- Project Runeberg -  Sonetter /
Inledning

(1871) [MARC] Author: William Shakespeare Translator: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
2-3

INLEDNING.

WILLIAM SHAKSPEARES sonetter, hvilka härmed för första gången framträda i svensk drägt, ega en sådan betydelse för skaldens egen utveckling vid sidan af hans dramatiska diktning, att en kort framställning deraf samt af deras sammanhang med skaldens lif blir nödvändig, om man jemte deras poetiska värde i och för sig äfven vill uppfatta deras ställning i historiskt hänseende.

SHAKSPEARE, som var född 1564 och dog 1616, kom till London och började sitt konstnärslif omkring 1586, således vid några och tjugu års ålder. Redan 1592 betecknas han i en efterlemnad pamflett af den, samma år i elände aflidne, dramatiske författaren ROBERT GREENE med en viss afundsjuka såsom en farlig medtäflare, »an upstart crow beautified with our feathers», under det han försvaras och hans betydenhet framhålles af en annan samtida dramatiker, CHETTLE. Följande är, 1593, framträdde han första gången såsom författare till en tryckt skrift, nemligen dikten »Venus and Adonis», hvjiken han sjelf betecknar som sin diktnings första arfving, »the first heir of my invention», hvarpå
4-5
följde 1594 dikten »Lucrece», begge tillegnade HENRY WRIOTHESLY, Earl of Southampton, en ung ädling, ungefär tio år yngre än SHAKSPEARE, hvilken sedan spelar en framstående roll i sonetthistorien. Begge dessa dikter voro episkt beskrifvande och tillvunno sig genom passionerad glöd och kraft i teckningen sådant bifall, att t. ex. »Venus and Adonis» till 1602 upplefde fem upplagor, och en samtida kritiker kunde på fullt allvar utbrista, att SHAKSPEARE, om han hållit fast vid denna diktart, skulle blifvit en skald af större betydelse, än han blef genom sin dramatiska skaldeverksamhet.

Af vigt för SHAKSPEAREs historia är dernäst ett verk af FRANCIS MERES, kalladt »Palladis Tamia, Wits Treasury», hvari ett yttrande förekommer, som talar om »mellifluous and hony tongued Shakespeare» och vid sidan af hans första dramatiska mästerstycken nämner hans »Venus and Adonis», hans »Lucrece» och hans »sugred sonnets among his private friends». Dessa hans »socker-sonetter» funnos således till, åtminstone till någon del, och cirkulerade bland skaldens vänner redan före år 1600. Förmodligen med anledning af detta MERES' yttrande utkom 1599 en liten poetisk samling, kallad »The passionate pilgrim», med SHAKSPEARES namn på titelbladet, ehuru åtskilliga der upptagna stycken bevisligen ej voro af honom. I denna samling förekomma bland annat ett par af de sonetter, som tillhöra den senare utgifna sonettsamlingen, dock med några smärre olikheter i texten. Säkert är imellertid, att SHAKSPEARE aldrig för sin del erkände den sålunda utan hans vetskap eller åtgörande utgifna diktcykeln, hvilken dock vanligen finnes bifogad hans samlade skrifter.

Först år 1609, således vid slutet af skaldens bana såsom verksam dramtiker i London, utkom den första upplagan af dessa sonetter, 154 till antalet, utgifven utan författarens tillåtelse, med titel: »Shakespeares Sonnets. Neuer before Imprinted». Förläggaren, som tecknade sig T. T., har genom bokhandlar-registret befunnits heta THOMAS THORPE, och att han var den verklige utgifvaren, utan att skalden sjelf hade något med upplagan att befatta, visar sig tydligt af en tillegnan, i hvilken icke skalden, utan T. T. egnar boken åt M:r W. H., »the onlie begetter of these insuing sonnets». Dessa ord hafva, sammanlagda med dikternas innehåll, utgjort en hård nöt att knäcka för alla skaldens kommentatorer.

Denna samling af 154 sonetter, som sålunda, enligt hvad ofta tyckes ha varit fallet inom den tidens engelska vitterhet, i en furtiv upplaga utgafs af THORPE, innehöll först 125 sonetter, tillegnade en yngling, hvilken SHAKSPEARE öfverhöljer med de starkaste uttryck af sin kärlek (»love»,
6-7
såsom det oupphörligt heter i texten), och hvilken man velat göra till sonetternas »begetter»; vidare en dikt i tre fyrradiga jambiska strofer till en ung gosse (126); derpå 26 sonetter till en intagande, men farlig qvinna (127-152), och sist 2 allegoriska sonetter, tecknande Amors makt, begge af ungefär lika innehåll (153 och 154). Man ser äfven af denna sammanblandning af ämnen, att dikterna ej kunnat vara utgifna af skalden sjelf, som väl både skulle ordnat dem annorlunda, än nu skett, och äfven verkställt ett noggrannare urval, om han ens tillåtit deras tryckning, då deras alldeles privata natur ådagalägges så väl af innehållet som af MERES' ofvan anförda ord, nemligen att de cirkulerade bland skaldens enskilda vänner. I detta hänseende äro särskildt de första 125 sonetterna märkvärdiga. De visa sig vara tillegnade en i hög grad älskvärd ung man, som dessutom tillhörde den förnäma verlden och innehade en hög social ställning; skrifna uppenbarligen på mycket olika tider, framställa de skalden i sitt förhållande till sin ömhets föremål, ibland såsom en åldrande man emot den blomstrande ynglingen, hvilken han vid olika tillfällen tillegnat dessa bevis på kärlek och tillgifvenhet; ibland befinner han sig på resa till och ifrån honom, och stundom störes det goda förhållandet dem emellan af åtskilliga förtretligheter, såsom svartsjuka, än på någon älskarinna, än på andra skalder, som egna den unge mannen sin hyllning. Egendomligast är att iakttaga uttrycken af SHAKSPEARES sorg öfver sin låga ställning och hans stundom nog ödmjuka erkännande af det ofantliga afståndet mellan honom och den tillbedde. Om dessa uttryck af en nästan slafvisk underdånighet såra oss, då vi tänka oss den mest frisinnade och upplyste skalde-ande sålunda buga sig inför den konventionella företrädesrätten, så må vi på samma gång komma i hog, att detta var ett tidens lyte, liksom det äfven tillhörde den, att med namnet kärlek beteckna det intima förhållandet tvenne män emellan, hvilket ej heller undgår att förefalla oss stötande. I alla händelser kan skalden icke ställas till ansvar för sin tids svaga sidor, liksom man också alltid bör taga i betraktande, att han sjelf icke publicerat dessa fullkomligt enskilda poetiska utgjutelser.

Men hvilken var denne bedårande yngling? Detta är den fråga, som så lifligt intresserat SHAKSPEARES kommentatorer och, ehuru den för njutande af sonetternas poetiska skönhet är af alldeles ingen betydelse, dock kastat en egendomligt retande, mystisk slöja öfver deras historia. Är denne »sweet boy» en verklig person, är han en allegori, eller äro dessa utgjutelser endast poetiska fantasier?

Härvid hafva hufvudsakligen tvenne skarpt hvarandra motsatta åsigter gjort sig gällande. Den
8-9
ena, representerad af engelsmännen, har bemödat sig att på det noggrannaste utleta, hvilka de historiska personligheter varit, som antydas i sonetterna, medan den andra, som har till målsmän tyskarne och bland dem främst SHAKSPEARES bekante utgifvare DELIUS, gör dikterna endast till fria poetiska utgjutelser. Men den förra åsigten har många olika tydningar för gåtan. Enligt engelsmannen DRAKES afhandling öfver SHAKSPEARES sonetter (1817) skulle den unge mannen vara den ofvan nämnda HENRY WRIOTHESLY, sedermera lord SOUTHAMPTON, till hvilken SHAKSPEARE förut, som vi sett, egnat »Venus and Adonis» och »Lucrece», och sonetternas »begetter», M:r W. H., skulle icke vara någon annan än han, -- en hypotes, som, ehuru den har många anhängare, dock måste anses osannolik, dels emedan formen för tillegnan icke passar in på lord SOUTHAMPTON och hans initialer, dels ock emedan det vore orimligt, att en bokhandlare början af sextonhundratalet på ett sädant familjärt sätt vände sig till en lord. Lika omöjlig visar sig äfven en annan teori, hvars upphofsman är BROWN (1838), enligt hvilken M:r W. H. skulle vara WILLIAM HERBERT, sedermera lord PEMBROKE, till hvilken jemte hans bröder den första upplagan af SHAKSPEARS dramer af 1623 var egnad af dess utgifvare, SHAKSPEARS kamrater vid teatern, skädespelarne HEMINGE och CONDELL; äfven detta antagande visar sig omöjligt af samma skäl som det föregående, hvartill kommer att lord PEMBROKE var betydligt yngre än SHAKSPEARE, hvadan en mängd häntydningar ej på honom passa in, utom det att han flere år före sonetternas utgifvande upphörde att heta M:r WILLIAM HERBERT. I begge fallen har man lagt hufvudsaklig vigt på uttrycket »begetter», såsomn betydande skapare eller alstrare, sonetternas andliga upphof, då det dock helt enkelt bör fattas såsom åsyftande den, hvilken varit upphof eller orsak till deras utgifvande på tryck.

Dessa äro de båda förnämsta historiska åsigterna om sonetterna. Utom de nämnda personerna har man äfven haft på förslag en WILLIAM HART, en slägting till skalden, vidare en obekant WILLIAM HUGHES, ett antagande, beroende på en förmodad ordlek i 20:de sonetten; ja, man har till och med velat tyda dem allegoriskt och hänföra dem på drottning ELISABETH sjelf, hvilken skalden under denna förklädnad skulle hyllat. Slutligen har äfven den åsigten uttalats, först af en bland skaldens bäste engelske utgifvare DYCE (1857) och efter honom vidare af GERALD MASSEY (1864), att man hos SHAKSPEARE bör skilja mellan personliga sonetter, som verkligen beröra hans egna personliga förhållanden, och »dramatiska» sonetter, hvilka vore sådana, i hvilka. han uttalar andras känslor. Dessa andra skulle enligt MASSEY vara dels lord
10-11
SOUTHAMPTON, åt hvars romantiska kärlek till den sköna ELISABETH VERNON skalden i dem gifvit poetiskt uttryck, dels den sköna damen sjelf, som lärer haft anledning till svartsjuka på sin kusin, miss PENELOPE RICH, dels slutligen lord PEMBROKE, för hvilkens räkning de sista 26 sonetterna vore författade till den nämnda miss RICH. Äfven denna åsigt visar sig både af inre och yttre grunder ohållbar: det är nemligen i hög grad osannolikt, att SHAKSPEARE skulle kunnat göra ett sådant kärleksförhållande mellan förnäma personer till föremål för en mängd dikter och låtit dem cirkulera bland sina vänner, utan att detta förhållande, som dessutom skulle fortgått under en lång följd af år, skulle gifvit anledning till någon skandalös utläggning hos samtida författare.

Den motsatta åsigten gör sonetterna endast och allenast till fria utgjutelser af skaldens fantasi, hvarvid förhållandena först skulle vara fingerade och sedan poetiskt behandlade. Denna åsigt hvars målsman, såsom nämndt, är DELIUS, och som ifrigt uppehålles af sonetternas senaste öfversättare i Tyskland, OTTO GILDEMEISTER, stöder sig hufvudsakligen derpå, att den andra åsigten leder till orimliga följder, att den ej är stödd på ett enda historiskt faktum, att ställen förekomma i sonetterna, som ej med den äro förenliga, t. ex. der skalden talar om sig sjelf som en gammal man, hvaremot alla svårigheter skulle lösas med antagande af dikternas ursprung ensamt ur skaldens fantasi, hvarvid den hufvudsakliga inre grunden för åsigten blefve den iakttagelsen i afseende på det poetiska skapandet, att detta icke med nödvändighet binder sig vid yttre, verkligt upplefda händelser, utan kan hålla sig till och bearbeta sådant stoff, som blott är fantasins verk. Vi anse oss härvid böra anmärka, att om sådant någon gång kan hända och äfven har händt, så torde det dock höra till sällsyntheterna, att en skald af verklig halt grundar en hel följd af dikter endast på en sådan fantasiverklighet, utan att hafva det ringaste stöd i den yttre verkligheten och lifvet. Visserligen skulle på sådant sätt SHAKSPEARES mycket omtalade förtviflade objektivitet, som i dramerna kommer oss att alldeles förgäta skalden för de bilder, han framtrollar, äfven i hans lyrik visa sig vara gällande, och sonetterna skulle således allesammans kunna kallas dramatiska. Men äfven med antagande af denna deras objektiva karakter, hvilken isynnerhet varit välkommnen för dem, hvilka på ett något borneradt sätt velat rädda skalden från misstanken att stundom hafva lefvat i tvetydiga förhållanden, kan man lika litet här som vid dramerna anse skaldens produkter vara ett verk endast af hans fantasi eller antaga situationerna vara rent af uppdiktade.
12-13

Utan att ingå i några gissningar rörande SHAKSPEARES besjungne vän, hvilka alltid torde blifva fruktlösa, helst som de för bedömande af dikternas poetiska halt och uppfattningen af dem ej ega någon betydelse, låtande således den literaturhistoriska gåtan vara, hvad hon är, -- en gåta, måste vi dock opponera oss mot den senare åsigten af nyss antydda grund. Ingen skald, och allra minst en sådan äkta realist som SHAKSPEARE, skrifver väl någonsin om hvad han icke erfarit eller åskådat i inre eller yttre hänseende, utan att han derför nödvändigt behöfver göras moraliskt ansvarig för innehållet af de sålunda uppfattade och framställda lifsbilderna. Vår åsigt är den, att vissa sonetter tydligen och bestämdt äro personliga och syfta på skaldens egen inre erfarenhet; andra äro uttryck för stämningar, som finna sin motsvarighet karakteristiska ställen inom de dramatiska styckena, såsom t. ex. den berömda 66:e sonetten, som har en slående likhet med HAMLETS allbekanta monolog: »Att vara eller icke vara»; slutligen finnas äfven sådana, i hvilka skalden, han må nu teckna hvad han personligen upplefvat eller icke, alla händelser ger uttryck åt en erfarenhet, hvilken han kläder i poetisk drägt, och der han äfven begagnar det gifna motivet såsom ett tema, hvilket han stundom i oändlighet varierar, dels för att afvinna det alla de sidor, som äro poetiskt intressanta, dels också någon gång rätt och slätt för att öfva eller glänsa med sin formella färdighet att lösa ett spetsfundigt poetiskt problem. Men i alla händelser tro vi äfven för de ytterligaste försöken i denna väg ett bestämdt erfaret motiv ur verkligheten ligga till grund, ty de flesta dikterna bära en allt för karakteristisk pregel af lif, för att vara s. k. kammarpoesi, äfven om kammarpoeten hette SHAKSPEARE.

Alltså: enligt vår mening hafva de flesta af dessa sonetter afseende på lefvande personligheter och verkliga förhållanden. Utan ett sådant antagande skulle flere af dikterna ej kunna förklaras, såsom den 107:de sonetten. för att taga ett exempel. Ja, sjelfva den mystiska slöja, som sprider en viss halfdager öfver dem alla, torde kunna gälla som ett bevis för, att de hafva något personligt i sig, ty en sådan naturlig clair-obscur kan svårligen vara gjord. Dessutom förefaller äfven den jemna och säkra ton, i hvilken flertalet är hållet, såsom nödvändigt framspringande ur verklighetens rot, då något sådant svårligen kan tänkas fullkomligt sväfvande i luften. Slutligen ligger äfven, oaktadt all variation af grundtemat, en viss enformighet, i god mening nemligen, eller kanske rättare enhet -- icke blott i färg och ton, utan i uppfattning -- öfver det hela; och säkert torde vara, att i en diktcykel, uppkommen på olika
14-15
tider och med ingen annan afsigt än att lösa vissa lyriska problem, tvärtom en större vexling i detta hänseende med flit skulle varit från början åsyftad. Huru vi vända oss, kunna vi således svårligen komma ifrån, att dessa sonetter äro verkliga dikter, eller förklarade bilder af en verklighet, som skaldens fantasi för sina behof fritt användt och format.

Den ordning, i hvilken sonetterna här meddelas, är den ursprungliga, som de redan hade THORPES upplaga, hvarvid visserligen somliga, hvilka utgöra variationer af samma tema, äro sammanförda, medan deremot andra blifvit sammanställda med alldeles främmande, och i allmänhet intet spår till kronologisk ordning eller följd efter innehållet kan upptäckas. Ogörligt lär väl äfven vara att söka åstadkomma en sådan omställning eller att den nu varande ordningen finna en bestämd plan. Begge delarne har man dock försökt. Det senare har gjorts af engelsmannen BROWN, som i en skrift om »Shakespeares autobiographical poems» i THORPES tillfälliga ordning funnit ingenting mindre än en dikt i sex afdelningar, innehållande en fullständig lifshistoria, för hvilka det dock torde vara öfverflödigt att här redogöra. Det förra har försökts förnämligast af sonetternas berömde öfversättare i Tyskland, FRIEDERICH BODENSTEDT, hvilken först ur »The passionate pilgrim» tillagt tvenne sonetter, så att antalet blifvit 156, derpå delat dem efter innehållet i 4 afdelningar, och bland dessa satt främst de sista 26 sonetterna, som ha afseende på skaldens förhållande till en älskarinna. Om äfven detta senare till följd af dessa sonetters stil, som företrädesvis rör sig med antiteser och concetti, kan anses vara berättigadt, då dessa dikter troligen tillhöra antalet af de äldsta bland dem, ger dock denna omordning anledning till så mycket godtycke och kan i så många hänseenden svårligen försvaras, att det bästa torde vara, såsom äfven BODENSTEDTS efterföljare BENNO TSCHISCHWITZ (1870) och OTTO GILDEMEISTER (1871) hafva gjort, att behålla qvar den gamla indelningen och, så vidt möjligt är, genom anmärkningar, hvilka alltid bli nödvändiga, upplysa om det förmodade eller gifna sammanhanget. Detta har äfven blifvit gjordt i denna försvenskning af sonetterna.

Hvad dikternas poetiska form beträffar, var det naturligt, att SHAKSPEARE skulle upptaga sonettformen, som under den starkt italianiserande riktningen under drottning ELISABETHS berömda tidehvarf inom Englands vitterhet fått en vidsträckt användning. Den försöktes först af den skald, som står i spetsen för denna nya smakriktning, nemmmligen lord SURREY, hvars 1557 efter hans död utgifna dikter äfven innehålla sonetter, ehuru i en form, som redan afviker från den stränga,
16-17
af PETRARCA fastställda. Sir PHILIP SIDNEY, hvars sonetter utkommo 1591, är den ende, som fullt följer denna stränga form. Derefter utkom 1592 »Delia», en samling af 57 sonetter af DANIEL, hvilken först begagnade den modifierade form, som sedan SHAKSPEARE upptog, och hvarom vi strax skola tala; 1594 utgaf CONSTABLE en samling, »Diana», samma år DRAYTON »Ideas Mirror», och 1595 utkommo SPENSERS »Amoretti», 88 sonetter, tillegnade hans hustru, hvilka fördunklade de redan nämnda, -- att ej tala om skalder af en lägre rang. Slutligen framträdde 1609 SHAKSPEAERS sonetter. Men då den stränga form, som bildades af PETRARCA för det rimrika italienska språket, som bekant, fordrar först tvenne quatrainer (fyrradiga strofer) med blott tvenne rim, hvarvid första, fjerde, femte och åttonde raderna rimma, liksom andra, tredje, sjette och sjunde, samt derpå tvenne terziner (treradiga strofer) med två eller mnöjligen tre rim i olika flätningar, bortkastades i DANIELS af SHAKSPEARE upptagna form denna stränghet, och den fjortonradiga sonetten indelades i tre quatrainer, hvardera med sina två rim vexlande för hvarannan rad, samt slutligen en kuplett om två rader begge utgörande ett rimpar. I afseende på rimmen kunde manliga och qvinliga efter behag vexla med hvarandra. Det är klart, att formnen härigenom blef lättare att handtera, på samma gång fven anläggningen pä en bestämd point blef skarpare utpreglad. För en öfversättare återstå ändock tillräckliga svårigheter till följd dels af språkets sammanträngda natur, hos SHAKSPEARE stundom ökad till det otroliga, dels ock af de egendomliga, ofta icke alls skrädda, men i hög grad karakteristiska och slående uttryck som allmänhet tillhöra SHAKSPEARES stil. Att mildra dessa, blir visserligen någon gång en nödvändighet, men man bör dock väl akta sig för att vattna ut de kärnfriska, originella uttrycken och ordställningarna hos skalden, emedan just dessa utöra ett väsendtligt drag i hans skaldefysionomi. Med den i botten sunda och sedliga åskådning som tillhör SHAKSPEAR, bör man icke taga anstöt af ett och annat kraftord, hvilket i sonetterna gifver en påminnelse om liknande företeelser inom hans dramatiska stycken, hvarjemte man alltid bör komma i hog, att SHAKSPEARE var en son af sin tid, och att mycket, som nu kan förefalla oss främmande vid sidan af det förträffliga, tillhör icke blott honom, utan hans tidehvarf. Detta gäller icke blott de genialiska kraftuttrycken, utan äfven och i synnerhet det skrufvade antitetiska i stilen, hvarifrån ej ens SHAKSPEARE gick fri, ehuru han bär liksom i dramerna, så vidt man nemligen kan skilja mellan äldre och yngre sonetter, synes ha arbetat sig ifrån den
18-19
maniererade stilen fram till en fri och naturlig form för en klar uppfattning.

Men äfven med dessa tidslyten, äfven med den ofullständiga ordningen och bristen på utgallring, äro dessa dikter väl värda att kännas af hvar och en, som älskar SHAKSPEARE. Att hans sonetter lemna alla öfriga engelska samlingar långt bakom sig, äfven SPENSERS, har redan bifvit nämndt, och vi må i detta hänseende blott påminna om följande omdöme af DYCE: »In the general excellence of these sonnets, -- in their depth of thougth, their tenderness, their picturesqueness, their grace, their harmony, -- we forget their occasional conceits and quibbles: and, indeed, no English sonnets are worthy, in all respects, of being ranked with Shakespeare's, if we except the few by Milton, -- so severe and so majestic.» -- Vi tro oss för vår del kunna tillägga, att förmodligen intet land eger en sonettsamling af sådant både relativt historiskt och absolut poetiskt värde som SHAKSPEARES, ty ingenstädes inom denna svåra och genom sin bestämda längd af fjorton rader i grunden äfven otjenliga form, som tvingar tanken att antingen tränga sig tillsammans eller vidga ut sig inom den gifna ramen, är med sådan konstnärlighet och oftast äfven så naturligt och otvunget ej blott ett enkelt, utan äfven ett skrufvadt och tillspetsadt innehåll ordnadt och framstäldt. Derför ha äfven SHAKSPEARES sonetter, utom den eggelse, de erbjudit genom den i dem liggande, ofvan betecknade literära gåtan, alltid utöfvat stark dragningskraft på alla, som något sysselsatt sig med skalden, hans lif och diktning, hvarför de äfven i öfversättning införlifvats med flere af kontinentens språk. Så äro de på fransk prosa öfversatta af VICTOR HUGO, och de hafva i Tyskland blifvit åtskilliga gånger återgifna: 1836 af REGIS, 1840 af WAGNER, vidare af JORDAN, GELBCKE och BODENSTEDT, hvars förtyskning af sonetterna är särdeles berömd, ehuru den nu mera mera fullt torde motsvara sitt rykte, samt senast af TSCHISCHWITZ och GILDEMEISTER, af hvilka isynnerhet den senare är en mästare i förmågan att nästan ord för ord följa sin förebild i spåren. Af de nämnde är det isynnerhet BODENSTEDT och GILDEMEISTER samt jemte dem DELIUS, hos hvilka den svenske öfversättaren står i skuld för mången upplysning angående tolkningen af det stundom rätt dunkla originalet. Från den förres tydning har han dock ofta haft anledning att afvika, från den senares blott någon enda gång.

Som ofvan nämndes, har BODENSTEDT ur »The passionate pilgrim» tillagt tvenne sonetter, hvilka han ej utan anledning antager sammanhöra med den stora samlingen. Då de imellertid vanligen icke räknas dit, men det oaktadt en eller annan, som känner BODENSTEDTS öfversättning, ville ega
20-21
äfven dessa försvenskade, meddelas de här nedan. Den ena af dessa, som inleder sonetterna i BODENSTEDTS öfversättning med dess förändrade ordning, återfinnes under III i samlingen »The passionate pilgrim», och har äfven blifvit använd af SHAKSPEARE i »Love's labour's lost» (Kärt besvär förgäfves), der den läses i fjerde aktens första scen:

Har ej ditt ögas himla-retorik,
     Mot hvilken inga jordens grunder duga
     Förledt min själ till svekfull politik?
     Ostraffadt dock man kan för din skull ljuga.

En qvinna jag försvor, men jag vill styrka.
     Då du gudinna är, det var ej dig
     Min ed var mull: dig skall man himmelskt dyrka;
     Men är du min, förtas all skuld hos mig.

Min ed var luft, och luft är endast dimma:
     Du, sköna sol, som skiner på min jord,
     Min dim-ed skingrat, att i frihet glimma.
     Och ditt är felet, om jag bröt mitt ord.

Men är det mitt, -- hvem vore ej så vis
     En ed att bryta för ett paradis?

Den andra, som hör till SHAKSPEARES vackraste lyriska skapelser, återfinnes under VIII i »The passionate pilgrim» och eger sin märkvärdighet som ett af de många bevisen för, huru stort värde SHAKSPEARE alltid satte på musiken, hvilken han här jemför med poesin, samt huru stor aktning han hyste för sin ypperste skaldekamrat under det stora tidehvarfvet, EDMUND SPENSER, hvilken här är poesins målsman, medan musiken representeras af DOWLAND, en berömd musiker och lutspelare under drottning ELISABETHS tid:

Om dikt och tonkonst troget ena sig
     i ljuflig syskonkärlek med hvarandra,
     Då fins det kärlek mellan mig och dig.
     Förty du älskar en och jag den andra.

För dig är Dowland kär, som locka kan
     Med himmelskt spel ur lutan trolska toner;
     För mig är Spenser verldens förste man,
     Hvars djupa dikt mig för till högre zoner.

Du lyssnar helst till melodiers språng,
     När Phoebi lyra dig i välljud sänker;
     Men höjer guden sjelf sin höga sång,
     I himmelsk fröjd han då min ande dränker.

En gud för båda, så som skalden sagt, --
     Ni två ett hjerta för hans dubbla makt!

Sist må nämnas, att i afseende pa teckningen af SHAKSPEARES namn, hvari nu mycken olikhet råder, öfversättaren i likhet med ULRICI och flere engelske författare äfvensom HAGBERG i hans öfversättning af skaldens dramatiska arbeten ansett sig
22-23
böra hålla sig till den form, som skalden sjelf gaf sin namnteckning under sitt testamente, hvilket finnes aftryck meddeladt i alla större upplagor af hans arbeten.

     Upsala den 1 September 1871

C. R. Nyblom.


The above contents can be inspected in scanned images: 2-3, 4-5, 6-7, 8-9, 10-11, 12-13, 14-15, 16-17, 18-19, 20-21, 22-23

Project Runeberg, Thu Dec 13 22:34:19 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sonetter/inlednin.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free