Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag har ingen far.
— Precist som jag. Än mor din då?
— Hon är död.
— Precist som salig mamma, Gud fröjde själen. Då ä’
vi ju så godt som syskon, du och jag. Kom hit och sätt dig
i vagnen hos mig, så få vi språkas vid. Mats i Bredgård
föser nog hem fåren dig förutan. Seså, opp med dig pojke
nu! Jag behöfver just någon att språka med på vägen —
jag har tre mil att åka i natt, innan jag kommer hem till
Carlsborg. Inte har du hjerta att låta mig fara ensam den
vägen midt igenom skogen? Du måste försvara mig du, som
ser så duktig ut. I morgon skjutsar jag dig tillbaka hit med
spann, om du så vill. Geschwindt! Nå, det var rätt, att du
beqvämade dig till sist . . . nu slipper jag då fara ensam.
Frågar någon efter pojken, så är det major Stolpe, som tagit
honom. God natt, Mats Larsson! Lycka till med att fösa hem
alla fåren!
Den gladlynte gubben skrattade, nickade åt den
förbluffade egendomsbonden, piskade på hästarne och vagnen rullade
bort med Olof vid den gamle veteranens sida.
Olof hade helt mekaniskt följt majorens uppmaning att
sätta sig upp i vagnen; den hade blifvit gifven i en rask och
bestämd ton, som om någon motsägelse ej skulle kunna komma
i fråga; också blef den åtlydd utan alla motsägelser, såsom
någonting helt naturligt.
Ehuru Bredgårds-Mats skickade långa rader af svordomar
efter majoren, som med ens gjort honom till fåraherde, hejdade
detta icke den hastigt framrullande vagnens lopp, och snart
voro både får och herde ur sigte.
— Nå, pojke, sade major Stolpe, sedan han skrattat
sig mätt öfver Mats Larssons olycksöde, nu skall du muntra upp
dig och berätta mig dina lefnadsöden, om du har några. Sedan
blir det min tur, men ser du, när jag börjar, så slutar jag inte
så snart; derför vill jag ge dig förhand. Seså, tala nu.
Det var snart taladt. Öden hade ju Tras-Olle inga, men
då han i alla fall ej kunde annat än efterkomma sin
reskamrats önskan, att han skulle tala, så berättade han om sin
omgifning i Vikbergabyn, sin skilsmessa från Sven Nilsson, sina
ströftåg i skogen, om Maria och om deras möten. Majoren hörde
på med synbart deltagande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
