Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver, hvad som skulle blifva af barnet, sedan han fallit ifrån,
men den unga flickan lugnade honom alltid med dessa ord:
— Sörj icke för mig, far — jag har ju mina händer.
Kan jag inte tjena som andra, jag? Gud, som föder fåglarne
under himmelen, skall nog föda mig också. — — —
När Olof och Maria nu gingo vid hvarandras sida genom
skogen, som doftade så friskt i sommarqvällen, så hände det
sig, att ingendera visste, hvad de skulle tala om. Begge hade
längtat så mycket att få återse hvarandra, men nu hade den
ena ingenting att säga den andra. De visste icke, hvaraf det
kom sig. Ett och annat enstaka ord utbyttes, och sedan voro
de lika stumma som förut. Olofs blickar hvilade med ett
uttryck af innerlighet på den fagra ungmön, som gick vid hans
sida med halft beslöjad blick. Maria ville så gerna se upp på
honom ibland, men hur det var, så tordes hon inte, och så
böjde hon sig ned för att plocka en eller annan snöhvit
aftonstjerna, som stod bland ljungen och vaggade sin späda stjelk,
men egentligen för att dölja att hon ej var lugn som vanligt.
Tankfull band hon med skälfvande fingrar tillsamman sina
blommor; plötsligt gick en darrning genom hela hennes väsen.
Olof talade.
— Kanske att din far väntar dig, sade han, för att hafva
någonting att säga.
— Nej, han sofver — — dessutom brukar jag ofta
vandra så här. —
— Man mår så väl i skogens frid.
— Ja, i synnerhet när man som Olof kan tänka och
dikta så vackert öfver naturens skönhet, svarade hon.
— Hur vet du det?
— Jag har läst det i de dikter, Olof ibland skickat mig.
— Det är sannt.
Han mindes ingenting i detta ögonblick, det var
besynnerligt!
— Din far är gammal nu, sade Olof efter en stunds
tystnad.
— Jag tackar Gud för hvar dag han låter honom bli
äldre.
— Men en gång är det likväl slut. Har du betänkt,
att du då står ensam i verlden?
— Jag är van vid ensamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
