- Project Runeberg -  Byhistorier. Upptecknade i Södermanland /
49

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Brefvet föll ur Olofs hand; under läsningen hade han
blifvit onaturligt blek och stora svettdroppar hade framträngt
på hans panna. Det skymde för hans ögon och hans hjerta
sammandrogs af en olidlig kramp. Slaget hade kommit för
häftigt. Hans framtids rosengård, som nyss stått blomstrande
och doftande och solbelyst, hade träffats af en hagelskur, som
i ett ögonblick nedslagit och förhärjat blommorna derinne.
Han förmådde icke tänka öfver hvad som händt, men han
visste, att alla ljusa och leende bilder, han älskat att
framtrolla för sin själ, nu skingrats som en dimma och försvunnit
för att aldrig mera återkomma, och att han var omgifven på
alla sidor af köld och mörker, som ingen lifvande ljusstråle
mäktade genomtränga.

Under flera dagar förmådde Olof ej reda det chaos, som
omgaf hans tankeförmåga; hans kraft, som fordom trotsat hvarje
pröfning, tycktes på en gång hafva blifvit alldeles förintad.
Blott det framstod för honom ur dunklet med förfärande
sanning: att han måste offra sig. Majoren var hans välgörare;
han hade honom att tacka för att han var det han var; utom
honom hade han kanske stannat qvar i sin okunnighet, sitt
själsmörker; honom älskade han dessutom med en sons
tillgifvenhet. Hända hvad som helst, kunde han icke genom sin
sjelfviskhet öfverlemna honom åt sorgen. Hvad fick det hjelpa,
att han lade hela sin timliga lycka i den ena vågskålen, då
pligten låg i den andra?

Olofs ande var af en alltför fin och ömtålig natur för
att kunna tåla något slags bojor; han hade likväl låtit binda
sig, låt vara med de lenaste, skönaste band, men dock band:
nu erfor han blott följderna deraf. Nemesis — ingenting
annat än den stenhårda, obevekliga nemesis!

Ännu ett skäl, som talade för uppoffring: Annie hade
trott att han älskade henne, och detta hade varit första
anledningen till den olycka, som nu brustit ut öfver hans
hufvud. Det måste således vara någonting i hans eget
uppförande, som förorsakat allt. Hvad betydde det, att han visste
med sig, att han var oskyldig? Det rättade icke Annies
sorgliga misstag och kunde icke göra det onda ogjordt. Förgäfves
granskade han sina känslor och sitt uppförande gentemot sin
fostersyster — han kunde ingenstädes hvarken nu eller fordom
finna annat än aktningsfull kyla eller på sin höjd en viss

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:00:53 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sormlbyhi/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free