Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men det blef icke bra. Åtminstone icke så, som mor
Anna hade önskat det.
Hennes äktenskap hade blifvit välsignadt med en son
Erik, blott en månad gammal vid den tidpunkt, då Olof tog
sitt inträde i det nya hemmet. Mellan de båda gossarne var
alltså två års skilnad. Under det de växte upp, utvecklade
sig alltmera deras olika anlag. Olof var tyst och skygg och
sluten och hade helst sina lekar för sig sjelf, om han ens hade
några lekar. Alltifrån sin tidigaste barndom vande han sig
vid ensamheten. Helst ströfvade han omkring i skog och mark;
det fanns ingen, som kunde hålla honom hemma, icke ens den
blida mor Anna. Hennes mans stränga maktspråk verkade
visserligen för ögonblicket, fastän piltens svarta öga trotsigt
blixtrade, under det han böjde sig för öfvermakten; men snart
glömde den barske husbonden, att barnet fanns till, såsom ofta
hände, och allt återtog sin förra gång. Den bleka gossen fick
behålla sin frihet att gå och komma som han ville. Följden
blef, att han få stunder på dagen syntes till vid Storsätragården.
Erik deremot var en yster och hurtig pojke med röda
kinder och små seniga knytnäfvar, med hvilka han tog rätt
försvarliga nappatag med byns andra gossar. Ehuru två år
yngre än Olof, var han längre och mycket starkare; detta gaf
honom den föreställningen, att "Olle var en feg kruka", som
han ostraffadt kunde få tukta eller åtminstone ringakta. Det
var någonting af fadren i den lilla Erik; samma jernhårda,
oböjliga karakter, samma tillit till den egna kraften, samma
öfvermod. Icke bidrog han mycket att göra hemmet drägligt
för den stackars fader- ech moderlöse.
Sven Nilsson hade från början satt sig emot gossens
upptagande; att denne icke desto mindre fanns vid Storsätra,
utgjorde blott en obehaglig påminnelse om att han en gång
gifvit efter för sin hustrus böner, och detta plågade honom.
Att gifva efter — detta hände honom högst sällan, och han
blef efter en sådan eftergift dubbelt styfsintare än förut, för
att visa, att det var han, som egde makten och ingen annan.
Följaktligen betraktade han alltifrån början Olof med oblida
ögon. Han hade knappast ett vänligt ord för sina egna barn;
ingen kunde väl då begära, att han skulle hafva det för en
oskyld. Såg han någonsin sin hustru smeka den stackars
gossen, brummade han alltid om hennes fördömda klemighet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
