Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glädje biföll den, i förhoppning att förströelse skulle återgifva
jemnvigt åt hans älsklings oroliga lynne.
En gång, då Olof prisade henne lycklig öfver att få skåda
så många märkvärdigheter, ryckte hon på axlarna och sade:
— Bah! Jag bryr mig visst om det, jag!
— Men hvarför reser ni då? frågade han förvånad.
— För att komma härifrån, svarade hon häftigt och gick
tvärt ifrån honom.
Dylika besynnerligheter voro dock alltför vanliga hos
Annie, för att han skulle fästa någon uppmärksamhet dervid.
Till straxt före midsommar var afresan bestämd. Huru
länge resan skulle räcka, var oafgjordt. Det skulle få bero
på Annie.
Dagen före afresan stängde den nyckfulla skönheten sig
inne på sitt rum och grät. Ingen, icke ens majoren, fick tala
med henne. Morgonen derpå vandrade hon omkring i
feberaktig brådska, än bannande betjeningen, som icke hade allt i
ordning för afresan, än kastande sig ned i en soffa, der hon
en stund satt och stirrade framför sig, tilldess oron åter kom
öfver henne och hon måste upp.
Ändtligen var allt färdigt till afresan. Majorens afsked
från Olof var hjertligt och faderligt, Annies mer än vanligt
kallt och främmande. Vagnen rullade bort och Olof var ensam.
Ett par dagar skulle han ännu stanna på Carlsborg; sedan
bar åter hans väg till Upsala.
Omkring en timme efter utrikesfararnes afresa, såg man
Olof stiga till häst och spränga bort i en sky af dam. Han
tog vägen åt Vikborga till. Han skulle uppfylla sitt löfte till
Maria.
Fram mot middagen hejdade han sin frustande häst
utanför skolmästarebostället, band honom vid gärdesgården och
trädde in i stugan. Samma syn som förra gången, blott med
den skilnad, att den blinde gubben numera intagit sängen.
Maria kom honom till mötes, strålande af glädje och ömhet,
men hennes väsen var för stilla och lugnt, för att han skulle
tillåta sina känslor ett högljudt utbrott. Maria hade blifvit
oändligt fager sedan sist; barndomens gräns var öfverstigen
och den första ungdomens tjusande strid mellan löje och
allvar afspeglade sig i hennes täcka ansigte. Hon hade vuxit,
men kunde dock ej kallas lång; emedan hon aldrig behöft egna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
