Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fantasiens skönaste färger smyckadt drömrike, dit han
knappast vågade lyfta sina blickar.
Så gick tiden, och vid aderton års ålder aflade han en
ovanligt grann studentexamen.
Olof hade bedömt sig sjelf fullkomligt rätt, när han
frivilligt beröfvade sig all främmande hjelp och kastade sig ut i
det praktiska lifvet ensam och utan andra resurser, än sin egen
kraft. Han visste, att detta var det enda medlet att
öfvervinna den böjelse för det föga helsosamma drömlif, han
hittills fört, och han var fullt och fast öfvertygad, att
experimentet skulle lyckas.
Det lyckades också. Under de år, som han var
öfverlemnad åt sin egen hjelp, försvann allt mer och mer hos honom
denna sjuklighet i lynnet, som dref honom att söka ensamheten
och försjunka i sig sjelf; hans lynne och hans sätt att vara
fick en vida friskare anstrykning, ehuru fortfarande ett stilla
vemod och en viss tillbakadragenhet voro utmärkande drag för
hans personlighet. Men man såg honom numera stundom
öfverlemna sig åt en nästan barnslig glädje, för hvilken han
fordom varit alldeles främmande; ja, öfver hela hans väsen låg
utbredt ett skimmer af stilla förnöjsamhet och lycka. För
denna förvandling hade han att tacka de nya, sundare åsigter
om lifvet och menskligheten, som han insupit genom att betrakta
dessa på närmare håll; han var optimist i högsta grad och
hade uppställt åt sig menniskokärleken såsom en den högsta
lag. Sådana personer måste ju vara lyckliga. Lägg härtill,
att han skådade allting genom det ideala ljus, som hans
skaldenatur spred öfver föremålen. Hvad kunde väl fattas i hans lycka?
Under sina små nappatag med lifvets besvärligheter, kände
han för hvarje ny strid nya krafter födas i sitt inre. För
hvarje öfvervunnen frestelse kände han, att den skulle besegras
ännu lättare, om den andra gången återvände. Nästan för
hvarje dag vidgades hans synkrets; det fanns ej så allvarligt
ämne, att han ej mäktade tänka deröfver — på sitt sätt och
från sin ståndpunkt. Hans största njutning var att sysselsätta
sin tanke med lifvets allvarligaste frågor. Öfver allt bildade
han sig en egen, bestämd åsigt, möjligen ofullkomlig och
felaktig, men dock en åsigt. Sålunda utdanades hans karakter
så småningom genom nya tillsatser, tills den till slut var
färdig och helgjuten; ej så som om Olof sedan alldeles stannade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
