Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gud? Olof, slaget är hårdt, och jag känner det djupt, djupt . . .
men låtom oss böja oss under den agande handen och kyssa
det sargande riset; säkert, säkert skall det lända till vårt
sanna bästa! Och sedan — låtom oss styrka hvarandra, ty vi
behöfva det begge. Vänskapen står oss ju alltid åter, och — —
Farväl!"
Det syntes som om Maria, tviflande på sina egna
tröstegrunder, ej förmått utveckla dem längre, utan i förtviflan
afbrutit sig sjelf med detta "farväl!" som innebar ett sådant
djup af omätlig smärta. Detta nästan gladde Olof, ty det
visade, att Maria icke endast var en pligttrogen, utan också
en älskande qvinna, en menniska såsom han. Han hade redan
hunnit så långt, att han tröstades af andras svaghet. Men
hans förnuft var förmörkadt och hela hans inre i uppror.
Marias svar hade bestämt honom; hon böjde sig under
korset — så ville också han göra. Han ville vara henne
värdig, om han också ej fick ega henne.
Det svåra beslutet hade kostat honom många strider, men
nu, sedan det var fattadt, kände han sig någorlunda lugn i
medvetandet att han handlat rätt. Också behöfde han all sin
kraft för att kunna uthärda mötet med majoren och hans dotter.
I det afgörande ögonblicket svek den honom icke. Några
dagar sednare kunde han med en glädje, som ej bar några
spår af att vara gjord, emottaga sin fosterfader på Carlsborg.
Han kunde trycka Annies hand utan att förlora fattningen och
han kunde besvara deras beklaganden, att han såg så blek
och förstörd ut, med den nödlögnen, att han ej var frisk. Och
frisk var han verkligen icke; hans inre skakades af en
dödskall frossa.
Det första återseendet var öfver; majoren blef ensam med
sin fosterson och begärde hans svar. Den gamle var
uppskakad; det syntes, att lif eller död skulle bero på ett ord från
Olofs läppar.
Nu var det uttaladt. Olof hade med egen hand
bortstött sin jordiska lycka, men han trodde sig hafva skapat två
andras. Nu låg han vid sin ädle fosterfaders bröst, och i sin
öfverströmmande glädje hörde ej denne hans qvalfulla suck.
Några dagar sednare kände Olof den gyllne ringen bränna
på sitt finger — den boja, som beröfvade honom den sista
skymten af all lifvets glädje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
