längre ned.

78 och 79. Här börjar nu den nämnda rivaliteten att framlysa.

80. »Ett högre snille» (a better spirit) har af olika kommentatorer blifvit olika uttydt. Af SHAKSPEARES samtida skalder har man tänkt på SPENSER, DRAYTON, DANIEL och äfven MARLOWE. På den senare har man särskildt velat hänföra 86. Lämpligast torde väl vara att tänka på SPENSER, för hvilken SHAKSPEAR i den i inledningen anförda sonetten ur »The passionate pilgrim» yttrar så stor vördnad, ehurn man icke vet, att denne egnat någon förnäm ung man sin hyllning. Bäst torde vara att erkänna, att nyckeln till gåtan är förlorad, ehuru väl man måste antaga, att verklighet ligger till grund för framställningen; utan ett sådant antagande blir den i dikten lifligt kända och kraftigt utförda bilden väl omöjlig att förklara.

81. Denna sonett ansluter sig till 18, 19, 60 och liknande, och står med öfriga till denna cykel hörande sonetter icke i något närmara sammanhang. »Du gömmes i efterverldens ögon», nemligen som en gång läsa denna sång.

82 och 83. Höra tillsammans. Vännens skönhet och dygd behöfva ej retoriskt smink. I begge förekomma utfall mot tidens floskelpoesi.

86. »Hans stolta diktnings fulla segel» liksom ock »hans själ, af andar lärd att skrifva» har tolkats på MARLOWES pompösa stil och hans bekanta drama »Doktor Faust». Dessa andar, som hjelpa rivalen, betecknas sedan ironiskt som tomtar, och sist talar skalden om hjelpen såsom kommande från en familjenisse (familiar ghost). I näst sista raden förekomma orden »fil’d up his line», hvilka af alla kommentatorer och i alla öfversättningar återgifvas med »filade hans vers». Imellertid gör TSCHISCHWITZ med rätta den anmärkningen, att »file» väl kan betyda »polish», men »file up» icke, hvartill vi kunna lägga, att i sådant fall väl »lines» borde stått i stället för »line». I öfverensstämmelse med den i sonetten använda liknelsen om strid, som antydes sist genom ordet »seger», bör »line» tagas som slagtlinie, led, och »fil’d» enligt COLLIERS förslag utbytas mot »fill’d», så att raden, i stället för att heta i vanlig öfversättning: »när du nedlät dig hans vers att fila», bör blifva: »när du nådigst i hans led dig ställde».

87. Sluter sig till 49. hvars tema varieras till och med 93. Dessa sonetter kunna för öfrigt, liksom många andra, lika väl tänkas egnade åt en qvinna som åt en ung man. I 87 är det qvinliga rimmet ovanligt öfvervägande.

89. Det enda, som kunde göra mindre troligt, att här menades ett kärleksförhållande till en qvinna, vore det i
190-191
tolfte raden använda ordet »acquaintance», umgänge, menar GILDEMEISTER. Ingenting synes dock i detta ord hindra ett sådant antagande, isynnerhet som det efterföljes af det talande uttrycket »thy sweet-beloved name».

92 och 93. Antagas af den äldsta sonettkritiken i sitt sammanhang vara riktade till SHAKSPEARES hustru, ANNA HATHAWAY, som, då mannen länge lefde skild från henne, skulle gifvit honom anledning till svartsjuka.

94-96. Bilda tillsammans ett helt, som af DELIUS anses riktadt till en älskarinna, hvilket äfven af innehållet göres ganska troligt, medan GILDEMEISTER åter anser detta omöjligt på grund af sjunde raden i 94. Slutraden i denna sonett förekommer i ett psevdo-shakspeariskt drama, »Kung Edvard III», tryckt 1596, hvadan dessa sonetter måste vara författade före den tiden, alldenstund väl den nämnda raden kommit ur sonetterna in i dramat och ej tvärtom. I 96 upprepas samma slutkuplett som i 36, men i nytt sammanhang.

97-99. Stå till hvarandra i nära sammanhang. Det är åter skilsmessan från vännen, som är tema. I 97 inträffar denna under sommar och höst, i 98 under våren. I 99 har sonetten fått femton rader; den första raden får betraktas som ett slags öfverskrift. Alla tre, isynnerhet den sista, äro i blomstrande renaissancestil och torde tillhöra de tidigaste sonetterna.

100. De följande sonetterna till och med 108, med undantag af 105 och 107 bilda ett helt, behandlande ett tema, som redan förut (83-86) blifvit antydt, men visa sig vara af senare datum. Skalden urskuldar sin sångmö för hennes tröghet att besjunga vännen eller blott prisa hans dygd.

103. Nionde och tionde raderna kunna jemföras med ett motsvarande ställe i »Kung Lear», 1 akt. 4 seen.

107. Dunkel och svår att tyda, om den ej tänkas i någon bestämd situation, som dock nu är omöjlig att fullt utreda. Förmodligen var någon fara förespådd skalden eller hans vän, hvilken fara nu var häfd. Hvad roll månförmörkelsen härvid spelat, kan icke förklaras.

108. Här nämnes föremålet för dikterna rent ut »sweet boy».

109. Till och med 120 äro sonetterna i allmänhet egnade åt ett nytt tema, nemligen att teckna skalden såsom skyldig, såsom den der förgått sig samt träffats af ödets slag och menniskors hån, men deremot vännen som den förlåtande.

111. En sonett af omtvistadt innehåll: MALONE, en äldre Shakapeare-kritiker, har ansett det förvärf eller det yrke, som skalden sägar alstra »rått manér» (public manners), vara skådespelarekonsten, hvilken han sålunda på grund af dess följder i viss mon fördömt, och detta bestyrkes än mera af det följande, der han säger, att hans natur blifvit »fläckad af sitt värf, som färgarns finger». Mot en sådan mening, att han skulle fördömt sitt yrke, opponera sig deremot de tyska kommentatorerna. Oss synes MALONE och öfriga honom följande engelska författare ha fattat saken rättast. Han fördömer sitt yrke, »state», som det heter i 29, »public means» och »what it works in» i denna, för det lättsinniga lif, det medför, och emedan det qväfver hans bättre väsen.

112. Sammanhänger noga med den föregående.

113 och 114. Höra tillsammans. Skaldens öga är alldeles förbrylladt, han förälskar sig i allt, hvad han ser, blir sålunda otrogen, men allt detta är blott ett bevis på hans hjertas trohet. I den senare är skaldens själ »bekrönt» med vännen (»crown'd with you») och tager som en herrskare emot den smickrets pokal, som kredensas af ögat.

116 och 117. Utgöra ett par, som hör tillsammans genom motsättningen; men 117 kan ej antagas såsom en direkt följd af den föregående. Den första är en sublim
192-193
skildring af den äkta, orubbliga kärleken, och är denna teckning falsk, säger skalden, då återkallar han allt, hvad han förr skrifvit om kärlek, och ingen menniska på jorden har då någonsin älskat. En sådan försäkran kan ej vara gjord för skenets skull eller blott såsom en förberedelse till den spetsfundiga point, som slutar 117. Denna är tvärtom att anse som en annan sida af saken, sedd från en synpunkt, som ej kan kallas den trogna kärlekens. Det är lättsinnets advokatyr, det svaga hjertats erkännande af sin pligt, men också dess försök att värja sig mot samvetets anklagelser. I så fall är äfven denna sonetts innehåll lika allvarligt menadt som den föregåendes. Skalden må sjelf ha erfarit det eller funnit det hos någon annan: lika godt. det är i alla händelser en fin och psykologiskt sann teckning, värdig den, som från så många olika sidor vetat att uppfatta kärleken.

118 och 119. Höra tillsammans genom ämnets art och bebandlingens mästerskap. I 118 är en drastisk, men kraftigt talande bild ypperligt genomförd för att visa en sida af kärlekens öfverdrift; i 119 äro flere gripande och sanna drag använda i samma ändamål, men begge mynna de ut i advokatoriska spetsfundigheter, hvarmed liksom i de föregående det svaga och syndiga hjertat vill lura sig sjelft och döfva den sanna känslans förebråelser.

120. Slutar serien med en uppgörning mellan parterna, hvarvid den enes felsteg får qvitta den andres.

121. En af de allvarligaste sonetterna, riktad mot verldens falska sätt att dömma, som sammanblandar verklig dålighet med sådant, som beror på sinnet, på »det heta blod, jag fått» (my sportive blood).

122. Skalden har fått en anteckningsbok, »tables», af vännen; denna har han skänkt bort, och för att ursäkta sig, gör han en dikt, hvilken vänder saken till den största artighet för den, som egentligen deraf skulle känna sig förnärmad.

123-125. Samma tema genomgår dessa sonetter: skalden lofsjunger sin egen trohet, som trotsar tiden och häfderna. Den är icke »ett rangens barn» (a childe of state), heter det i 124, d. v. s. den är ej beroende af vännens höga börd och ställning; och den är ej heller i behof af yttre hyllning, utan består i inre kärleksoffer, tvärt emot hvad förtalet menat, säges det i 125.

126. Är ingen sonett, utan en lyrisk dikt i 3 fyrradiga strofer, rimmade parvis.

127. Med denna sonett börjar den serie af 26 dikter, som äro tillegnade en älskarinna. Hvem hon varit, kan naturligtvis ej afgöras, blott att hon varit mörk (hvilket gifvit anledning till och med att antaga henne vara en mulattska), att hon varit förförisk och särdeles farlig. MASSEY, som antager dessa dikter skrifna för lord PEMBROKES räkning, anser dem tillegnade den sköna och lättsinniga miss PENELOPE RICH, till hvilken lorden stod i ett ömt förhållande, ett antagande, som dock skulle sätta en långt svårare fläck på SHAKSPEARES karakter, än om han sjelf, som sannolikt är, varit slaf och våndats under en ovärdig passion. I originalet är »black» användt i dubbel mening, såsom både svart och ful, »fair» såsom både blond och skön.

128. En af de berömdaste sonetterna i samlingen. Det instrument, hvarpå den sköna spelade, var den i England s. k. »Virginal» eller spinett, ett slags klaver.

129. Något påpekande af denna sonetts märkvärdiga psykologiska djup torde ej behöfvas.

130. Att jemföra med 21. I begge samma fiendtlighet mot öfverdrift i användande af epitet och liknelser.

133 och 134. Begge utgöra en behandling af samma tema, som förut varit föremål för sonetterna 40-43, ehuru det här är älskarinnan, som eröfrat vännen.

135 och 136. Begge sonetternas form och innehåll
194-195
bero på en oåtergiflig ordlek med Shakspeares förnamn, William, förkortadt »Will», och det engelska ordet »will», vilja. Öfversättningen gör alls icke anspråk på motsvarighet mot originalets lek med ljud. Den meddelas blott för att ej lemna en lucka i samlingen.

138. Denna sonett återfinnes såsom den första i den 1599 utgifna samlingen »The passionate pilgrim», men med afvikelser i texten, som göra den underlägsen den här meddelade.

141. Motsvarande de fem sinnena, talas i originalet om de fem själskrafterna (five wits). De voro: common wit, imagination, fantasy, estimation och memory.

142. Sluter sig nära till den föregående.

143. Åter en ordlek med »Will», som öfversättningen ej ens bjuder till att återgifva.

144. Äfven denna sonett återfinnes i samlingen »The passionate pilgrim», men med obetydligare ändringar.

145. Dikten, som sannolikt hör till de tidigare och i tonen skiljer sig från de öfriga, gör det äfven i formen. Den är skrifven på fyrfotade jamber, då alla de öfriga dikternas verser äro femfotade.

146. En af de allvarligaste och märkvärdigaste bland dessa sonetter. I den ursprungliga form, i hvilken den kommit till vår tids kännedom, saknades andra raden, men den har blifvit restaurerad af MALONE, och i denna form läses den vanligen nu mera.

153 och 154. Tvenne till de föregående icke hörande sonetter i den på SHAKESPEARS tid allmänt gängse stilen, hvilken stod under inflytande af antiken och här gifvit sig luft i en om Anakreon påminnande relief- eller caméeartad framställning, upprepad i tvenne olika försök, af hvilka dock det senare torde vara mer lyckadt än det förra.


The above contents can be inspected in scanned images: 180-181, 182-183, 184-185, 186-187, 188-189, 190-191, 192-193, 194-195

Project Runeberg, Thu Dec 13 22:29:54 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sonetter/anmarkni.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free