Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Seså, sade majoren på sitt vanliga rättframma sätt,
nu gitter jag inte längre gå och se dig hänga hufvudet som
en äggsjuk höna. Har du någonting på hjertat, pojke, så fram
med det. Är du kär?
Ett småleende krusade den sjuttonåriges läpp.
— Kär? sade han. Nej. Men jag fruktar, att ni skulle
tro mig älska för litet, om jag yppade hvad jag har i mina
tankar.
— För litet? Hvem?
— Er.
— Åh nej, nog vet jag, du håller af den gamle token
mer än han förtjenar. Ut med det nu . . . nu eller aldrig.
— Men ni skall tro mig vara otacksam.
— Frukta ingenting. Jag känner dig.
— Nå väl . . . ni minnes mina frihets- och
sjelfständighetsfunderingar i julas. Jag håller ännu fast vid dem och har
blifvit ännu mera orygglig i mina åsigter i detta afseende.
— Än sedan?
— Redan länge har en idé föresväfvat mig, som jag
älskat och omhuldat som mitt skötebarn, men som jag aldrig
velat delgifva min far, emedan jag fruktade att det skulle
såra honom.
— För tusan böflar, gör pinan kort! du vill lemna mig?
Olof betraktade sin fosterfars upprörda ansigte med en
orolig blick.
— Ni har anat rätt, sade han slutligen och tillade med
ömt bedjande ton: Ack, missförstå mig inte! tro inte, att det
är af kärlekslöshet och otacksamhet — hör mina skäl.
Majoren hade rest sig upp och gått några slag fram och
tillbaka på sanden; han var tydligen mycket uppskakad. Då
han återkom och satte sig ned på stenen, var hans utseende
lugnt och hans röst förrådde ingen ovanlig sinnesrörelse, då
han sade:
— Tala. Jag vill ej döma någon ohörd.
— Ända från min tidigaste barndom, började Olof efter
en stunds paus, ha alla ansett mig för en stackare, och sjelf
har jag gjort detsamma. I Vikbergabyn har väl aldrig
funnits större odugling än Tras-Olle, den drömmaren, som knappt
kunde hålla reda på ett dussin får en gång — det är väl
sannt, att jag är klent bygd och har svagt bröst, men nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
