Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Fjorton år. Men jag har en blind far. Hos honom
har jag snarare lärt mig att gråta än att le. Dock, jag klagar
inte. Nog har det varit till min nytta.
— Stackars barn, är du då aldrig glad?
— Jo, nu — nu är jag glad! svarade hon och räckte
med en skymt af det fordna leendet Olof sina begge händer.
Det gör mig så godt att se er här, så manlig och så vänlig . . .
att ni inte hade glömt mig ändå! Vet ni hvad, fastän det är
så längesedan vi voro vänner och lekkamrater, tycker jag, att
jag ännu håller er kär.
— Äro vi då inte ännu vänner?
Hon kastade en blick på hans hvita mössa och sade:
— Ni glömmer, att jag är fattig och att ni är mer än jag.
— Jag? Jag är intet! utbrast Olof och tryckte varmt
barndomsvännens händer. Men du, du skall lära mig att bli
något, ty du kan det — jag är öfvertygad derom.
— Jag förstår er inte.
— Jag vill förklara dig det i en framtid. Dessutom —
du är ju redan ett stöd för den, som gifvit dig lifvet — är
inte du mer än jag?
Maria böjde sitt hufvud, utan att svara. Hvad skulle
hon ha svarat?
— Far väntar, sade hon slutligen.
— Du har rätt — vi kunna ej längre dröja här. Kom
— och medan vi gå, vill jag berätta dig mina öden, sedan vi
träffades sist.
Och hand i hand vandrade de ännu en gång vid
hvarandras sida ned öfver sluttningen. — —
Då de stodo vid stugans dorr, visste Maria redan
hufvuddragen af Olofs historia, dem han tecknat i raska och breda
konturer. Sjelf hade hon ingenting att berätta.
— Se på min blinde far, sade hon. Han är min
historia. — —
Olof fick ligga på en vindskammare, som stod obebodd.
Men icke sof han mycket den natten; vid daggryningen var
han redan uppe och i ordning; han ville från bergshöjden se
solen gå upp. Då han drömmande återvände efter att hafva
njutit af detta herrliga skådespel, hörde han Maria sjunga en
morgonpsalm. Han väntade utanför tilldess den var slutad
och inträdde derefter, för att säga farväl, ty han såg redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
