- Project Runeberg -  Sonetter /
Sonetter

(1871) [MARC] Author: William Shakespeare Translator: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Sonetter.

1

Af hulda väsen vi förökning önska,
På det att aldrig skönhets ros må dö;
Men när den mognat och ej mer kan grönska,
En älsklig telning spire ur dess frö.

Men du, förledd af egna ögons glöd,
Med eget bränsle föder du din låga,
Gör hungersnöd, der allt är öfverflöd,
Din egen fiende, dig sjelf till plåga.

Du, som är verldens friska prydnad nu,
Och bör åt vårn en utsökt härold vara,
Din lycka i sin knopp begrafver du
Och slöser vildt blott med att girigt spara.

Tyck synd om verlden, frossa icke så,
Att du och grafven ta, hvad hon bör få.

24-25

2

När fyrti vintrar lägrats på din hy
Och gräft löpgrafvar på din skönhets gärde,
Då skall din ungdomsskrud, som nu är ny,
Bli som en sliten klädnad utan värde.

Tillfrågad då: »hvad blef din skönhets mål,
Hvar är din rikdom från din ungdoms dagar?»
Att säga, i ditt ögas djupa hål,
Det vore skamlig synd mot lifvets lagar.

Men pris har du förtjent för skönhets bruk,
Om du kan svara: »detta barn skall qvitta
Min räkning, när jag gammal blir och sjuk.»
Som arfving till din skönhet skall det sitta.

Det är att nyfödd bli, fäst gammal allt,
Att se sitt blod varmt, när det kännes kallt.

3

I spegeln se och säg din bild så fager:
»Nu är det tid att forma om dig visst.»
Göm du det icke, verlden du bedrager,
Och sin välsignelse en moder mist.

Ty hvilken jungfru, nu en oplöjd hage,
Försmådde gifva dig din kärleks kraf?
Och hvar fins väl den för sig sjelf så svage,
Att han vill bli sin egenkärleks graf?

Du är din moders spegel, och du väcker
Hos henne minnet af en vår så blid:
Så sjelf en gång i ålderns dar du stäcker,
Trots rynkor, blicken mot din gyllne tid.

Men om du lefver, att af ingen minnas,
Dö ensam, och din bild skall snart ej finnas.

26-27

4

Tanklösa älsklighet, hvar fick du från
Att slösa på dig sjelf din skönhets gåfvor?
Naturen ger ej skänker, endast lån,
Och blott frikostigheten får dess håfvor.

Nå, vackra snålvarg, hvi missbruka så
Den skatt, hon gaf dig att åt andra skänka?
Vinstlöse ockrare, hvi tära på
Slikt kapital och lifvets lagar kränka?

Ty då du handel har blott med dig sjelf,
Se, på dig sjelf ditt eget jag bedrar du.
Men tänk, om du skall bort från lifvets elf,
Hvad giltigt bokslut till att visa har du?

Din skönhet, obrukt, med dig sjelf man jordar,
Men. brukt, den lefver och ditt hopp fullbordar.

5

De timmar, hvilka konstfullt sammanväfva
En skönhet, der hvart öga har sin fröjd,
De skola sist sig till tyranner häfva
Och göra fult, hvad nu är skönhets höjd.

Ty tiden har ej ro: på sommarns korta
Minuter ger den vinterväder kallt,
Af frost blir safven stel, allt löf är borta,
Det vackra snöhöljdt, barhet öfver allt.

Då, - funnes intet qvar af sommarns safter
Som flyktig fånge inom vägg af glas,
All frukt man miste af det skönas krafter,
Det och dess minne gick med stormens ras.

Men fast med vintern blomstren mistat glansen,
I saft, som pressas, doftar ännu kransen.

28-29

6

Låt derför icke vinterns råa hand
Din sommar skämma och dess saft föröda.
Gör något käril lyckligt med ett grand
Af kärleks skatt, förr'n den sig sjelf fått döda.

Förbjudet ocker är ej sådant ju,
Då den, som lånet får, vill söka flera;
Det är att fröjdas åt ett annat du,
Och blir det tolf för ett - tolf gånger mera.

Tolf gånger bättre blir du, än du är,
Om sjelf tolf gånger om din bild du gjuter;
Ty hvad kan döden göra dig för när,
Då hos din efterverld än lif du njuter?

Var ej sjelfrådig, ty du är för skön
Att blifva dödens rof och maskars lön.

7

Se, då i öster solen nåderikt
Sitt hufvud lyfter flamhöljdt, hur hvart öga
Med vördnad helsar, undersåten likt,
Dess helga majestät uti det höga.

Och när hon klättrat upp på himlens brant,
En ungdom lik, den lifvets fröjder mana,
Än menskoögon vörda henne grant
Och följa hennes gyllne pilgrimsbana.

Men när ifrån sin höjd med tröttadt spann,
Gubbåldern lik, hon rullar ned mot vester,
Då vänds den blick, som af beundran brann,
Från henne bort och annorstäds sig fäster.

Så du, när middagstiden har förgått,
Dör osedd, om du ej en son dig fått.

30-31

8

Du, sjelf musik, hvi gör musik dig dyster?
Ljuft svär ju ej mot ljuft, fröjd älskar fröjd.
Hur kan du tycka om, hvad ej dig lyster,
Och med hvad dig förtretar vara nöjd?

Om rena ljud af äkta samklang slå dig
Med obehag, fastän de enas godt,
Det sker blott för att stilla förebrå dig,
Som skämmer solo det parti, du fått.

Märk, när en sträng förmäles med en ann',
Hur toner samfäldt under stråken gunga, -
Precis som lycklig moder, barn och man,
Som, alla ett, en nöjsam visa sjunga.

Den lyder så, med klang från många håll,
Men tycks blott en: »den ensam är, blir noll».

9

Räds du för tårar i en enkas öga,
Då du förtär dig sjelf i ensamhet?
Ack, om man nödgas skall dig barnlös höga,
Till enka gör du verlden sjelf med det.

Ja, verlden blir din enka, och hon gråter,
Att ingen bild du lemnat efter dig,
Då enskild enka dock sig trösta låter,
Om mannens bild hos barnen yppar sig.

Se, hvad en slösare omkring sig kastar,
Det vexlar plats, men ej ur verlden förs.
Men slösad skönhet till förintning hastar,
Och just af brist på brukning den förstörs.

Kärlek till andra fins ej i ett hjerta,
Som med så gruflig skam sig sjelft kan svärta.

32-33

10

Tillstå med skam, att ingen är dig kär,
Du, som så sorglös mot dig sjelf kan vara.
Säg gerna, mången till dig kärlek bär:
Att du har ingen kär, är på det klara.

Ty du beherrskas af så hatfullt rus,
Att ditt förderf du söker sjelfmant vålla
Och vill förstöra detta vackra hus,
Som helst du borde se att upprätthålla.

O, ändra dig, att jag må ändra mod!
Skall hatets hem fördunkla kärleks boning?
Var, som ditt yttre är, huldrik och god,
Och öfva mot dig sjelf ett grand förskoning.

Skänk dig ett annat jag, göm det för mig,
Att skönhet lefva må i det och dig!

11

Fort som du vissnar, äfven rot du slår,
Och i de dina, hvad du mist, förstoras.
Det friska blod, som du en ann' består,
Förblir dock ditt, fast ungdomen förloras.

Deri är visdom, skönhet, fruktsamhet,
Derutom dårskap, ålderdom, elände.
Om alla tänkte så som du, Gud vet,
Då tog om tre tjog år väl verlden ände.

Den, som naturen ej välsigna tänkt,
Barsk, rå och ofruktsam omkomme gerna.
Se, du fått mer än den, hon mest har skänkt:
Den ädla gåfvan bör du ädelt värna.

Hon skar dig till sin stämpel, för att så
Den skulle tryckas af, men ej förgå.

34-35

12

När jag på klockan ser, som täljer tiden,
Ser stolta dagen sjunka ned i natt,
Ser en viol, se'n våren är förliden,
Och svarta lockars flod försilfrad matt;

När träd jag ser aflöfvade i lunden,
Som förr gett skygd åt hjordens ättelägg,
Och sommarns gröda, som, i kärfvar bunden,
På bår är lagd med hvitt och borstigt skägg:

Då vid din skönhet fast min tanke hakar,
Att du försvinna skall i tidens haf,
Se'n skönhet och behag sig sjelf försakar
Och söker, blott ett nytt ses gro, sin graf.

Ty intet fins, som tidens skador botar
Så väl som arfvingar, när lien hotar.

13

Om du din egen vore! Men du är
Ej längre din, än här på jord du blifver.
Bäst att för slutet du dig rustar här
Och dina drag åt någon annan gifver.

Den skönhet, hvilken nu du har i lån,
Du sluppe återbära, vore åter
Din egen, äfven se'n du gått härfrån,
Om blott en son din form du bära låter.

Hvem lemnar till förfall så herrligt hus,
Då vanlig klokhet bonar om sitt rede
Mot vinterdagen och dess stormars brus,
Mot dödens köld och mot dess vilda vrede?

O, blott en slösare! Min vän, du vet,
Du haft en far: din son ock ege det.

36-37

14

Jag tager ej min dom från någon stjerna,
Och känner dock, tror jag, stjerntyderi.
Men ej med spådom plågar jag min hjerna
Om pest, dyr tid och väder, som skall bli.

Ej heller kan jag på minuten spå dem,
Som fråga efter åska, regn och vind,
Ej säga furstarne, hur det skall gå dem,
Om ock jag såge mig på himlen blind.

Från dina ögon all min konst förskrifves,
Och i de säkra stjernorna det står:
»Sanning med skönhet väl tillhopa trifves,
Om du blir omvänd och en arfving får.»

Men eljest säga de: »om du går bort,
Det sannas och det skönas lif blir kort.»

15

Ser jag, hur allt, som hit på jorden satts,
En liten stund blott som fulländadt varar,
Att bilderna på lifvets skådeplats
Blott stjernornas fördolda makt förklarar;

Ser jag, att menskor växa liksom hö
Och få båd' väl och ve från samma himmel, -
Först ungdomsstolta, sedan långsamt dö,
Och slutligt blandas bort i glömskans hvimmel:

Då leds jag från alltings förgänglighet,
Din ungdomsbild i tanken att behandla,
Hur tiden och förderfvet slåss om det,
Att få din unga dag i natt förvandla.

I kamp mot tiden som en trogen vän,
Hvad den tar bort, jag ympar in igen.

38-39

16

Men hvarför väljer du ej bättre värn
Mot tidens tyranni i dina pligter,
Och söker mot förfallets makt ett spjern,
Som båtar mer än mina magra dikter?

Nu står du på din lefnadslyckas höjd,
Och mången jungfrupark, som än sig värjer,
Nog bure dig små blommor, blyg och nöjd,
Mer lika dig än ett porträtt i färger.

Så fick ditt lif i klara drag sin hägring,
Ty pensel ej, min unga penna ej
Till inre värde eller yttre fägring
Kan skänka menskorna ditt konterfej.

Vill du ur tidens våld ditt lif befria,
Så skaffa af dig sjelf en fin kopia!

17

Hvem ville tro min vers en gång, om rik
Jag gjort den, med hvad högst hos dig man prisar?
Fast, det vet Gud, den blott en graf är lik,
Som gömmer och ej halft din rikdom visar.

Kunde jag teckna dina ögons prakt
Och ditt behag i vackra takter måla,
Man sade visst: »den skalden osant sagt:
Så himlaskönt kan jordiskt skönt ej stråla.»

Då skulle dessa blad, som gulnat, bli
Missaktade, likt gamla män, som prata;
Hvad sant jag sagt, blef skalderaseri,
Min vers som forntids svulst man skulle rata.

Men fins af dig en son i lif en gång,
Du lefver båd' i honom och min sång.

40-41

18

Skall med en sommardag jag dig jemföra?
Du är dock mera mild och älsklig än.
Majs ljufva knoppar brukar stormen störa,
Och sommarns fröjd - hvad är så kort som den?

Ibland för häftigt himlens öga glöder,
Ibland dess guldblick är af dimmor gömd;
Ja, hvarje skönhet, som naturen föder,
På något vis är till förändring dömd.

Men aldrig skall din sommarglans förflyta
Ej du förlora skall hvad skönt du fått,
Ej i sin skuggverld döden med dig skryta,
Då med min dikt odödlighet du nått.

Så länge menskor andas, ögon skåda,
Så länge lefver den, med den - I båda.

19

Du glupska tid, gör slö hvar lejontass,
Låt jorden sina foster sjelf föröda,
Ur tigerns käft bryt tanden, hvit och hvass,
Låt åldrig Phoenix på sitt bål förblöda!

Gif glad och sorglig dag, när bort du går!
Gör hvad du vill, du tid på flyktig vinge,
Åt verlden och dess fröjd, som ej består, -
Blott i ett enda fall din lust du tvinge!

Gräf ej ditt märke i min älsklings hy,
Drag inga streck i den med åldrig penna.
Uti ditt lopp du må från honom fly,
Att tid, som blir, ett ideal må känna.

Dock, gör ditt värsta, gubbe, - trots din vigt,
Han evigt ung skall lefva i min dikt.

42-43

20

En qvinnas anlete dig egenhändigt
Naturen gaf, idol för min passion;
En qvinnas ädla hjerta, dock beständigt.
Ej vexlande i falska qvinnors ton;

En blick, som deras klar, men mera trogen,
Som allt förgyller, hvad den blickar på;
En manlig hy, långt mer än andras mogen,
Som stjäl mäns hog och kvinnors likaså.

Först skaptes du till kvinna, men naturen,
När du var färdig, i sitt verk blef kär,
Gaf dig ditt plus af kraft, och skiljemuren
Emellan oss oöfverstiglig är.

Men då du skapad blef att qvinnor tjusa,
Gif mig din tro, med älskog dem berusa!

21

Jag är ej lik den sångmö, som sig mödar
Att nyttja sminkad skönhet i sin vers,
Der himlen sjelf som prydnad öfverflödar,
Och allting skönt påhänges härs och tvärs;

Som stolta liknelser vill sammanpara
Af måne, sol och jord och hafsens skatt,
Af vårens blomsterbarn och allt det rara,
Som himlen håller i sin hvälfning fatt.

O, låt mig ärligt, som jag älskar, skrifva,
Och tro mig, att så skön min älskling tycks,
Som någonsin en moders barn kan blifva,
Fast ej beprydd med gyllne stjernors lyx.

Så skryte den, som ledd af pratet väljer:
Jag ropar icke ut, hvad ej jag säljer.

44-45

22

Ej spegeln säge, jag är gammal, mer,
Så länge du och ungdom äro vänner;
Men när hos dig jag tidens fåror ser,
Då i min kropp jag dödens förbud känner.

Ty all den skönhet, som nu smyckar dig,
Är blott mitt eget hjertas vackra hölje;
Uti ditt bröst det bor, som ditt hos mig; -
Hur kan jag äldre vara än mitt följe?

O, derför med dig sjelf var så försiktig,
Som jag för din skull är, men ej för mig:
Jag bär ditt hjerta varsamt som en riktig
Amma sitt barn, att ej det skadar sig.

Förbi ditt hjerta är, om mitt får brista;
Du gaf mig ditt, - och jag vill ej det mista.

23

Liksom på scenen en ovan aktör,
Som genom rädsla skämmer bort partiet,
Eller ett djur, hvars öfverretning gör,
Att kraften sättes ned af raseriet;

Så glömmer också jag, rädd och försagd,
Att kärlekskultens former skäligt vörda,
Och af mitt hjertas eld i vanmakt lagd,
Jag dukar under för min kärleks börda.

O, derför måtte mina sånger bli
Dig stumma tolkar, hur mitt bröst försmäktar;
De tigga kärlek, be om sympati
Långt mer, än någonsin min tunga mäktar.

O, lär förstå, hvad stum jag skrifvit har:
Med ögat höra kärleks konst ju var.

46-47

24

Mitt öga leker konstnär och kan trolla
På hjertats grund din form, så skön och ren.
Min kropp är ramen, som skall bilden hålla,
Och målarns bästa konst är optiskt sken.

Ty genom målarns snällhet först du tränger
Dit, der ditt konterfej fins i förvar;
Djupt i min barm som i en bod det hänger,
Och dina ögon det till rutor har.

Nu se, hur öga hjelp åt öga hittar!
Mitt målade din form, och ditt för mig
Är fönster till mitt bröst, der solen tittar
Så gerna in, att få en blick på dig.

Ett saknar dock dess konst, trots färger bjerta:
Det målar, hvad det ser, men saknar hjerta.

25

Låt dem, som njuta sina stjernors gunst,
Offentlig glans och stolta titlar bära,
Då jag, som ej har någon ärebrunst
Osedd vill njuta det, jag mest kan ära.

En furstegunstling vecklar ut sin ståt,
Ringblomman lik, blott medan solen brinner,
Och i sig sjelf han reder graf deråt,
Ty för en dyster blick hans fröjd försvinner.

En orädd krigare, berömd i strid,
Men efter tusen segrar en gång slagen,
Ur ärans bok utstruken blir dervid,
Och all hans forna heder bort är tagen.

Hell mig, som älskar och som älskas så,
Att jag ej afslå kan, ej afslag få!

48-49

26

Min kärleks herrskare, som håller mig
Med din förtjenst i sträng vasallpligt fången,
Min hyllning, ej min konst att visa dig,
Som skriftligt bud dig sändes denna sången, -

En hyllning, den en konst, så arm som min,
I brist på ord framställer nästan naken,
I hopp, att dock en fantasi som din
I tankarne med drägt vill hjelpa saken;

Till dess den stjerna, som min bana leder,
Med vänligt sken nedblickar på min färd
Och någon praktskrud kring mitt armod breder,
Att göra mig din ljufva huldhet värd.

Då får jag stolt min kärleks tycke följa,
Till dess - för din kritik mitt hufvud hölja.

27

Af möda matt, jag skyndar till min säng
Och löser upp för trötta lemmar banden.
Men då begyns i hufvudet ett fläng:
Fast kroppen hvila får, arbetar anden.

Ty tanken drager på sin pilgrimsrock
Och börjar efter dig i fjerran irra
Och spänner vidt upp tunga ögonlock
Ett mörker mot, hvari de blinde stirra.

Allt, hvad jag ser vid denna själens rymning,
Det är din skuggbild, som mig gör förtjust,
Och lik en klar juvel, trots natt och skymning,
Gör nattens anlet ungt och mörkret ljust.

Min själ om natten så, din kropp om dagen
Få oss begge hvilan från dem tagen.

50-51

28

Hur kan till glädjen då jag återvända,
Som är från hvilans sötma utelyckt,
Då dagens tyngd ej får med natten ända,
Men dag af natt och natt af dag är tryckt?

De båda, fast i kamp emot hvarandra,
Ha skakat hand derpå att pina mig,
En medelst bråk, med klagomål den andra,
Att allt mitt bråk mig fjermar blott från dig.

Åt dagen säger jag, att du belyser
Hans rymd, när moln betäcka himlens pell;
Åt mörklett natt, att om ej stjernan myser
Ur skyn, förgyller du dock dunkel qväll.

Men dagen dagligt gör min längtan längre,
Och natten nattligt sorgens trångmål trängre.

29

När jag, af Gud och menniskor förskjuten,
Min lott begråter i min ensamhet,
Men himlen för min smärtas skri är sluten,
Och sämre än mig sjelf jag icke vet:

Då önskar jag mig stundom bland de rike,
Som hopp och skönhet, gods och vänner fått,
Vill bli i konst och frihet andras like,
Minst nöjd med det, som gör mest glad min lott.

Men just i sjelfföraktets tankar bunden.
Jag minnes dig, - och all min sorg förgår;
Som lärkan, jublande i morgonstunden
Ur jordens mull, min sång i skyn jag slår.

Uppå det minnets våg så stolt jag gungar,
Att jag föraktar alla jordens kungar.

52-53

30

När för ett råd af ljufva, tysta drömmar
Jag kallar minnet fram af ting, som flytt,
Då suckar jag, att allt ifrån mig strömmar,
Och tidens fart mig smärta gör på nytt.

Då svämmar ögat upp, ovant att flöda,
För mången vän, omsvept af dödens natt,
För kärleks längese'n förgätna möda,
För mången dyr, men svunnen bilderskatt.

Då lefves om igen den gamla sagan,
Och tungt från qval till qval jag täljer om
Den dystra räkningen af klagad klagan,
Som om jag nu den obetalt bekom.

Men tänker jag på dig, min vän, utjemnad
Är genast all förlust och sorgen lemnad.

31

De hjertan gömmas alla i ditt bröst,
Som jag trott döda, då jag dem har saknat;
Der herrska kärlek och all kärlekströst
Och alla vänner, som ur grafven vaknat.

Hur mången helig och andäktig tår
Har ömsint kärlek stulit ur mitt öga,
En gärd åt någon afdöd, som nu står
Dold i ditt bröst och blott aflägsnad föga.

Du är den graf, der de, som jordats, bo,
Behängd med minnen af försvunna vänner,
Som all sin del i mig dig anförtro:
Hvad förr var mångas, nu blott dig erkänner.

De käras bilder ser jag nu i dig,
Och du med dem är allt i allt för mig.

54-55

32

Om du skall öfverlefva mig en gång,
När döden mina ben med mull betäcker,
Och kastar ögat på min simpla sång,
Som minnet af den döde vännen väcker,

Jemför den då med tidens bättre smak,
Och göm den, fastän öfverglänst af mången, -
För min skull blott, ty versen är en sak,
Hvari jag skyms af mästarne i sången.

O, unna mig den ömma tanken blott:
»Om vännens sångmö left i våra dagar,
En frukt mer fin han nog af henne fått,
Med bättre form och efter högre lagar.

Nu kan en skald sin vers långt bättre pensla, -
Så hyllar jag hans stil, men vännens känsla.»

33

Jag sett rätt många morgnar, herrligt sköna,
Då solen kungligt helsat skog och berg,
Och kysst med gyllne anlet ängar gröna,
Och bleka strömmar prydt med himmelsk färg;

Men snart den låtit usla skyar fara
Med dyster molndunst om sin himlabrand
Och dolt till verldens sorg sin blick, den klara,
Samt osedd smugit så till vesterns rand.

Så var min sol en morgonstund upprunnen
Och sken med stolthet på min pannas bryn,
Men ack, en stund blott: nu är den försvunnen,
Och dold af luftens skyar för min syn.

Ej mindre kärlek dock hos mig skall rymmas:
Så väl som luftens sol kan jordens skymmas.

56-57

34

Hvi lofvade du mig så vacker dag
Och lät mig bort förutan kappa gånga,
Så att jag fick utaf det moln ett lag,
Som döljer nu din prakt i smutsgrå ånga?

Det är ej nog, att genom skyn du ser
Och min af regn bestänkta panna torkar,
Ty pris man ej en sådan balsam ger,
Som såret,men ej sinnet hjelpa orkar.

Ej kan din skam ge läkdom åt min nöd,
Din ånger min förlust ej minska mäktar;
Förbrytarns sorg är blott ett dåligt stöd
För den, som under skymfens kors försmäktar.

De perlor dock, som gjort ditt öga vått,
Ha ersatt rikt allt ondt, som du begått.

35

För hvad du gjort, du må ej mer bedröfvas;
Rosen har törnen, silfverbäcken slam,
Båd' sol och måne kunna ljus beröfvas,
Ur skönsta knopp en mask kan kräla fram.

All verlden felar, och jag sjelf deri,
Att jag med liknelser ditt fel tycks hylla;
Bestickande mig sjelf, jag gör dig fri,
Då mer, än du begått, jag vill undskylla.

Ty mitt förstånd försvarar dina lustar,
- Din egen motpart är din advokat -
Och mot mig sjelf en rättegång jag rustar.
Så kämpar kärlek i min barm med hat,

Att jag blir medhjelp åt den hjertetjuf,
Som fräckt mig röfvar - och dock är så ljuf.

58-59

36

Jag tillstår det, vi måste vara tvenne,
Fast odelbar vår kärlek är och en;
Så skall den fläck, som häftar på mitt änne,
Förutan dig jag bära helt allen'.

Uti vår kärlek fins ett enda tycke,
Men i vårt lif ett agg oss skiljer åt;
Det splittrar ej i tu vår känslas stycke.
Men stjäl dock solskensstunder från vår stråt.

Ej längre törs bekant med dig jag vara,
Att min begråtna skuld ej skändar dig;
Och öppna vänskapsprof bör du bespara,
Att ej din heder röfvas bort af mig.

Dock gör ej så; jag älskar dig så mycket,
Att ock ditt goda namn är med i tycket.

37

Som en försvagad fader känner fröjd
Åt kraftfull son, som tidigt verka lärde,
Så jag, som brutits ned af motgångs höjd,
Har all min tröst utaf din tro, ditt värde.

Om börd och skönhet, rikedom och snille,
En eller alla eller fler än så,
Bekrönta i ditt hjerta herrska ville,
Jag ympar in min kärlek der ändå.

Så är jag icke bruten, arm, föraktad,
Ty blott den skuggan skänker sådan kraft,
Att i ditt öfverflöd jag bor, betraktad
Som om jag del uti din ära haft.

Se till, hvad bäst är: det jag önskar dig;
Då ler ock lyckan tiofalt mot mig.

60-61

38

Kan sångmön sakna ämne att besjunga,
Då du än andas, du, som för min dikt
Dig sjelf som ämne lägger på min tunga,
För hvardagssånger af för mycken vigt?

Dig sjelf du tacka må, om du hos mig
Har funnit något, som är läsning värdigt;
Ty hvem kan icke skrifva skönt om dig,
Då diktens lif först genom dig är färdigt?

Den tionde bland sångens mör du blifve,
Mer värd än de, som hjelpa rimmarnöd;
Och den dig ropar an, du honom lifve
Att skapa rytmer af evärdlig glöd.

Undgår min enkla sång kritikens ris,
Då vare mödan min, men ditt allt pris.

39

Hur skall ditt lof i toner värdigt klinga,
Då du den bättre delen är af mig?
Hvad kan af eget pris mig sjelf jag bringa?
Och prisar jag ej blott mig sjelf i dig?

Just derför låt oss begge lefva skilda,
Och låt vår kärlek ej mer heta en;
Ty så skall lättare den gärd jag bilda,
Som jag är skyldig egna dig allen'.

O, hvilka qval skilsmessan gåfve se'n,
Om ej deri en ljuflig frist jag funne
Att nöta tid med tankar på min vän,
Och tid och tankar ljufligen förrunne.

Om den ej lärt mig dela en i tu, -
Jag med min lofsång här, i fjerran du!

62-63

40

Tag alla dem jag älskar, ja, tag alla
Hvad har du mera än förut ändå?
Ej en, som du kan verklig kärlek kalla,
Ty allt, hvad mitt var, det var ditt också.

Om du för min skull henne från mig tager,
Jag kan ej tadla dig, då din hon är;
Men tadlad blir du, om du dig bedrager
Och nyckfullt skyr, hvad nu din själ begär.

Din stöld, du hulda tjuf, vill jag förlåta,
Fast all min fattigdom jag mister, jag;
Och dock, du vet, är skäl att mer begråta
Kärlekens svek än hatets öppna slag.

Du täcka sjelfsvåld, sjelfva synden klär dig;
Dräp mig med trots, blott jag får städs bli när dig!

41

De vackra snedsprång, du ibland begår
I öfverdåd, när mig du glömt för andra,
Anstå din skönhet väl och dina år,
Ty frestelsen är med, hvart du vill vandra.

God är du - derför eftersträfvansvärd;
Skön är du - derför hotad lätt af fara;
Och hvem af qvinna född i denna verld
Är barsk nog till att fly en qvinnas snara?

Och dock jag ber: fly det, som tillhör mig,
Och näps din ungdom och din fagra yta,
Som ledt dig fram på denna irrings stig,
Dem du blir nödd en dubbel tro att bryta:

Först hennes, som din skönhet drar till sig,
Så din, då du dermed är falsk mot mig.

64-65

42

Att du har henne, all min sorg ej är,
Dock var hon, tillstår jag, dyr för mitt hjerta.
Men deremot, att hon har dig - se der
En hjertförlust, som väcker större smärta!

Er kärlekssynd jag denna ursäkt ger:
Du älskar henne, ty du vet, jag gör det;
För min skull hon bedrar mig; vännen ber,
Och hon ger efter, - för min skull hon bör det.

Mister jag dig, så vinner hon derpå,
Mister jag henne, så får vännen skörda;
I fån hvarann, jag mister begge två,
Af kärlek begge gett mig denna börda.

Men hör min tröst: jag med min vän är en, -
Hvad ljuflig lögn! - då älskas jag allen'!

43

När ögat blundar, allra bäst det ser,
Ty hvad det ser om dagen, ej det aktar;
Men sofver jag, i drömmen du dig ter,
Och i dess rymd jag dunklet klart betraktar.

Men du, hvars skugga skuggors verld gör klar,
Hur skulle ej din form sig uppenbara
I dagens sken? Mer ljus än han du har,
Och drömmen klarnar för din skuggbild bara.

Hur skulle, säger jag, mitt öga ej
Bli lyckligt att dig se i dagens strålar,
Då mörka natten så ditt konterfej
För tjusta ögat genom sömnen målar?

Hvar dag är såsom natt, tills dig jag ser,
Hvar natt är dag, när du i drömmen ler.

66-67

44

Om kroppens tunga lemmar vore tankar,
Den stygga rymden stängde ej min färd,
Ty, trots allt afstånd, då jag fällde ankar
Hos dig, om ock vid gränsen af en verld.

Hvad brydde mig, om ock min fot vid randen
Af jordens yta stode skild från dig?
Ty tanken ilar öfver hafven, landen,
Så snabbt, som han en ort kan tänka sig.

Men ack, den tanken, att jag ej kan storma
Milslängder bort till dig, den blir min död.
Ty Gud af jord och vatten täckts mig forma,
Och tiden ensam lindra kan min nöd;

Af deras tyngd blott alstras tunga tårar,
I dem af begge jag en åtbild spårar.

45

De andra två, lätt luft och eld så skär,
De följa dig, hvarhelst jag än må bida;
Luften min tanke, elden mitt begär,
Än hit, än dit i hastig fart de glida.

När dessa lätta element ha gått
Till dig med helsningsord, som vänskap bringar,
Då sjunker jag, stödd af de andra blott,
Till döden ned, och svårmod mig betvingar;

Tills lifvets harmoni de åter frälsa,
De lätta bud, som återvändt från dig,
Och komma hit just nu samt om din helsa
Ditt välbefinnande berätta mig.

Deråt jag fröjdas, men en stund allenast:
Jag sänder dem tillbaks - och sörjer genast.

68-69

46

Nu rasar striden mördande och vild
Om dig emellan hjertat och mitt öga,
Ty ögat ensamt vill rå om din bild,
Men hjertat aktar detta anspråk föga.

Mitt hjerta påstår, att i det du bor,
Ett rum, dit aldrig menskligt öga tränger;
Motståndarn säger, att han slikt ej tror,
Ty bilden utaf dig hos honom hänger.

Att slita tvisten, har en nämnd man satt
Af kloka tankar, hjertats åbor alla,
Och deras utslag blifvit sådant, att
Till begge parter skilda rymder falla:

Mitt öga har ditt yttre på sin lott,
Mitt hjerta rätten till ditt inre fått.

47

Nu är det fred för ögonen och hjertat,
Det ena mot de andra vänligt stämdt;
När hunger efter dig har ögat smärtat,
När hjertat är af kärleksqval beklämdt,

Med ditt porträtt det tjusta ögat festar
Och bjuder hjertat njuta färgens spel;
En annan gång hos hjertat ögat gästar
Och tager i dess kärlekstankar del.

Så är du med din bild och mina tankar,
Fast borta, dock närvarande hos mig;
Ty se, hur långt du än i fjerran vankar,
Är jag med mina tankar dock hos dig.

Men slumra de, af bilden i mitt öga
Mitt hjerta väcks till fröjder, himmelskt höga.

70-71

48

Hur ifrig var jag, när jag for min kos,
Att få mitt lappri under lås förvaradt,
Att mig det obrukt skulle stanna hos,
I säkert skydd, från tjufvars händer sparadt.

Men du, mot hvilken guld ett lappri är,
Min tröst, för hvilken nu jag mest mig grufvar,
Du, som mig dyrast är och ensam kär,
Till rof är lemnad åt gemena tjufvar.

Dig har jag blott läst in uti ett skrin,
Dem ej du är, och dock dig innelycker, -
Uti mitt bröst, en gömma, ljuf och fin,
Der du kan gå och komma, som du tycker.

Men äfven dem, jag tror, du stjälas skall:
Slikt pris kan bringa dygden sjelf på fall.

49

Emot den tiden - om den komma skall -
Då mina fel ha gjort dig kall till sinnes,
Då du betalat ut din kärlek all,
Och hopp om ny kredit för mig ej finnes;

Emot den tiden, då förbi du går,
Och knappt mig helsar med ditt ögas strålar,
När kärleken till köld förvandlad står,
Och afmätt höflighet ditt väsen målar:

Emot den tiden tar jag tillflykt till
Min vetskap om, hur bristfull jag plär vara,
Och mot mig sjelf min hand jag lyfta vill,
Ifall det gäller så din rätt försvara.

Mig, arme, med allt skäl du öfvergaf,
Ty på din kärlek har jag intet kraf.

72-73

50


Hur tungt det blir att resa fram på vägen,
När hvad jag söker - resans ände ju -
Till tröst mig ger beständigt samma sägen:
»Så många mil är från din vän du nu!»

Den häst, som bär mig, tröttnar på försöket
Att släpa fram mitt sorgbagage med mig,
Som om instinkten hade lärt det öket,
Att ryttarn hatar hastverk, skild från dig.

Den hvassa sporren ej hans eld uppustar,
Fast stundom argt den i hans hud blir ränd;
Hans enda svar är, att han sorgset frustar, -
Det skär mig mer än sporrarne hans länd;

Ty just hans frustning mig påminner om,
Jag har framför mig sorg - och fröjd bakom.

51

Så kan jag lätt, när det bär bort från dig,
Ursäkta hästen, som af tröghet syndar.
Hvi skall jag från din sida hasta mig?
Förr'n hem jag far, är väl ej värdt jag skyndar.

O då, - hvad miskund hoppas djuret på,
När största snabbhet skall mig långsam tyckas?
På stormens rygg jag toge sporrar då,
Det stiltje blir att bort på vingar ryckas.

Då håller ingen fåle jemna skridt,
Ty längtan, sjelf en racehäst utan make,
Ej tungrodt stoft, skall gnägga vid min ridt! -
Dock - så urskuldar kärleken min krake:

»På väg från dig, istadig var han då,
Till dig jag ilar sjelf, och han får gå.»

74-75

52

Jag liknar då den rike, som sin låda,
Af skatter fylld, med nyckel öppna får,
Fast han ej hvarje stund dem vill beskåda,
Att icke njutningen förlorad går.

Derför åt högtidsdagar vi oss glädja:
De komma mycket sällan, en och en,
Blott sparsamt satta in i årets kedja,
Som i ett perlband någon ädelsten.

Så kan ju tiden som den låda gälla,
Der dig liksom en högtidsskrud jag lagt.
Att göra vissa stunder särskildt sälla,
Då ut de veckla all sin gömda prakt.

Välsignad du, hvars dygder väcka opp,
Då jag dig ser, triumf, dig saknar, hopp!

53

Af hvilket ämne har du skapnad fått,
Att millioner skuggor kring dig valla?
Ty hvar och en har dock en skugga blott,
Men du, fast en, kan skugga ge åt alla.

Beskrif Adonis' drag, och hans porträtt
Uti din bild är endast torftigt härmad;
På Helenas kind all konstens tjusning sätt,
Och dig man ser, till grekisk hållning närmad.

Sjung vårens lof, säg höstens tid är god:
Den ene må din skönhets skugga heta,
Den andre liknar dig i ädelmod,
Ty du är med i allt hvad godt vi veta.

Du i ditt yttre hvarje grace ger bo,
Men liknar ingen, ingen dig, i tro.

76-77

54

Hur mycket skönare tycks skönhet blifva,
När troheten dess ljufva prydnad är;
Skön rosen syns, men mer den mäktar lifva
Med ljufva doften, som den i sig bär.

Har nyponbusken ej så herrlig drägt
Som nå'nsin rosen, när af doft hon droppar?
Den gror med taggar, och för sommarns fläkt
Den öppnar lika lekfullt sina knoppar.

Dock, den har ytan blott, hvarpå vi blicke,
Och derför är den glömd och blir till stoft,
Försmådd af andra. Så gör rosen icke:
Den blir i döden sjelf till ljufligt doft.

Så, yngling, när din skönhet är förgången,
Din trohet skall som doft bo qvar i sången.

55

Ej marmor eller gyllne monument
Skall öfverlefva, hvad jag mäktigt diktar,
Och du skall stråla mera klart i prent
Än sten, som dock för tidens verkan svigtar.

Om krigets härjning ned statyer slår,
Och uppror fasta murar kan förstöra,
Ej svärdets udd, ej krigets låga rår
Ditt minnes friska telning att förgöra.

Trots döden och fiendtlig glömskas art,
Skall du gå fram; det ljus, på jord du tände,
Skall för all framtids ögon lysa klart,
Tills menskoslägtet dör med verldens ände.

Ja, tills du uppstår sjelf på domens dag,
Du lefver i min sång och i mitt jag.

78-79

56

Förnya, ljufva kärlek, kraftens mått,
Att den ej sägs bli slö förr än din hunger,
Som hvilar nu, då den lystmätet fått,
Men snart igen sin gamla visa sjunger.

Var du som han! Fastän du fyllt i dag
Ditt öga, tills det blundar utaf mättnad,
Se dig i morgon kring med friska tag,
Och gif dermed din kärleksande lättnad.

Skilsmessans sorgtid blir som hafvet just,
Som brud och fästman från hvarandra håller:
Se'n de gått dagligt ned hvar till sin kust,
Tänk återseendet, hvad fröjd det våller!

Den blir en vinter, full af obehag,
Som trefalt eftertrådd gör sommarns dag!

57

Hvad bör väl som din slaf jag annat sköta,
Än akta på, när du en vink mig ger?
Ej har jag någon dyrbar tid att nöta,
Ej tjenst att göra, utom när du ber.

Ej knotar jag, att timmen ej har ände,
När jag på klockan vakta skall för dig,
Och ej skilsmessan blir för stort elände,
När du ibland farväl har sagt åt mig.

Ej med en svartsjuk tanke jag dig kränker
Och frågar, hvad du gör och hvart du far.
Nej, som en stackars slaf jag endast tänker,
Hur säll den är, som nu till gäst dig har.

Så trogen narr är kärlek, att ej illa
Den tycker ens dig handla i din villa.

80-81

58

Den gud, som till din slaf har täckts mig kora,
Bevare mig att speja, hvart du går,
Eller med fordrad räkenskap dig såra,
Då som vasall jag vid din sida står.

O, låt mig gerna - ty din vink jag följer -
Som fängslad sitta, medan du är fri,
Och tåligt lida allt, fast allt jag döljer
Och ej anklagar dig för skuld deri.

Var der du vill: ditt fribref är så mäktigt,
Att all din tid du har odeladt hel.
Gör hvad du vill: det går ju också präktigt
Tillge dig sjelf för sjelfbegånget fel.

Jag väntar väl, fast helfvetet mig qväljer,
Jag tadlar ej, om ont, om godt du väljer.

59

Om ingenting är nytt, men allt, som är,
Har varit förr, hur luras ej vår hjerna,
Som bråkar med att hitta på och bär,
Hvad förr är kläckt, i dagen än så gerna.

O, att din bild med minnets återblick
Om ock fem hundra år tillbaks i tiden,
I någon gammal bok jag skåda fick,
Se'n tanken först i bokstafsband blef smiden!

Jag ville se den forna verldens ord
Om din gestalt och om dess skönhets flamma,
Hvem högre nått, den eller vi, på jord,
Eller om lifvets kretslopp är det samma.

O, jag är viss, att skalden egnat har
Åt sämre mål sin sång i forna dar.

82-83

60

Som hafvets vågor gå till ro vid stranden,
Så ila ögonblicken mot sitt slut;
Ett räcker alltid åt det andra handen,
Och fram det går, minut efter minut.

Allt, hvad som föddes hit en gång i ljuset,
Det växer till och mognar, förr'n det dör,
Ty snart igen det vissnar bort i gruset,
Och tid, som gaf, sin gåfva sjelf förstör.

Åt ungdomsblomman ger han sista knycken,
Och rynkor lägger han i pannans snö;
Han när sig med naturens mästerstycken,
Och allting måste för hans lie dö.

Och dock - min sång skall nå till tidens gränser,
Och, trots dess makt, med den ditt minne glänser.

61

Är det din vilja, att i nattens stund
Din bild mitt trötta ögonpar skall väcka?
Säg, önskar du att bryta af min blund,
Då skuggor, lika dig, mig ständigt gäcka?

Är det din ande, som så långt från dig
Du sänder bort att hvad jag gör ransaka,
Att peka skam och lättja ut hos mig,
Hvaröfver sedan du kan svartsjukt vaka?

O nej, fast rik, din kärlek är ej stor:
Det är min kärlek, som mig håller vaken.
Den trogna kärlek, i mitt hjerta bor,
För din skull gör mig sömnlös - det är saken.

Här vakar jag för dig, du vakar der,
Långt bort från mig, - men andra allt för när.

84-85

62

Sjelfkärleks synd beherrskar rent mitt öga,
Min hela själ och allt, som fins hos mig.
Dock mot den synden hjelper läkdom föga,
Så fast har den i hjertat rotat sig.

Ej fins ett anlet ljuft som mitt, jag tycker,
Ej form så sann, ej tro som min så klar;
Och så mitt eget värde jag uttrycker,
Som om jag mer än alla andra var.

Men när en blick jag i min spegel sänder,
Och ser mig solbränd, torr och rynkig, - då
Sjelfkärleken sig bort ifrån min vänder; -
Och synd ju vore sjelf sig älska så.

Nej, dig, mitt sjelf, det är, som så jag prisar:
Min ålder smyckas med hvad skönt du visar.

63

När sist min vän skall bli, som jag nu är,
Af tidens grymma händer nött och slagen,
Då blodet torkat och hans panna bär
En massa rynkor; när den unga dagen

Fått lutning ned mot ålderns mörka bryn
Och allt, hvad skönt nu honom gör till konung,
Försvinner eller svunnit för hans syn
Och tagit med från våren all dess honung:

Emot den tiden rustar jag mig stark;
Låt tidens grymma knif än mot mig svingas,
Han skall ej skära bort ur minnets mark
Min älsklings skönhet, fast hans lif betvingas.

I dessa svarta rader skall den bo,
Och de ha lif, och han i dem skall gro.

86-87

64

När jag har sett, hur tidens hand kan skörda
Försvunna åldrars rika prakt och stat;
När stundom stolta torn jag sett förstörda,
Och evig brons förgå för jordiskt hat;

När jag sett hafvets våg af hunger brinna
Att vidga ut sig med en slukad kust,
Och fasta landet rymd af vattnet vinna,
Hvarvid ens vinning blir en ann's förlust;

När jag har sett, hvad vexling makten lider,
Ja, att den sjelf kan råka på förfall:
Då grubblar jag derpå, att en gång tider
Jag skåda får, då dig jag mista skall.

Den tanken blir min död: jag kan ej välja,
Men blott med fruktan för förlust mig qvälja.

65

När brons, sten, jord, ja, hafvet utan botten
Ej mäkta fly för dödlighetens lott,
Hur skall det sköna undgå då den lotten,
Som mera kraft ej än en blomma fått?

O, hur skall sommarns alf ej känna vånda
Vid tidens hugg, som drabba år på år,
När sjelfva klippans väggar icke stånda,
Ej port af jern mot slag, som tiden slår?

O, fruktansvärda tanke! Hvem skall värna
All tids klenod från att bli tidens slaf?
Hvem skall med makt emot dess snabbhet spjerna?
Hvem hindra skönhet från förfall och graf?

Ack intet! Blott det undret uppenbarligt,
Att i svart bläck din bild skall skina klarligt.

88-89

66

Trött vid allt detta, önskar jag mig död: -
Jag ser förtjenst, till tiggarstafven buren,
Och tom odåga stå i öfverflöd,
Och tro, som guldren var, gement försvuren,

Och gyllne ära, kastad bort åt skam,
Och qvinlig dygd, af råa sinnen skändad,
Och äkta duglighet, som ej släpps fram,
Och kraft, af maktens matta skugga bländad,

Och vetenskap för maktspråk vorden stum,
Och konst, som häcklas af doktor Enfaldiger,
Och enkelhet, oqvädad såsom dum,
Och »Godt» som fånge, »Ondt» som fånggevaldiger:

Trött vid allt slikt, jag slöte helst min färd,
Om du ej då blef qvar i denna verld.

67

O, hvarför lefver han i verldens smitta
Och hedrar lasten med, att här han fins,
Då synden vill hos honom ursäkt hitta
Och i hans svit sig kråmar som en prins?

Hvi härmar sminket med sin färg hans kinder
Och stjäl ett dödt sken från hans klara hy?
Hvi äflas torftig skönhet, trots allt hinder,
Med falska rosors glans att synas ny?

Hvi lefver han just nu, då lifvet gjort
Bankrutt och saknar blod, som lifligt glöder?
Ty han är nu naturens tillflyktsort,
Som med sitt goda ensam henne föder.

Ack jo, hon visa vill, hur rik hon var,
Förr'n verlden usel blef, i forna dar.

90-91

68

Så är hans kind en bild af flydda tider,
Då skönhet, blomstren lik, var till och dog,
Förr'n denna falska skylt, som nu man lider,
På mensklig panna fräckt sitt säte tog;

Förr'n gyllne flätorna ifrån de döda
Man klippte af och kränkte grafvens rätt,
Att än en gång kring andra hufvud flöda;
Förr'n man med död paryr sig gjorde nätt.

Just så, som fädrens tid man än kan önska,
Den sann och flärdlös ses hos honom gry,
Som ej gör sommar af en annans grönska,
Ej gammal skönhet stjäl att laga ny.

Han skaptes, att i bild man skulle röna,
Hur flärden skiljes från det äkta sköna.

69

Allt, hvad du visar fram för verldens blick,
Är just som hjertats önskan föreskrifver;
Af hvarje tunga - själens röst - du fick
Det priset, - sant, som oväns mun det gifver.

Ditt yttre så är krönt med yttre pris;
Men samma tungor, som ditt lof bebådat,
Förstöra detta lof på annat vis,
Då djupare, än ögat ser, de skådat.

De tänka på ditt inres skönhet ock,
Och den bedömmes efter hur du handlar.
Man ler så vänligt, men för tanken dock
Din blomdoft sig till ogräslukt förvandlar.

Men att ej doft går upp mot yttre sken,
Förklaras så: du gör dig för gemen.

92-93

70

Att du fördöms, dig räknas ej till tadel,
Ty fägring städs var träffad af förtal;
Misstankar höja alltid skönhets adel,
Som kråkor färgens glans å himlens sal.

Är du blott god, fast du af verlden lockas,
Så visar sqvallret just, hvad du är värd;
Ty masken helst i vackra knoppar skockas,
Och se, din vår är ren och fri från flärd.

Du lyckligt har förbigått ungdomssnaran,
Än orörd, än som segrare bestämdt;
Dock detta lof kan ej förhindra faran
Utaf missunsamt prat, som växer jemt.

Om ej förtalet gjort dig till vår like,
Du vore ensam kung i hjertats rike.

71

När jag gått bort, sörj mig ej längre då,
Än du hör klockan ringa för den döde
Och säga verlden, att jag nödgats gå
Från uselt lif att dela maskars öde.

Ja, ser du dessa ord, kom ej i hog
Den hand, dem skref: så älskar dig mitt hjerta,
Att hellre jag sänks ned i glömskans våg,
Än att mitt minne skulle ge dig smärta.

Om, säger jag, på denna dikt du ser,
Då kanske jag i mullen re'n försvunnit,
Ej ens mitt stackars namn du nämne mer,
Men må din kärlek med mitt lif förbrunnit;

Att ej den visa verlden ser din gråt
Och när jag gått, har dig att skratta åt.

94-95

72

Att verlden ej må tvinga dig berätta,
Hvad dygd jag haft, då du mig älskar än
I döden, må du glömma mig med rätta,
Ty jag i intet är dig värd, min van;

Så framt du ej vill fromma lögner smida
Och göra mer för mig, än värd jag är,
Och på mitt döda jag mer ära sprida,
Än sniken sanning villigt mig beskär.

Att ej din kärlek må för falskhet skyllas,
Om utan rätt af dig jag skjutes fram,
Må med min kropp mitt namn i grafven myllas,
Och ej mer lefva, dig och mig till skam.

Ty skäms jag för hvad jag författa lärde,
Blygs du att älska ting af intet värde!

73

I mig du skåda kan den årets tid,
Då löfven gulnade och sparsamt gunga
På nakna grenarne i köld och strid, -
En chor-ruin, der foglar nyss hörts sjunga.

I mig du skymningen af dagen ser,
Som efter solnedgång i vester speglas,
Tills den i natten - grafvens bild - går ner,
Der sist dock allt i djupan ro förseglas.

I mig du skåda kan en lågas glöd,
Som till en askhög ned sin ungdom tärde
Och hvilar nu på den, till hälften död,
Förtärd af det just, hvarmed den sig närde.

Det ser du, och din kärlek ökas på:
Du älskar mer, hvad snart du lemna må.

96-97

74

Men var du lugn! När grafvens mörka häkte
Förutan nåd mig stänger från min stråt,
Då lefver jag i dikten, som du väckte,
Och den som minne skall dig följa åt.

När du den återser, märk då i orden
Mitt bättre jag, som helgadt var åt dig.
Hvad som från jorden kom, tillfaller jorden.
Min själ är din, den bättre deln af mig.

Så har du af mitt lif blott mist dess drägg,
När kroppen dött, det rof, som maskar göder,
Det lumpna bytet för en morddolks egg, -
För låg, att du på den din tanke öder.

Ty kroppens värde är dess inre blott,
Och det fins här, och detta har du fått.

75

Du är för tanken hvad för lifvet föda,

Hvad för en äng en regnskur, mild och full;

Och för din ro gör jag mig sådan möda

Som någon girig för sitt gömda gull.

Än är jag stolt att ega dig, än bara
Jag räds, att verlden stjäla vill min fröjd;
Än tror jag bäst att ensam med dig vara,
Och än att visa folk min lyckas höjd;

Ibland af jubel fyld, när jag dig skådar,
Och stundom trånande att få en blick,
Ty ingenting en glädje mig bebådar,
Som jag från dig ej får, från dig ej fick.

Så dag för dag jag frossar eller svälter, -
Än tynar hjertat, än i lust det smälter.

98-99

76

Hvi är min vers så arm på nyhets prakt,
Ej vexlande och brokig som hos mången?
Hvi har jag ej med tiden vinn mig lagt
Om modets stil och utländsk snitt på sången?

Hvi skrifver jag blott om ett enda jemt
Och klär i ökänd klädnad mina rader,
Så att hvart ord, jag sagt, mitt namn har nämnt
Och visat genast, hvilken är dess fader?

Se, ljufva vän, jag skrifver städs om dig,
Om dig och kärlek handlar hvarje visa.
Att göra gammalt nytt, bäst lyckas mig,
Och hvad jag prisat förr, att åter prisa.

Som soln är ny och gammal hvarje dag,
Så slår min kärlek evigt samma slag.

77

Hur skönhet flyr, din spegel kan dig lära,
Solvisarns gång, hur fort minuten går.
Din andes pregel denna bok skall bära,
Och nu deraf du denna lärdom får:

Erinring ge om grafvens öppna munnar
De skrynkor, du i trogna spegeln ser;
Solvisarns stilla skugga dig förkunnar,
Hur tiden flyr mot evigheten ner.

Se, hvad ditt minne ej behålla vill,
Förtro åt dessa blad, - och der du finne
De barn igen, som hört din hjerna till,
Att bilda ny bekantskap med ditt sinne.

Derför, så ofta du dem nyttjar klok,
Du sjelf har gagn och riktar ock din bok.

100-101

78

Så ofta hette du min sånggudinna,
Och sådant bistånd fick af dig min dikt,
Att andra börjat ock dig nyttig finna
Och med ditt märke sprida verser qvickt.

Ditt öga gifvit dumben röst att sjunga
Och olärd tröghet flygt med lätta fjät,
Det gifvit vingar åt den lärdes tunga
Och åt behaget dubbelt majestät.

Men stoltast må dock öfver mig du vara,
Min kraft är din, din andes barn är jag:
I andras verk du bättrar stilen bara,
Och konsten adlas då af ditt behag;

Men du är all min konst och kan mig lyfta,
Okunnige, så högt, som lärde syfta.

79

Då ensamt jag dig bad om ditt beskydd,
Min vers allen' njöt ditt behag, det rika.
Men nu är all min dikts förtrollning flydd,
Min sjuka sångmö för en ann' ger vika.

Jag vet, du är ett ämne, ljufva vän,
Som nog en mera värdig skald förtjenar;
Dock, hvad om dig han månde sjunga än,
Han tar från dig och åter dig förlänar.

Han ger dig dygd, - den måste sig förskrifva
Ifrån din lefnad; skönhet han dig ger, -
Han fann den på din kind; han kan ej gifva
Dig något pris, som ej hos dig man ser.

Så tacka ej för hvad om dig han talar,
Ty hvad han skyldig är, du sjelf betalar.

102-103

80

Hur blyg jag går att med min dikt dig dyrka,
Allt se'n ett högre snille tog dig an,
Som i sin lofsång lägger all sin styrka,
Så att min tunga sätts i stumhets bann!

Men då ditt värde, vidt som oceanen,
Båd' stolta segel bär och sämsta klut,
Så tör min slup, fast underlägsen svanen,
På dina böljor käckt sig våga ut.

Der det är grundast, flott jag ligga skulle,
Då han på djupet bär sin höga mast;
Och strandar jag, jag är en stackars julle,
Då han har reslig rigg och herrlig last.

Dock, om han går framåt och jag till botten,
Jag sörjer, att mig kärlek gaf den lotten.

81

Är jag vid lif, att skrifva på din graf;
Eller är du, då jag i jorden frätes,
Ditt minne aldrig dock skall gå i qvaf,
Om också sjelf fullkomligt jag förgätes.

Ditt namn odödligt lif här nere får,
Då jag, försvunnen, med all verlden glömmes;
Mig jorden blott en vanlig graf består,
Då du i efterverldens ögon gömmes.

Din grafvård skall då bli min ädla sång,
Der än ej födda ögon läsa orden,
Och framtids tungor prisa dig en gång,
När allt, som andas nu, är dödt på jorden.

Du lefva skall - dertill min dikt är grund -
Der lifsluft lefver mest, i menskors mun.

104-105

82

Jag vet, du har ej gift dig med min Musa,
Och derför kan du njuta utan skam
De helsningsord, hvarmed dig skalder tjusa,
Och som i hvarje bok nu kramas fram.

Du är så klok, som du är klar i hy,
Du vet, din dygd mitt loftal öfverskrider;
Derför du nödgas söka upp en ny
Och bättre stämpel, gjord af bättre tider.

Gör så, min vän! Men då de utfunderat,
Hvad retoriken eger krystadt än,
Så har dock sant med dig sympatiserat
I enkelt sanna ord din sanne vän.

Det grofva sminket passar för de sjukas
Blodlösa kind: hos dig det blott missbrukas.

83

Jag såg dig aldrig något smink behöfva,
Och derför på din bild ej brukte det.
Så fann jag, eller trodde så, dig pröfva
För mycket kraften hos en arm poet;

Och derför jag med mitt beröm blef borta
Att sjelf lifslefvande du visa må,
Hur hvardagspennor komma lätt till korta,
Som svamla blott och tro dig hedras så.

Du har som synd tillräknat mig min stumhet,
Då tvärtom heder den mig skaffa bort,
Ty så din fägring led ej af min dumhet,
Fast andras pris den se'n till intet gjort.

Mer lif tör ett af dina ögon gömma,
Än dina skalder två ens vågat drömma.

106-107

84

Hvem säger mest? Hvem kan väl mera säga
Än detta stolta lof: blott du är du?
Deri är allt förborgadt, som vi ega
Till hjelp att se, hvem mest dig liknar, ju.

En stackare den skald, som ej har makt
Med någon smula glans sitt ämne måla;
Men den, som dig besjunger, - om han sagt,
Att du är du, så bör hans visa stråla.

Om blott dig sjelf han återgifva ville,
Och, som ditt väsen är, så klart han skref,
Då gaf kopian ära åt hans snille,
Och öfver allt hans stil beundrad blef.

Du till din skönhets lycka lagt ett bann:
Du älskar ros, som ej dig rosa kan.

85

Min sångmö håller sig beskedligt tyst,
Då andra skalder komma, rikt utstyrda,
Och lägga ned för dig, hvad fram de kryst
Af frasers prål, från alla Muser hyrda.

Jag älskar tankar, andra älska skrift,
Och lik en klockare jag amen messar
Till hvarje hymn, som med välspetsadt stift
I prydlig form ett vant geni frampressar.

Jag säger vid ditt lof: »ja, det är rätt!»
Och kunde väl det högsta lof föröka:
Dock blott i tanken, - men det är dess sätt,
Att ila främst och sedan ord sig söka.

Så hedra dem för ordens herrlighet,
Mig för min stumma tankes ärlighet.

108-109

86

Var det hans stolta diktnings fulla segel,
När efter dig den gick på kaparjagt,
Som mina tankar höll med lås och regel,
Att dö i hjernan, som till lif dem bragt?

Var det hans själ, af andra lärd att skrifva
Med öfverjordisk konst, som ned mig slog?
Nej, han ej och hans tomtar ej, som drifva
Sitt nattspel, verkat, att min stämma dog.

Han och den artiga familje-nisse,
Som nattligt honom gäckar med sitt hvisk,
Ej kunna på den segern vara visse:
Den fruktan ej mig gjorde mindre frisk.

Men när du nådigst i hans led dig ställde,
Då var det slut hos mig med sångens välde.

87

Farväl! Du är för dyr för mig att ega,
Och hvad du gäller, af dig sjelf nog käns.
Ditt värde gör dig fri, och du kan säga,
Min rätt till dig har nått sin laga gräns.

Har jag ej fått dig som en fri föräring?
Och hvad har jag, som kan förtjena den?
Hos mig har ej den gåfvan grund och näring,
Och derför vänder hon till dig igen.

Du gaf dig sjelf och kände ej ditt värde,
Och mig, som fick dig, tog du miste på;
Se, derför gåfvan, som du mig beskärde,
Till dig igen tillbaka måste gå.

Så likasom en dröm jag mött dig i:
I drömmen konung, vaknad - allt förbi!

110-111

88

När du får lust en gång att glömma mig
Och den förtjenst, jag har, med hån betrakta,
Då vill jag strida mot mig sjelf för dig.
Fast du är falsk, dig såsom dygdig akta.

Sjelf bäst bekant med all min skröplighet,
Kan jag för dig berätta en historia
Om dolda fel, som jag mig ega vet;
Så min förlust föröka skall din gloria.

Ja, sjelf deraf jag båtnad hemta bör,
Ty medan känslorna för dig blott brinna,
Af all den orätt, som mig sjelf jag gör
Till vinst för dig, skall sjelf jag dubbelt vinna.

Så jag dig älskar, så jag hör dig till,
Att för din rätt allt ondt jag bära vill.

89

Säg blott, att något fel hos mig är grunden.
Att du mig flyr, - och sjelf jag bannar mig.
Säg, jag är lam, - och jag blir halt på stunden:
Jag söker ej försvar mot skäl från dig.

Du kan dock ej mig göra halft så illa,
När du är led vid mig, som sjelf jag kan;
Jag vet din önskan, och jag bör den gilla,
Vill möta dig liksom en okänd man,

Vill gå ur vägen för dig, och min tunga
Ditt dyra namn ej nämna skall en gång,
Att ej till din förtret hon måtte sjunga
Om gammal vänskap möjligen en sång.

För dig emot mig sjelf jag lofvar strida,
Ty den du hatar, kan jag aldrig lida.

112-113

90

Ja, hata, om du vill, och nu, just nu,
När hela verlden hotar mig förkrossa.
Slut dig till ödet att mig böja, du,
Och kom ej senare ditt skott att lossa.

Kom icke efter som en långsam dyning,
Då hjertat undgått dessa olycksfall;
Gif ej en stormig natt en regnig gryning,
Och dröj ej med hvad dock mig träffa skall!

Vill du mig öfverge, gör det ej sist,
När jag af sorger blott har känt de smärsta;
Nej, kom med ens, - då är det sant och visst,
Att jag får smaka först af allt det värsta;

Ty hvarje qval, som nu mig synes så,
Är intet mot att mista dig ändå.

91

En kittlar börd, en hvad han kan, det lilla,
En tycker gods, en annan styrka bäst,
En yfs af kläder, fast de sitta illa,
En skryter med sin falk, sin hund. sin häst;

Och hvarje lynne har sitt eget tycke,
Hvari det finner all sin njutnings höjd.
För mig dock sådant passar ej i stycke:
Jag samlar allt uti en högsta fröjd.

Din kärlek mer än mäktig börd mig gläder,
Mer än af falk och häst hvad skönast fans,
Mer rik den är än gods och granna kläder;
När dig jag har, har jag all verldens glans:

Olycklig blott, att du kan allt förstöra,
Som du mig gaf, och mig eländig göra!

114-115

92

Men gör ditt värsta, du, och stjäl dig bort!
Till lifvets gräns ändock skall min du vara;
Och tar din kärlek slut, mitt lif blir kort,
Ty det beror ju af din kärlek bara.

Nu nödgas jag ej mer det värsta ana,
När re'n det minsta lifvet af mig tar;
Jag ser, jag kan ett bättre öde spana,
Än som beror på det humör, du har.

Du kan ej längre plåga mig med nycker,
Då minsta hot af dig till döds mig för.
O, huru lycklig nu min lott jag tycker:
Säll jag din kärlek eger, säll jag dör.

Dock, hvar fins sällhet, som ej lätt tar miste?
Du kan hedra mig, fast jag ej det visste.

93

Så skall jag lefva, troende dig trogen,
Lik en bedragen man; så än jag gläds
Åt dig, fastän du är till falskhet mogen:
Din blick hos mig, ditt hjerta annorstäds.

Ty hat kan icke i ditt hjerta trifvas,
Alltså syns der ej, om du gått på sned.
Hos andra bruka hjertats bragder skrifvas
I nycker, miner, rynkor till och med.

Men himlen vid din skapelse beslutit
Att i ditt öga lägga kärlek blott;
Hvad än i hjerta eller hog du brutit,
Din blick skall tala blott om ljuft och godt.

Du liknar Evas äpple, jag befarar,
Då ej din dygd emot ditt yttre svarar.

116-117

94

Den, som har makt att skada, men ej vill,
Som gör ej, hvad han mäktar för det mesta,
Som andra rör, men sjelf som sten är still',
Kall, obevekt, omöjlig till att fresta,

Till himlens nåd just han arfsrätten bär,
Naturens rikdom under honom lyder;
Han till sitt eget anlet herre är,
Då andra blott förvalta, hvad dem pryder.

För sommarn doftar sommarblomman skönt,
Fast hon är till och vissnar helt allena;
Men har hon någon stygg förskämning rönt,
Kan simpelt ogräs mera ros förtjena.

Hvad sötast är, kan surna mot sin vilja:
Ogräs ej stinker mer än multnad lilja.

95

Hur ljuf och söt kan du ej skammen göra,
Som lik en mask, gömd i en rosenknopp,
Ditt ryktes knoppning hotar att förstöra!
O, med hvad tjusning du din synd klär opp.

Den mun, som lägger din historia fram
Och för lättfärdighet ditt väsen tadlar,
Ej undgår dock att para pris med skam:
Blott med ditt namn en dålig frejd han adlar.

O hvilken yta all den odygd höljer,
Som till sin boningsort utvalde dig,
Der skönhetsslöjan hvarje skamfläck döljer
Och allting till ett skönt förvandlar sig!

Tag vara på den fördeln till det sista:
Skarp knif kan genom missbruk eggen mista.

118-119

96

En säger, att ditt fel är ungdomsbrusning,
En ann', att ditt behag är ungdomsskämt.
Med båd' behag och fel du verkar tjusning
Och till behag förvandlar felen jemt.

Liksom den lumpnaste juvel får värde,
Om på en drottnings finger sist den kom,
Så blifva ock de villor, dem du närde,
Till rätt och sant förbytta småningom.

Hur många lam skulle ej vargen plocka,
Om mot ett lams sin blick han bytte ut!
Hur många hjertan skulle du ej locka,
Om all din makt du brukade till slut!

Dock gör ej så; jag älskar dig så mycket,
Att ock ditt goda namn är med i tycket.

97

Hur vinterlikt har lifvet ej sig tett
Uti skilsmessans dar, du årets klarhet!
Hvad köld jag känt, hvad mörka dar jag sett,
Och öfver allt Decemberfrost och barhet!

Dock var det sommar och blef sedan höst.
Fruktsamma tiden, rik på skörd och gröda,
Som vårens foster bar under sitt bröst,
Lik enkan, som, när mannen dött, skall föda.

Men allt det öfverflödet syntes mig
Som faderlösas tro, i dunst förgången,
Ty sommarn och dess fröjd bero på dig,
Och när du saknas, tiger fogelsången;

Men ljuder den, då klingar det så matt,
Att lunden vissnar, rädd för vinterns natt.

120-121

98

Jag lefde skild från dig i vårens dagar,
Då stolts April, utpyntad öfvernog,
Satt lif i allt med ungdomskraftens lagar,
Att sjelf Saturnus hoppade och log.

Men icke fogelsång i skog och lunder,
Ej blomstrens mångfald med sin färg och doft,
Mig lockade till tal om sommarns under, -
Jag lät dem stå och blomma i sitt stoft.

Ej såg jag undrande på snöhvit lilja,
Ej rosens glöd fick priset med mitt val:
Rätt vackra tingestar, - men dock att skilja
Dem väl från dig, afbild från ideal!

Ja, det var vinter, då jag dig ej smekte: -
Som med din skugga blott, med dem jag lekte.

99

Nyss till violen så min tuktan ljöd:

»Du lilla tjuf, hvar har din doft du tagit,
Om ej från hennes läpp? Den purpurglöd,
Du öfver dina mjuka kinder dragit,
I hennes blod för starkt du färgat röd.»

Så liljan snattat färg af dig från handen,
Och mejrams knopp gjort i ditt hår sin fångst;
Törnrosors här stod rädd på blomsterlanden,
En rodnande af skam, en hvit af ångst;

En tredje doft från dina läppar röfvat
Och stod der nu, på en gång hvit och röd;
Men se, till straff för brottet, hon föröfvat,
En mask i blomman gnagde henne död.

Fler blommor såg jag, - ingen mot mig log,
Som färger eller doft från dig ej tog.

122-123

100

Hvar är du sångmö, som så länge dröjer
Om det att sjunga, som all makt dig ger?
Kanhända ock du lapprisånger höjer,
Som, lumpna, dra din kraft i dunklet ner?

Du glömska, kom igen och visa ånger
För slösad tid med ädla versers takt.
Sjung för den vän, som aktar dina sånger
Samt konst och stoff uti din penna lagt.

Upp, tröga sångmö, i hans anlet spana,
Om tiden ristat någon fåra der;
Och fins der en, höj då satirens fana,
Gör tidens makt föraktad, hvar den är.

Gif du min älskling rykte, förr'n hans lif
Har spilts af tiden och dess krumma knif!

101

Du tröga sångmö, då du glömmer rent,
Hur sant och skönt förliks, - hur undgå tadel?
Båd' sant och skönt är hos min vän förent,
Liksom hos dig, och deri bor din adel.

Kanhända, sångmö, vill du svara så:
»Det sanna har en färg, som ej föryttras.
Det sköna utan puts är sant ändå;
Men bäst är bäst, om ej de sammangyttras.»

Då han ej pris behöfver, tiger du?
En lumpen ursäkt! Ty på dig beror det,
Att göra gyllne grift onödig ju
Med sådant lof, att efterverlden tror det.

Så gör din skyldighet: hur, lär dig jag,
Att framtid honom ser som vi i dag.

124-125

102

Min kärlek styrkts, fastän den tycks försvagas,
Den mindre syns, men flammar dock ej kallt.
Den kärlek kan för handelsvara tagas,
Som ropas ut af egarn öfver allt.

Ung var vår känsla och ännu i våren,
Då jag den helsade med sång och glam,
Som näktergaln i sommarns början slår en
Förälskad drill, men tystnar längre fram.

Ej så, att sommarn vore mindre ljuflig,
Än då han sjöng och natten hörde på;
Men från hvar gren hörs sången se'n okuflig,
Och hvad som vanligt blir, ej roar så.

Derför som han ibland jag styr min tunga,
Att ej dig trötta med att evigt sjunga.

103

Ack, huru fattig är min sånggudinna,
Trots sådant fält att breda ut sin glans,
Med stoft; som, naket, mera pris kan vinna,
Än om dertill jag lagt min bästa krans.

O, tadla ej, om jag ej mer kan skrifva!
Se i din spegel, skåda dina drag:
Det öfvergår, hvad fantasin kan gifva,
Det gör mig ledsen, och min vers blir svag.

Det vore synd att söka bättra på
Och, hvad som förr var vackert, dock förstöra;
Ty mina verser ej till annat trå
Än att för dina gracer redo göra.

Och mer, långt mer, än vers kan ge igen,
Din spegel visar, då du ser i den.

126-127

104

För mig du städs blir fri från ålderns rost;
Än ser hos dig jag samma skönhet trona,
Som då jag först dig såg. Tre vintrars frost
Från skogen skakat ned tre somrars krona;

Tre vackra vårars grönska såg jag vänd
Till gulnad höst i tidens gamla kedja;
April tre gånger är af Juni bränd,
Se'n först jag såg dig, frisk som nu, mig glädja.

Ack, dock din skönhet tör som visarn gå
Omärkligt, fast det steg ej syns, som tages;
Och så din blomning, som tycks stilla stå,
Förändrar sig, och ögat blott bedrages.

Men derför, efterverld, hör det förut:
Förr'n du blef född, var skönhets sommar slut.

105

Säg ej, min kärlek är afguderi
Och att, en afgud lik, min vän tillbedes,
Fast all min sång, min ros blott en kan bli, -
Till en, om en, och aldrig annorledes.

God är min vän, i dag, i morgon god,
Och trofast bli till dödens stund han ämnar.
Derför besjunger jag med trofast mod
Blott ett, och all förändring gladt jag lemnar.

Skön, trofast, god är all min poesi,
Skön, trofast, god, i nya toner satta;
All min uppfinning tömmer sig deri, -
En treklang, som i sig en verld kan fatta.

Skön, trofast, god så ofta stått allen':
Tills nu de trenne aldrig bott hos en.

128-129

106

När jag i krönikor från forna tider
Ser menskor tecknade på utmärkt vis,
Och öfver sagans rim sin fägring sprider
Förnäma damers, vackra hjeltars pris;

Då, när som högst af skönhets glans de stråla
Från panna, ögon, läppar, hand och fot,
Jag ser, de gamle ville sådant måla,
Som just från dig nu glänser oss emot.

Så deras pris var blott en profetia
Om denna tid på förebildligt sätt;
Men då de blott i dunkel kunde sia,
Så sjöngo de dock ej ditt värde rätt.

Ja, vi som se dig här inför vårt öga,
Vi kunna undra, men dig prisa föga.

107

Ej egen fruktan, ej profetisk aning
Hos hela verlden om hvad komma tör,
Blef för min kärleks lif en afskedsmaning,
Fast domen tycktes sätta gräns derför.

Förmörkelsen har månen öfvervunnit,
Sin spådom sorgprofeten gäckas med
Till visshets säkra höjd har tviflet hunnit,
Och oljeqvisten bådar evig fred.

Min kärlek fått af tidens balsam lisa
Samt är nu frisk, och döden är mig blid,
Se'n jag, trots honom, lefver i min visa,
Men han mot stumma horder drar i strid.

Du i den visan skall din grafvård finna,
Då kungagrifters hjelm och bronz försvinna.

130-131

108

Kan väl med bläck en tanke skrifvas opp,
Som ej för dig min trohet uppenbarar?
Fins något nytt att klä' i ordets kropp,
Som med min kärlek och din dygd sig parar?

Nej, hulda sven! Och dock hvar enda dag
Liksom en bön jag säger om det samma;
Det lyder: du är min och din är jag,
Som då jag först ditt namn begynte stamma.

En evig kärlek i sin friska skrud
Nedtryckes ej af tidens små bekymmer;
Den lär den gamle lyda sina bud,
Och för dess vink hvart veck från pannan rymmer;

Den finner just, att kärleks knopp slog ut,
Der tid och form nu säga, den är slut.

109

O, säg ej så, att jag var falsk med vilja,
Fast afstånd gjorde lågan mindre varm.
Så gerna kan jag från mig sjelf mig skilja
Som från min själ, förvarad i din barm.

Der är min kärleks hem, och dit på nytt
Jag vänder om, lik vandraren i natten,
I rättan tid, af tiden ej förbytt, -
Och att två bort min fläck, jag sjelf har vatten.

Tro ej, om ock uti mitt väsen råder
All svaghet, som ett menskligt blod har fått,
Det så orimligt fylls af ondskans åder,
Att det för noll ger bort din skatt af godt;

Ty verlden all är noll förutan dig,
Min ros, och du är allt i den för mig.

132-133

110

Ack, det är sant, jag svärmat här och der
Och gjort mig sjelf till narr för andras frågor;
Jag sålt för godt köp, hvad mig dyrast är,
Och gamla synder födt med nya lågor.

Ja, det är sant, att jag har blickat snedt.
På sanningen, - och dock, vid himlens makter,
Den irringen mitt hjerta ungdom gett:
Jag lärde känna dig i syndens schakter.

Nu är det slut, - tag du din makt igen!
Min hunger tänker aldrig mer jag sätta
På nya prof, ej fresta gammal vän, -
En gud i kärlek, min långt, långt för detta.

Du, näst min himmel bäste, gif mig tröst
Invid ditt rena, kärleksfulla bröst!

111

O, för min synd Fortuna du förkättre,
Som skulden för mitt lösa lif jag ger;
Ty hon åt mig ej funnit något bättre
Förvärf än ett, som alstrat rått manér.

Derför mitt namn ett fult brännmärke stinger,
Och derför min natur är rent förödd
Och fläckad af sitt värf, som färgarns finger. -
Så önska medlidsamt mig på nytt född!

Och som en tålig sjukling skall jag tära,
Hvad ättiksurt du mig mot smittan ger;
Ja, dubbel späkning vill som straff jag bära,
Och utan min allt bittert svälja ner.

Tyck synd om mig, och, fast jag hårdt fått sota,
Din miskund är tillräcklig att mig bota.

134-135

112

Din kärlek och din miskund läkt det ärr,
Som efter pöbelns häl min panna gömmer.
Mot verldens lumpna dom jag rider spärr,
Blott du mitt goda tror, mitt onda glömmer.

Du är mitt allt; jag lyssnar blott till dig,
Om du vill tadel eller pris mig skänka.
Jag eger eljest ingen, ingen mig,
Den der mitt sinne, hårdt som jern, kan länka.

Ned i en afgrund jag all omsorg slänger
Om andras domar, - ja, mitt hörorgan
För tadlare och smickrare jag stänger. -
Märk, hur jag trotsar pratets slentrian:

Jo, du är så hopvuxen med min id,
Att verlden all mig tycks som död bredvid.

113

Se'n dig jag lemnat, har mitt öga plats
Uti min själ, och kommet halft till korta
Är kroppens ljus, som till hans ledning satts, -
Tycks se, men är i verkligheten borta.

Ty ingen form ifrån dess spegel går
Till hjertat ned af fogel eller blomma,
Och af dess syner del ej själen får,
Ja, sjelfva synens bilder äro tomma.

Ty hvad det ser, det samma af hvad slag,
Det väcka må förtjusning eller häpnad,
Haf eller berg det vare, natt eller dag,
Hök eller dufva, allting tar din skepnad.

Jag kan ej mer, - så fyld jag är af dig,
Att just min trohet rent förbryllar mig.

136-137

114

Har möjligen min själ, bekrönt med dig,
Af smickrets kungagift sig låtit döfva?
Eller har ögat talat sant till mig
Och af din kärlek lärt sig trolldom öfva, -

Att skapa om vidunder utan norm
Till cherubim, i fägrings makt dig lika,
Och ge åt allting fult fulländad form,
Blott der omkring dess blickar samlas rika?

Ack nej, det första är det, - ögonsmicker!
Min ande som en riktig kung det tar;
Ty ögat känner nog, hvad helst han dricker,
Och åt hans gom det bägarn tillredt har.

Är det förgift, - nå väl, det mindre gränsar
Till synd, när ögat först pokaln kredensar.

115

De rader, förr jag skref, låg lögn uti, -
De sade, jag kan ej mer kär dig vinna;
Men se, då visste jag ej grunden, hvi
Min flamma nå'nsin skulle högre brinna.

Men efter tiden i millioner fall
Upplöser löften, ändrar kungars lagar,
Gör skönhet blek, gör viljestyrka kall
Och böjer sinnets kraft på gamla dagar, -

Hvi fick jag ej, när dock jag kände det,
Utbrista: »nu jag varmast håller af dig!»
Jag var blott säker på osäkerhet,
På nuet, ej hvad nästa timme gaf mig?

Amor är barn: fick derför ej min text
Fullvuxen göra den, som jemt har växt?

138-139

116

Det band, som trogna sinnen sammanbinder,
Ej intrång tål. Den kärlek är ej sann,
Som, då den ena vexlar, finner hinder
Och af ens flyktighet förändras kan.

Nej, han en fyrbåk är, som ej skall luta,
Hur än den skakas må af stormens ras,
En stjerna klar för hvar förvillad skuta,
Till värde okänd, fast dess höjd kan tas.

Han är ej tidens narr, fast rosenmunnen
Och kinden falla inom liens rymd;
Han ändras ej med korta lefnadsstunden,
Men härdar ut, tills verldens dag blir skymd.

Är detta falskt, ja, då förblekne orden,
Jag skref om kärlek, som ej fans på jorden.

117

Anklaga mig, att jag har knappat in
Den kärlek, som dig gäldas skulle lagligt,
Och glömt, att jag som tjenare är din,
Hvartill jag binds med tusen bojor dagligt;

Att jag med okändt folk har umgåtts käckt
Och verlden gett, hvad dyrköpt dig tillhörde,
Samt hissat segel för hvarenda fläkt,
Som mig ur sigte för ditt öga förde;

Bokför du mina nycker, mina fel,
Lägg misstro till, se'n du bevisat saken,
Ställ mig i skotthåll för ditt ögas spel,
Men skjut ej, när din vrede just är vaken;

Ty mitt försvar är: jag har allt begått,
Din kärleks tro och makt att pröfva blott.

140-141

118

Liksom, att reta vår aptit, vi bruka
Förtära skarpa saker framför allt,
Och som, att förekomma hemlig sjuka,
Man gör sig sjelf till sjuk med bittert salt;

Så, af din sötma full, fast ej den äcklat,
I bittert kryddad spis jag sökte bot;
Och dermed sjelf mitt onda jag utvecklat,
Af helsa sjuk och utan verklig sot.

Min kärlekspolitik, som ville stäcka
Ett ondt, som än ej fans, har så mig stjelpt,
Och lyckats krankhet af en helsa väcka,
Som mått för godt och vill med ondt bli hjelpt.

Men ett jag lärt, och det är visst: den drogen
förgiftar den, som du gjort sjuk i hogen.

119

Hur ofta sög jag falska tårar opp,
Ur kolfvar, svarta som ett helfvet, runna,
Med hopp i fruktan, fruktan bytt i hopp.
Och jemt förlorande det nyligt vunna!

Hvad svåra fel mitt hjerta har begått,
Och dem emellan himmelskt sällt sig funnit!
Hur ögat nästan ur sin håla stått,
Då af den vilda feberns eld det brunnit!

Ett nyttigt ondt! Nu ser jag det för visst,
Att genom ondt ett godt i värde vinner,
Och slocknad kärlek, återtänd, till sist
Än högre skönhet, kraft och storhet hinner.

Jag kommer från min irrfärd näpst igen,
Tre gånger mera rik än förr med den.

142-143

120

Att du var grym mot mig i forna stunder
Är nu uti min nöd mitt bästa värn;
Jag eljest för mitt fel visst ginge under,
Då jag ej nerver har af hamradt jern.

Ty om min grymhet lika hårdt dig slagit
Som din slog mig, då led du helfvetsqval;
Och jag, tyrann, har ej i räkning tagit,
Hur förr jag led, då du min glädje stal.

O, att vår sorgenatt mig påmint hade
I själens djup, hur veklig smärta slår!
Då skulle strax vi till hvarandra glade
Den balsam räckt, som helar hjertats sår.

Men nu ditt felsteg har försoning blifvit:
Mitt har för dig, för mig ditt lösen gifvit.

121

Långt hellre vara låg än synas vara,
När ändock skammen träffar begge två,
Och man dermed en lycka mister bara,
Som icke käns, blott syns för andra så.

Ty hvi skall ögat hos en falsk belackare
Mig håna för det heta blod, jag fått?
Hvi skall min svaghet spejas ut af stackare,
Som tycka dåligt, hvad jag finner godt?

Nej, jag är den jag är, och de, som peka
Åt mig, blott röja egna fel dermed.
Jag går rakt fram, hur de i krokar leka,
Och vill för deras domslut gå i fred; -

Blott ej det ligger sanning i de orden,
Att ondskan herrskar öfver allt på jorden.

144-145

122

Den bok, som du mig gaf, fins, tecknad full
Med rika minnen, gömd uti min hjerna,
Der den skall öfverlefva jordens mull
Och glänsa klar som evighetens stjerna.

Åtminstone så länge min natur
I bröst och hjerna än är stark och mogen,
Så länge ej ditt minne plånats ur
Dem båda, - skall din bild jag ega trogen.

Din stackars minnesbok för sådan skatt
För liten var, - den ej din kärlek rymmer;
Och derför gaf jag bort den, säker att
På själens blad du ryms, hur än du skrymmer.

Att söka bistånd för att minnas dig,
Det vore ju som glömsk att skylla mig.

123

Nej, tid, du skall ej med min vexling skryta!
Bygg pyramider med föryngrad kraft, -
En gammal syn det blir med nyklädd yta,
Ej något nytt, som förr ej ögat haft.

Vår tid är kort, och derför vi begapa
Allt skräp, det du som nytt oss visar på,
Och tro, att du för vår skull lät det skapa,
Fast vi af gammalt känna det ändå.

Du och din krönika till intet duger,
Ej bryr mig tid, som går, ej tid, som gått;
Allt, hvad vi se och hvad du vittnar, ljuger,
Ty det beror ju af din brådska blott.

Men här är löftet, som jag nu vill gifva:
Din lie trots, skall trogen jag förblifva.

146-147

124

Vore min kärlek blott ett rangens barn,
Då irrade den kring, ett skyddlöst väsen,
En lyckans kastboll, snärjd i tidens garn,
Bland blommor blomma eller gräs bland gräsen.

Nej, långt den dväljs från alla ödets slag;
Den suckar ej i prakt, den skall ej falla
För hugg, som äro slafvars obehag,
Hvartill nu tidens mode oss tyckes kalla.

Den liknar icke kättersk politik,
Som blott till några timmars tjenst man lurar,
Men ensam står den med sin klokhet rik, -
Gror ej i hetta, dränkes ej i skurar.

Att vittna det, du tidens narr, stig fram,
Som dör gudsnådlig, se'n du left i skam!

125

Jag skulle då din kröningshimmel bära,
Jag ytligt hedra dig med yttre prål,
Och dig med verk för evigheten ära,
Som dock bli frätande förvittrings mål?

Hur mången såg jag ej, som uppgett staten,
Se'n han betalt, mer än han bort, på prakt, -
Från läckra mål i saknad nu af maten,
I fåfängt lif till tiggarstafven bragt!

Nej, låt mig hyllning i ditt bröst dig skänka!
Mitt offer, armt, men fritt, erbjuder sig:
Det vill med svek ej eller konst dig kränka,
Det vill blott dubbelt byte, - mig för dig.

Försvinn, förtal! Ett troget sinne trotsar
Din makt som mest, när mest du herrska låtsar.

148-149

126

O, hulda gosse, du, som med din makt
Ur tidens hand har glas och lie bragt,
Som, hur du åldras, grönskar och bevisar
Just med din friskhet, hur mig åldern isar!

I fall naturn, som all förstöring styr,
Dig håller åter, då du framåt yr,
Hon gör det, för att visa sin förmåga.
Och hur mot tiden sjelf hon trots kan våga.

Dock frukta den, du, hennes bästa skatt!
Hon har dig nu, men ej för evigt, fatt.
Betalning, fast fördröjd, hon lemna måste,
Och priset, det blir du, hvad än det koste.

127

Svart tyckte man ej skönt i forna dar,
Och var det så, fick det ej namnet bära.
Nu är det svart, som modets välde har,
Och flärd och falskhet skämt det skönas ära.

Ty sedan man naturen härma lärt
Och styra fulhet ut med konst och glitter,
Är ej det skönas namn det minsta värdt, -
Oskäradt och till onåd dömdt det sitter.

Se, derför korpsvart är min flickas öga
Och hår också: hon sörjer, när hon ser
Dem, som naturens gåfvor gynnat föga,
Till skönhet pyntade med falskt manér.

Men så förtrollande är sorgen, flicka,
Att alla säga: så bör skönhet blicka.

150-151

128

Hur ofta, när du svärmar i musik
Och öfver lyckliga tangenter flyger
Med lätta fingrar, samt, på välljud rik,
Din harmoni in i mitt öra smyger,

Har jag mot klaffarne ej afund känt
Som fått i flygten bära handens börda,
Då mina läppar, som af blygsel bränt,
Sett på, hur trä har deras lön fått skörda.

Helt visst de bytte för en sådan lycka
Med dansande tangenter plats på stund,
Då dina fingrar älska att dem trycka
Och hylla dödt trä mera än min mun.

När lumpna klossar få så sälla vara, -
Låt dem din hand, mig läppen kyssa bara.

129

Lifskraftens ödande i skamlig yrsel
Är lusta, bragt till dåd; på förhand re'n
Är hon menedig, mordisk, utan styrsel
Vild, rå och grym, omåttlig och gemen;

Knappt smakad, strax föraktad och förbrukad;
Ursinnigt åtrådd, men knappt nådd, ändå
Ursinnigt hatad, - lik en lockmat slukad,
Som gör den galen, hvilken smakt derpå;

Vild i begär, vild, när den nått sin ände;
I går, i dag, i morgon utan töm;
I njutning sällhet, efter den elände;
Förut - en lockfull fröjd, förbi - en dröm.

Det vet all verlden, - dock ej en, som flyktar
Från himmel, som med slikt ett helfvet lyktar!

152-153

130

Min flickas blick är ej lik solen alls,
Och hennes läppar likna ej koraller;
Om snö är hvit, hur mörk är hennes hals,
Och svart är håret, som kring nacken faller;

Jag sett af rosor både hvit och skär,
Men deras färg på hennes kind ej blandas,
Och mången vällukt mera ljuflig är
Än den, som hon från sina läppar andas;

Jag lyss till hennes röst och vet ändå,
Att som musik ej just mig smeka orden:
Jag aldrig skådat en gudinna gå, -
Min flicka, när hon vandrar, går på jorden: -

Och dock, vid himlen, hon beundras tål
Som någon, prydd med falska bilders prål.

131

Du är så grym som stolta qvinnor bruka,
När de fått skönhets gåfva på sin del;
Du vet, att för min själ, den kärlekssjuka,
Du är den skönsta, dyraste juvel.

Dock säger mången, som din min betraktar,
Dess makt att väcka kärleksqval är klen.
Att säga, det är falskt, jag väl mig aktar,
Fastän jag svär det för mig sjelf allen'.

Och för att visa, att ej falskt jag svurit,
Ha tusen suckar, blott jag tänkt på dig,
En på den andra följt och vittne burit,
Att du, fast svart, är skönast dock för mig.

Svart, är du blott i hvad du handlar galet,
Deraf, jag tänker, kommer väl förtalet.

154-155

132

Jag älskar dina ögon, som, i smärtan
Att jag är målet för din själs förakt,
Klädt sig i svart som sorguppfyllda hjertan
Och ge på mina qval medlidsamt akt.

Och, sannerligen, - morgonsoln ej gerna
Ser bättre ut på österns gråa hy,
Ej heller strålar qvällens stolta stjerna
Med halft så liflig glans ur vesterns sky,

Som dina ögon i sin sorgskrud göra: -
O, så låt sorgen träffa ock din själ,
Och miskund må ditt hela väsen röra
För min skull, helst då sorg dig klär så väl.

Att skönheten är svart, vill då jag svära,
Och fult allting, som ej din hy ses bära.

133

Fördömdt det hjerta vare, som gemensamt
Gaf sår i hjertat åt min vän och mig!
Är det ej nog att mig tortera ensamt,
Men skall min vän ock trampa slafvens stig?

Ditt grymma öga från mig sjelf mig tagit,
Och än mer fast du fått mitt andra jag.
Han och jag sjelf och du ha mig bedragit:
Trefaldigt qval att bära slika slag!

Slut in mitt hjerta i din barm af jern,
Men låt det då för vännens äfven svara.
Hvarhelst jag sätts, låt mitt få bli hans värn;
Då kan väl ej så sträng arresten vara.

Den blir det dock; ty i förvar hos dig
Är jag ju din med allt, som fins hos mig.

156-157

134

Så: - nu har jag bekänt, att han är din,
Och jag är sjelf förpantad åt din vilja.
Med mig det gånge hur det vill, blott min
Han blir igen och du oss ej kan skilja.

Men du vill ej, och han vill ej bli fri.
Ty han är god, du girig icke minder.
Han har sitt namn mig gett att borgen bli
På den revers, som äfven honom binder.

Din skönhets panträtt vill du bruka full
Du ockrerska, som blott ditt pund förstorar,
Och lagför vännen, kräfd blott för min skull,
Som af lättsinnighet jag så förlorar.

Förlorad är han: du har begge två;
Han gäldar allt, jag är ej fri ändå.

135

Hvar en sin önskan har, du har din vilja,
Och det tillräckligt, ja, till öfvermått;
Ty du har mer än nog bland dem, som gilja,
Af mig, din ljufva viljas råge blott.

Vill du, hvars vilja har så vida gränser,
Ej en gång täckas ta till godo min?
Månn' blott för andra du så nådigt glänser,
Men ej till mig en blick vill kasta in?

Se, hafvet upptar i sitt sköte ju
Det blida regnet, att sin rikdom öka.
Så må, fast rik på vilja, äfven du
Ditt väldes vidgning med min vilja söka!

Låt dem dig åtrå alla vara till,

Slut dem till ett, och jag deri - din Will.

158-159

136

Om själen knotar, att till dig jag nalkas,
Så svär du raskt blott, att din Will jag är,
Och själen sjelf ju viljans säte är;
Så du min kärlek hjelper, fast du skalkas.

Will samla vill uti din själs behåll
En mängd af viljor, en bland dem min egen.
Vid stora räkningar - så är ju sägen -
Kan ett ibland bli räknadt såsom noll.

Så låt mig stå oräknad med i talet,
Fast i din bok jag skrifven är som ett.
Håll mig för noll, - man förr en gång har sett,
Att äfven noll ibland ej är så galet:

Mitt namn blott älska, och om det du vill,
Då mig du älskar, ty mitt namn är Will.

137

Du blinde dåre, kärlek, säg, hvad gör du,
Att mina ögon se, och dock ej se?
Hvad skönhet är, de känna; dock förstör du
Förmågan rent att skilja väl från ve.

Om falska blickar lockat dem som tokar
In i den hamn, der mången ankrat har,
Hvi smider du af slika blickar krokar,
Och hjerta och förstånd som byte tar?

Hur kan mitt hjerta som sin egen dyrka
En plats, som det för verlden öppen vet?
Hur kan mitt öga se derpå och yrka
Att sätta tro till sådan skändlighet?

I klara ting ha hjerta, ögon irrat,
Till sådan dårskap har du dem förvirrat.

160-161

138

Ifall min flicka svär, att hon är sann,
Så tror jag henne, fast jag vet hon ljuger;
Då tror hon mig en oförsökt ung man,
Som ej bland verldens falska finter duger.

I fåvitskt hopp, att hon som ung mig ser,
Fast väl hon vet, jag spelar det förgäfves.
Till hennes falskhet jag förtröstan ger:
Så ömsesidigt sanningen förqväfves.

Dock - hvi tillstår ej hon, att falsk hon är,
Och jag, att nu det är förbi med våren?
Ack, kärlek allra helst förklädnad bär,
Och räknar, när han åldras, icke åren.

Så lurar en den andra, bäst han kan,
Och jemt med smicker vi bedra hvarann.

139

Bjud mig ej svara för hvad du begick,
Då din ovänlighet du hvälfde på mig;
Med tungan såra mig, ej med din blick
Möt kraft med kraft, men ej med konstgrepp slå mig!

Säg, att du älskar hvem som helst, men blott,
Då jag är när, gif ingen blink åt sidan.
Behöfs väl list, då du en makt har fått,
Som håller mina vapen qvar i skidan?

Låt mig urskulda dig: - min älskling vet,
Att hennes öga mig fiendtligt tvingar;
Derför hon från mitt anlet vänder det,
Att det mot andra håll sitt pilregn svingar.

Dock gör ej så: då jag är nästan död,
Dräp mig med blicken, du, och stäck min nöd.

162-163

140

Var klok som du är grym, låt ej med tvång
Mitt långmod i otålighet förvandlas,
Ty sorgen skapar ord, af ord blir sång,
Som sjunger om, att skonslöst jag behandlas.

Låt mig få lära dig, att bättre är,
Fast ej du älskar, låtsa som du gör det,
Liksom en sjuk, när det mot döden bär,
På bättring tror och helst af läkarn hör det.

Ty gör du mig förtviflad, blir jag tokig
Och stör kanske med elakt, prat din ro;
Men denna verld är vriden nu så krokig,
Att galna öron galet pladder tro.

För bådas väl, se rakt mig i mitt öga,
Fast stolta hjertat dervid känner föga.

141

Ej mina ögon dig med lust betrakta,
Ty de hos dig ha funnit tusen fel;
Men hjertat älskar dock, hvad de förakta,
Och tar, tyvärr, af deras dom ej del.

Ej mina öron af din stämma fägnas,
Ej känseln, lättledd samt ej alltid ren,
Ej smak, ej lukt ha åtrå känt att egnas
Till någon sinnesfest med dig allen'.

Men ej mitt vett, ej mina sinnen fem
Förmå från dig mitt enda hjerta skilja,
Det dårliga, som styr ej längre dem -
Ditt stolta hjertas slaf och utan vilja.

Dock har min skam ett nyttigt rön mig gett,
Att hon mig tuktar, som till synd förledt.

164-165

142

Min synd är kärlek, hat - se der din dygd,
Hat till min synd, som födts af syndig låga;
Men jemför oss, och du skall se med blygd,
Att du mot mig ej kan ett tadel våga;

Och om så är, - ej från en läpp som din,
Ty den sin purpurskrud så ofta fläckat
Med falska kärlekseders mängd som min,
Och mången äkta kärleks hopp den gäckat.

Låt mig få älska dig, just som jag tror
Du älskar dem, du giljar till med blickar.
Så mildhet i ditt bröst, att, när den gror,
Mildhet må bli den skörd, dig sådden skickar.

Men åtrår du, hvad du förmenar mig,
Då må, dig sjelf till straff, det nekas dig.

143

Se, som en nitisk husmor, för att fånga
Ett utaf hönsen, som sin kos har gått,
Satt bort från sig sitt barn och under många
Besvär förföljer hönan, som har brådt,

Hvarvid det öfvergifna barnet skriker
Och söker hejda henne i sin fart,
Der efter flyktingen hon ständigt fiker
Och glömmer bort den lille uppenbart:

Så jagar du mot mål, som från dig flyga,
Och jag, ditt barn, ser på med sorgset mod;
Men när du nått dem, må till mig du smyga, -
Smek som en mor mig, kyss mig och var god.

Då vill jag bedja, du din vilja vinner, -
Kom blott igen, att tröst af dig jag finner.

166-167

144

Två flammor har jag, men af skilda rön,
Som likt två genier mitt förstånd omspinna.
Den gode engeln är en man, rätt skön,
Den onda anden är en mörklagd qvinna.

Hon, för att vinna mig åt Leviathan,
Vill locka engeln från min sida bort,
Vill skapa om mitt helgon till en satan,
Och stör hans dygd med ord af farlig sort.

Att engeln blifvit djefvul, tör jag ana,
Fast högt jag ej det påstår; lika godt!
Det såta paret styr sin egen bana,
Se'n engeln visst till hennes helfvet' gått.

Dock intet visst skall jag derom förmoda,
Förrn onda engelns eld kört ut den goda.

145

Den mun, som Amor sjelf har gjort,
Har hviskat tyst till mig: »jag hatar», -
Mig, som till den blott längtan sport!
Nu ser den, att mitt qval det matar,

Och strax den blir så mild och from,
Åt tungan lämplig näpst beskäres:
Förr van att fälla vänlig dom,
Hon nu en annan helsning läres;

»Jag hatar» får en eftertropp
Som följer så, som dagen följer
På natten, när för ljus och hopp
Den djumpt i mörkrets hem sig döljer;

»Jag hatar» - men hon skänker mig
Nytt lif igen med »icke dig».

168-169

146

O själ, du centrum i min syndakropp,
Narr för de upprorsmakter, som dig kläda,
Hvi tär du sjelf i qval och brist dig opp,
Och söker dock med prål din yta städa?

Hvi skall du, då så kort den är, din stråt,
Så mycket på ditt svaga hus använda?
Skall maskars här, som ärfver denna ståt,
Förtära den? Skall så ditt jordlif ända?

Nej, derför lef, min själ, på kroppens kost,
Och af hans lidande må du dig froda.
Byt till dig himmelsk höjd för jordisk rost,
Rik i ditt inre, arm på verldens goda.

Då tår du döden, liksom menskor han,
Och när han dött, då dör ej någon man.

147

Min kärlek är en feber, hvilken längtar
Till allt, som underhåller sjukan just,
Och efter hvad förbjudet är den trängtar,
Ledd af en vacklande och sjuklig lust.

Min kärleks läkare, förståndet, vredt,
Att jag ej följt dess föreskrift mot nöden,
Har lemnat mig; förtviflad nu jag sett,
Hvad läkarn spådde, att begär är döden.

Obotlig är jag, se'n jag mist förståndet,
Och rasande som någon vara kan,
Det sanna rör mig ej, - jag löper från det,
I tal och tankar lik en galen man:

Jag sagt dig vara skön och klar som vatten, -
Du, svart som helfvetet och mörk som natten!

170-171

148

Ve mig! Hvad ögon har mig Amor gifvit,
De se ju allting rasande och snedt!
Eller hvad har af mitt omdöme blifvit,
Som tänker falskt om hvad de riktigt sett?

Är skönt, hvad mina falska ögon ära,
Hvi säger verlden då, det är så ej?
Är det ej skönt, då kan oss kärlek lära,
Att den ej klarögd är som andra. - Nej,

Hur var det möjligt? Kan en blick bli klar,
Der vaka jemt med strida tårar paras?
Ej under, att mitt öga miste tar:
Sjelf solen syns ej, förrän himlen klaras.

Amor, hur klipskt du bländat mig med gråt.
Att ej jag skulle märka ditt försåt!

149

Du grymme, nekar du, jag tycker om dig,
När mot mig sjelf jag blott af dig är full?
Jag tänker ej på dig, bryr mig ej om dig,
När rent mig sjelf jag glömmer för din skull?

Hvem hatar dig, som se'n min vän vill nämnas?
Hvem vredgas du på, som jag smilar åt?
Och mulnar du mot mig, o, månn' jag hämnas
Ej genast på mig sjelf med ångrens gråt?

Fins en förtjenst, den hos mig sjelf jag prisar,
Som är för stolt att vilja tjena dig,
När allt, hvad godt jag har, dig hyllning visar,
Blott du med ögat blicka täcks åt mig?

Dock - hata du; jag vet ditt sinnelag:
Du älskar den, som ser, och - blind är jag.

172-173

150

Af hvilken makt har du dig lärt att truga
Mitt hjerta under dig, fastän så svag,
Som tvungit mig att på min synkraft ljuga
Och svära på, att ljus är ej Guds dag?

Hvar fick du denna syndens höfviskhet,
Ty dina dåd, när man dem värst bör klandra,
En sådan kraft och konst du skänka vet,
Att de mig tjusa mer än dygd hos andra?

Hvem lärde dig att fängsla mig på nytt,
Ju mera grund jag egde att dig hata?
O, fast jag älskar nu, hvad andra skytt,
Du är ej den, som skall min kärlek rata.

Om din ovärdighet har upptändt mig,
Mer värd är jag att älskas då af dig!

151

För ung är kärlek samvetsagg att hysa,
Och dock, man vet, är ånger kärleks barn.
Låt bli, din skälm, mitt fel så bjert belysa,
Då du just har mig snärjt i synders garn.

Ty, som du mig förför, så ock förför jag
Mitt bättre jag till sinlig fröjd med list,
Tills själen sagt åt kroppen, att nu bör jag
Få älskogs lön: då mitt förstånd jag mist;

Då eggas köttet, om du nämnes bara
Som segerns pris, och för det priset blott
Det nöjer sig din arme träl att vara
Och håller hop med dig i ondt och godt.

Ej brist på samvet är att henne kalla
Min vän, för hvilken jag vill stå och falla.

174-175

152

Du vet, att genom mened din jag blef,
Men du som min har dubbel mened svurit;
Ditt gamla trohetsband du sönderref,
Och se'n blef hat den frukt, det nya burit.

Dock - hvi för tvenne edsbrott dig anklaga,
Då jag väl brutit tjugu? - Hvad du hört
Att jag dig svor, var blott att dig bedraga,
Och all min ärlighet har du förstört.

Ty jag har svurit, att med tro och sanning,
Blidhet och kärlek du har tjust min hog,
Och för att ge dig ljus förutan blandning,
Tvangs ögat se tvärtom mot hvad det såg;

Ty jag har svurit, du var skön, du såta:
Må himlen mig så grof en lögn förlåta!

153

En gång Cupido somnat från sin brand;
En nymf; som på en möjlig fara tänkte,
Vred kärleksfacklan qvickt utur hans hand
Och i en källas kalla våg den sänkte.

Och källan fick af kärleks helga glöd
En mäktig värme till att under verka,
Att hjelpa menniskor i deras nöd,
Den sjuke bota och den svage stärka.

Men vid min flickas öga åter tänd,
Hans fackla rörde på försök mitt hjerta:
Jag blef som sjukling strax till källan sänd
Att söka lindring för min grymma smärta.

Men ingen hjelp! Det bad, der jag bör löga,
Är Amors nya härd - min flickas öga.

176-177

154

Den lille kärleksguden sof en dag; -
Vid sidan facklan stod med itänd låga.
Då gick förbi af kyska nymfers lag
En liten tropp; den skönsta utan fråga

Tog upp från marken Amors heta brand,
Hvars makt var mot legioner hjertan pröfvad.
Så blef i sömnen af en jungfrus hand
Begärets gud sitt bästa värn beröfvad.

Hon släckte branden i en källas våg,
Och den blef het som eld ifrån den stunden,
Blef helsokälla, der man bada såg
Hjertsjuka män. I kärleks fjettrar bunden,

Kom jag ock dit, fann älskog värma vågor,
Men ingen våg, som släcker älskogs lågor.

178-179


The above contents can be inspected in scanned images: 24-25, 26-27, 28-29, 30-31, 32-33, 34-35, 36-37, 38-39, 40-41, 42-43, 44-45, 46-47, 48-49, 50-51, 52-53, 54-55, 56-57, 58-59, 60-61, 62-63, 64-65, 66-67, 68-69, 70-71, 72-73, 74-75, 76-77, 78-79, 80-81, 82-83, 84-85, 86-87, 88-89, 90-91, 92-93, 94-95, 96-97, 98-99, 100-101, 102-103, 104-105, 106-107, 108-109, 110-111, 112-113, 114-115, 116-117, 118-119, 120-121, 122-123, 124-125, 126-127, 128-129, 130-131, 132-133, 134-135, 136-137, 138-139, 140-141, 142-143, 144-145, 146-147, 148-149, 150-151, 152-153, 154-155, 156-157, 158-159, 160-161, 162-163, 164-165, 166-167, 168-169, 170-171, 172-173, 174-175, 176-177, 178-179

Project Runeberg, Thu Dec 13 22:29:54 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sonetter/sonetter.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free