ÄNtlig kom den mörka stunden,
                Då i grunden
        All min frögd blef sluten platt,
Då de swarta olyks dimmor,
                Dunder strimmor,
        Bröto ur mit ödes natt.

Då de grymma sorge Andar,
                Som upblanda
        All min blod med ängslans frö,
Togo rum med bitter smärta,
                I mit hjerta,
        Då min glädje måste dö.

Då mit ljus och stjerna gömdes,
                Och jag dömdes
        Till et mörkt och fasligt qwal,
Som alt jämnt mit sinne gnager
                Och injagar
        Tåre-ämnen utan tal.

Arma hjerta, kan du tänka
                Och dig sänka
        På din djupa olyks grund,
Utan at i stycker brista,
                Och så mista
        Känslan af din plågo stund?

Ja, du måste, fast du bäfwar
                Och motsträfwar,
        Mot din wilja hafwa lif,