- Project Runeberg -  Byhistorier. Upptecknade i Södermanland /
6

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Sven Nilsson svarade icke; han betraktade endast
förvånad den beslutsamme gossen.

— Jag kan inte arbeta, fortfor Olof, jag förtjenar inte
att ni behåller mig här — jag vill det inte. Låt mig gå.

Det blef en paus. Husbondens blick hvilade skarpt och
allvarligt på pilten och hustrun såg bedjande upp i den
stränges ansigte.

— Så gå! sade slutligen Sven.

— Tack och farväl — ni har varit god mot mig, Gud
löne er för det! Ni gråter, mor? Skall ni då sakna mig?

Mor Annas tårar och smekningar kommo honom att tveka
ett ögonblick; men snart var han åter sig sjelf; med en fast
ton sade han:

— Gråt inte, mor; ni har ju Erik och Edla, barnen
edra. Jag är ensam jag, men jag gråter inte. När jag är
borta, glömmer ni mig nog. Farväl! Glöm också, att jag varit
trotsig och ond. Jag glömmer aldrig, att ni varit goda mot mig.

Så mycket hade visst aldrig Olof talat på en gång. Också
tyckte han det nu vara nog; han nickade till afsked och —
dörren stängdes efter honom.

Så skildes han från sina fosterföräldrar. Han lemnade
dem utan bitterhet, men också utan saknad. Sven Nilssons
obevekliga köld och stränghet hade ej kunnat ingjuta någon
galla i detta barnahjerta, för hvilket långt ljusare och skönare
bilder hägrade, lika litet som mor Annas förstulna, ängsliga
ömhetsbetygelser förmått göra något djupare intryck deri. För
Olof betydde hans fosterföräldrar ej mycket; han visste blott,
att han åt nådebröd hos dem, att han icke kunde motsvara
deras godhet hvarken genom flit eller ömhet, ty han kunde ej
hyckla — att han var bunden och ofri under deras tak och
att han ej längre kunde uthärda dermed. Bäst att skiljas.

Nu var det gjordt. Mor Anna skulle gråta ett par dagar
i smyg, Erik och hans far skulle ingenting märka, lilla Edla
kanske i början leta efter sin tålige "häst" — och sedan skulle
allt vara glömdt.

Så skedde också. Vid Storsätra märktes snart ej, att en
medlem af familjen saknades. Väl tårades ibland mor Annas
öga, då hon på spetsen af berget såg en liten mager,
hopsjunken figur med händerna sammanknäppta kring knät och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:00:53 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sormlbyhi/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free