Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Samma sommar ådrog sig vid Marstrand ett förlofvadt
par den allmänna uppmärksamheten. Det var den unga,
förtjusande, snillrika, behagfulla, beundrade och firade fröken
Annie Stolpe, säsongens stjerna, och den bleke, sjuklige och
tråkige magistern, hennes fästman. Alla beklagade den sköna,
lefnadsglada ungmön, som tycktes enkom skapad för att njuta
af lifvet, och som skulle vara fästad vid denne odräglige
pedant med sin skygghet och sin lungsot. Ty lungsot hade han,
det visste man, och den beklagansvärda fästmöns ifrigaste
beundrare gingo så långt i välmening, att de hoppades, det en
blodstörtning snart skulle göra henne fri.
En och annan förståndig fanns väl, som fann det
besynnerligt, att Annie med detta barnsliga begär hängaf sig åt
stundens nöjen, medan hennes trolofvade fasthölls vid
sjuksängen. Den unga bortskämda damen måste vara betänkligt
lättsinnig och den stackars fästmannen mera beklagansvärd än
hon. Ingen visste, att dessa timmar, då Annie var borta,
utgjorde "den stackars fästmannens" lättaste stunder.
— Men hvarför ha de förlofvat sig med hvarandra,
undrade man, då ingendera tyckes bry sig om den andra?
Resultatet blef den öfvertygelsen, att Olof friat för
penningarnes skull.
Dessa rykten susade förbi den olycklige skaldens öron,
utan att göra det ringaste intryck på honom. Mängdens
omdömen bekymrade honom icke och kunde icke öka hans lidande;
förr hade han älskat alla sina medmenniskor, nu voro de för
honom mindre än intet. Själsqvalen hade förbittrat hans sinne,
och de kroppsliga qval han led, bidrogo ej att gjuta balsam i
såren. Olof hade medfödda anlag för lungsot; hans mor hade
dött i denna sjukdom. Under hans lyckas tid hade det dolda
fröet legat och grott; nu, när olyckans var inne, utvecklade
det sig med förfärande hastighet. Läkarne förklarade honom
utom allt hopp, och han var nöjd dermed. Att få dö var hans
enda önskan. Lyckligt för honom, att den ej gick i fullbordan
nu, bitter och oförsonad som han var!
Annie hade under sin första förlofningstid hastigt
blomstrat upp. Hon liknade en blomma, som saknat vatten; när
hennes behof var uppfyldt, höjde hon åter stolt sin vissnade
krona. Hon hade nu fått sin vilja fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
