Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men — i längden ledsnade hon vid att vara fästmö.
Olof var så besynnerlig, inte alls så som hon föreställt sig
honom. Hon hade trott honom vara älskvärd och spirituel, i
stället var han tråkig. Annie var en personifierad nyck: när
hon trodde all genkärlek vara omöjlig, då hade hon älskat
Olof med passion; när han fogade sig och älskade henne
tillbaka, då förlorade han betydligt i intresse i hennes ögon; men
när hon misstänkte, att han ej brydde sig så mycket om henne,
men var nog beskedlig att vilja gifta sig med henne ändå:
då var det omöjligt att stå ut med honom längre. Hvart hade
den stora passionen tagit vägen? Den hade brunnit så häftigt,
att den förtärt sig sjelf, och nu fanns icke en gång askan
qvar; den hade blifvit bortförd i hvirfvelvinden af hennes
nycker.
Men en återgång var nu för sen; Olof hade på sin höjd
två månader att lefva på.
Och hvad gjorde den förblindade fadren under allt detta?
Han sörjde öfver fostersonen, hvars aftynande han visst icke
tillskref dottren, och han bannade sin afgudade älskling för
hennes lättsinne, men så lamt och kraftlöst . . .
Det var allt hvad den gamle krigsbussen förmådde öfver
sitt hjerta.
Efter tre veckors vistelse vid Marstrand, kom det en
brinnande längtan öfver Olof att få återse sitt barndomshem.
Annie var föga böjd för att lemna badorten midt under det
säsongen var som roligast; hon föredrog att stanna qvar.
Majoren ville öfverlemna sin dotter i en annans beskydd och följa
sin blifvande måg, men på Olofs enträgna böner afstod han
derifrån. Olof skulle vara tillbaka inom fjorton dagar.
Han reste.
Majoren ångrade sig visserligen häftigt, att han gifvit
efter och låtit honom, så svag han var, företaga den långa
färden, men det var nu en gång gjordt — och att ändra det
han en gång låtit passera, var ej enligt med hans grundsatser.
Olof var hemma — i sitt första hem, der han tillbragt
sin tidigaste barndom och de lyckligaste ögonblicken af sin
ungdom. Men huru olika var ej allt nu emot sist, när han
skiljdes härifrån! Då hade han burit himmelen inom sitt bröst;
nu stod han der plundrad på all lifvets glädje och med döden
i hjertat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
