Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skulle han säga henne, hvad han kände för henne? Nej,
åtminstone inte ännu. Han var ännu ingenting — men han
skulle snart bli, och då . . . tanken på Maria skulle bevinga
hans flit. Det var en dunkel känsla häraf, som vid deras
första möte hade inlagt den försäkran i hans mun, att han
ännu ej var någonting, men att hon skulle lära honom att
bli det. — —
Brefvexlingen fortfor. Men det var besynnerliga bref å
ömse sidor. Hos begge visade sig en viss tvungenhet, ett visst
ängsligt väljande och sökande efter ord; det såg ut som om
begge hade någonting att dölja, som de fruktade skulle skina
igenom på hvarje rad. De lekte ömsesidigt blindbock med
hvarandra.
Äfven från major Stolpe hade Olof stundom bref.
Resenärerna hade färdats genom Tyskland och Frankrike, hade en
längre tid vistats i Paris, der Annie hade slägtingar på
mödernet, och hade der blifvit införda i flera fashionabla kretsar.
Majoren skref, att icke en gång de bullrande nöjena i
parisersalongerna förmått återgifva hans dotter hennes förlorade
sinnesjemnvigt, oaktadt hon som en ursinnig öfverlemnat sig åt
njutningen deraf; han hade en gång midt på en bal, då hon
syntes som bäst hängifva sig åt nöjet, sett henne brista ut i
hysterisk gråt. Annie qvaldes af något själslidande, han såg
det och han var förtviflad deröfver, men hon ville ej förtro
honom hvad det var. Alla hans böner hade varit förgäfves;
hon slöt sin smärta afundsamt inom sitt eget bröst, då hans
mycket bättre stått ut att bära den. Detta var det bittraste;
att se sin afgudade älskling lida och inte veta hvarföre och
inte kunna hjelpa. Nu, när majoren skref sitt sista bref, hade
de tre månader bott i Neapel, efter att förut hafva dröjt lika
länge i Rom; han hoppades, att det milda, sydliga klimatet
skulle ha en helsosam inverkan på hans dotters lynne.
Olof deltog hjertligt i sin älskade fosterfaders sorg. Om
det åtminstone varit ett lidande, som han kunnat afhjelpa.
Men när fadern ej förmådde något öfver Annie, huru skulle
då han förmå något? Förhållandet mellan de begge
fostersyskonen hade dessutom aldrig varit särdeles varmt. Ingendera
kände den andra i grund och botten; troligen underskattade
de begge hvarandras förtjenster. Vid majoren deremot var
Olof innerligt fästad som vid en fader, och för att afhjelpa en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
