Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nykomne, som stod framför henne med mössan i hand, utan
att säga ett ord.
— Guds frid härinne! helsade Olof slutligen, så som han
mindes att bruket var bland dessa bygdens enkla barn.
— Guds frid! svarade ungmön, som utan att rodna eller
bli besvärad, hade uthärdat främlingens långa blick.
— Känner ni inte igen mig? frågade Olof. Har ni då
alldeles glömt bort "Tras-Olle?"
Marias blåa öga lyste klart vid detta namn och en fin
rodnad spred sig öfver kinden.
— Tras-Olle . . . upprepade hon, skulle det vara —?
Hon gick honom ett steg närmare.
— Jag — ja. Du har glömt mig?
— Glömt? Nej. Men ni är så förändrad. Ni är så stor
och ser så gammal ut och . . .
— Och så gör jag ej längre skäl för namnet, sade Olof
med ett fint leende. Men Maria är ej heller densamma, som
då vi för sex år sedan skildes deruppe på berget, så kan det
vara qvitt.
Han menade, att hon blifvit vacker, men hon syntes ej
förstå honnm. Hon gick till fadren, lade handen på hans axel
och sade:
— Far, det är en gammal bekant, det är Tras-Olle.
Förlägen ihågkommande, att detta namn ej dugde längre
och att hon sagt någonting opassande, ämnade hon framstamma
en ursäkt, men Olof, som såg hennes bryderi, nickade leende
och sade:
— Kalla mig gerna så; det är en påminnelse, som aldrig
skall komma mig att blygas.
Den gamle skolmästaren famlade efter Olofs hand och
helsade honom välkommen, hvarpå han åter försjönk i sin förra dvala.
— Stackare, sade Maria sorgsen, han minnes ingenting
numera, han kommer inte ihåg er. Öfveransträngning har
medtagit både hans kropps- och själskrafter. Stackars far!
Och hon for smekande med handen öfver hans hvitnade hår.
I detsamma ringde kyrkoklockan till helgsmål. Det var
lördagsqväll, solen var nedgången och sabbathen hade inträdt.
Maria och hennes far hade böjt ner sina hufvuden och
sammanknäppt händerna till bön. Olof följde deras
exempel. — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
