Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
elfvan vårdslöst utsträckt och försökte vyssja den nya dockan
till sängs.
— Kom hit, Annie! sade majoren. Kom hit ocli helsa
på sagoberättaren, som jag haft med mig.
Annie slängde dockan från sig och sprang fram till
Olof, som hon betraktade ett ögonblick under tystnad.
— Han är ju trasig, sade hon slutligen.
Så det stack i den arme Olofs hjerta! Hans kinder
blossade, men det var icke af blygsel, det var af harm.
Majoren såg huru han led; förgrymmad befallte han
mabonne genast föra lilla fröken på sitt rum. Len och smidig
som en ål smög då det förtjusande barnet sig till faderns sida,
smekte honom med sina små händer och bad honom att icke
vara ond på "sin lilla fågelunge", men det hjelpte icke. Då
förändrade hon taktik; hon flög fram till Olof, fattade hans
hand och sade:
— Förlåter du mig, stora gosse, och ber pappa förlåta
mig, så skall du få leka med mina vackraste saker i morgon.
Olof kunde stå emot, väl löftet, men icke den
mörklockiga cherubens skalkaktiga leende. Han glömde, att han
blifvit sårad i en ömtålig punkt, log och sade:
— Jag har ju ingenting att förlåta. Det var ju ingen
osanning; jag är verkligen trasig.
Majoren var snart blidkad; emellertid återtog han aldrig
hvad han en gång befallt och fröken Annie måste beqväma
sig att taga sin sömniga bonne i handen och låta föra sig till
sitt sofrum. Innan hon gick, sade hon till Olof:
— I morgon skall du tala sagor för mig och så skall
du vara häst, när den nya dockan skall ut och åka.
Lika omöjligt att ej lyda dottren som fadren! Begge
voro de oemotståndliga, fastän naturligtvis på så olika sätt.
Huru var det möjligt att lyda kunde blifva otvunget och
angenämt? Det hade Olof aldrig anat hos Sven Nilsson. Men här
kände han, att det skulle blifva ett nöje att vara bunden.
Efter dottrens bortgång slog majoren sig ned vid
matbordet och nödgade Olof att göra detsamma, ehuru han icke
var hungrig. Under soupern talade den gamle endast om sin
Annie, huru han fruktade för att hafva skämt bort henne och
huru han var rädd för att ej kunna uppfostra henne till en
värdig och rättskaffens qvinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
