- Project Runeberg -  Byhistorier. Upptecknade i Södermanland /
55

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

införlifvade han sig åter med dem — Maria talade med en så
öfvertygande enthusiasm, att hon måste hafva rätt.

Stackars Maria! För Olofs skull kunde hon tala med
enthusiasm om jordelifvets glädje, fastän den i dessa ögonblick
var långt, långt från hennes hjerta. Men han kunde ej få gå
bort så olycklig, så bitter, så oförsonad med sin verld . . .

— Huru allting har gått i fullbordan! sade en gång Olof
med ett sorgligt leende. "Du är mer än jag — du skall lära
mig bli någonting, ty du kan det" — så sade jag en gång
profetiskt. Huru sannt det har blifvit! Utan dig hvad vore
jag? En vingbruten och förtrampad stackars fågel, utan kraft
att höja sig mot ljuset. Du har lärt mig lefva, och du lär
mig dö.

Fjorton dagar hade förflutit, och derunder hade friden
ånyo tagit sitt inträde i Olofs själ. Han gick med glädje sin
sista förvandling till mötes. Döden är ju blott en födelse till
ett nytt, ett bättre lif, sade han med fast tillförsigt. Och
Maria, som såg hans stilla glädje, ville ej förbittra den genom
något utbrott af den omätliga sorg, som sjöd inom hennes bröst.

En dag anlände ett paket till Olof. Det innehöll Annies
förlofningsring jemte några få rader af hennes hand, hvari hon
återskänkte honom hans frihet — "en gåfva, den du säkert
länge efterlängtat", skref hon, med ett visst ångerfullt
erkännande af sin egen oförmåga att qvarhålla hans hjerta.

— Tack vare henne, sade Olof, har du, min Maria, nu
rättighet att tillsluta mina ögon.

Och han satte den återbekomna ringen på hennes hand.

— Vi skulle ändå få ega hvarandra — ända till döden
skiljer oss åt, fortfor han och log på sitt vemodsfulla sätt.

Han skref några vänliga afskedsord till majoren och
Annie; han hyste inga bittra känslor emot sin fordna fästmö
— han var försonad med hela verlden, med sig sjelf och med
Gud. Och det var Marias förtjenst — "utan dig", sade han,
"hade slutackorderna af mitt lif afbrutits med en skärande
disharmoni." —

Det var en underskön qväll mot slutet af Augusti. Olof
hade stapplat uppför berget, för att ännu en gång — den
sista — från sin älsklingsplats se solen gå ned. Naturen
halfslumrade omkring honom. Snart skulle också han sofva.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 20 12:49:26 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sormlbyhi/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free