- Project Runeberg -  Byhistorier. Upptecknade i Södermanland /
63

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den gamle under hela det sista året varit sängliggande sjuk;
att Maria efter dessa båda hemsökelser varit så nedböjd och
förkrossad, att hennes gamla faster måste komma och taga vård
om henne, men att hon numera var så pass återstäld till
själen, att hon börjat åter blifva sig lik — allt detta visste ju
lagmanskan förut. Det var någonting hon ville veta — men
om just detta något iakttog den gamla läserskan en envis
tystnad. Hon hade icke hört, att Maria skulle på nytt förlofva
sig, och hon kände ingen ung herre med namnet Arne Tureson.
Föröfrigt fortfor hon att sitta stel och trumpen med sin
stickstrumpa, utan att förändra en min — det låg någontiug
obehagligt, någonting hemskt i hela hennes företeelse.
Lagmanskan kände redan sina nerver angripas. Hon ångrade nästan
att hon icke följt med till prestgården. Hon funderade på att
till fots tillryggalägga den korta vägen hem, men så kom hon
ihåg sin svaga helsa; den svala aftonluften skulle kunna ådraga
sensitivan snufva och bröstvärk. Hvad var att göra?

I detta kritiska ögonblick inträdde Maria.

Det var hon och på samma gång icke hon. Denna bleka,
böjda varelse med den trötta blicken och de insjunkna
kinderna, var blott en skugga af den Maria, som för ett år sedan
full af jublande, liffull och vårfrisk glädje öfverlemnade sig åt
de skönaste drömmar om sällhet. Ett år kan sköfla många
förhoppningar. Ett ungt hjerta behöfver ej mycket sol för att
slå ut i blom, men det behöfver ej heller mycket mörker och
köld, förrän alla blommorna vissna och dö. Maria var ännu ej
tjugu år, men hon var redan gammal nog att hafva ledsnat
vid det tomma arlequinsupptåg, som kallas lifvet. Man åldras
fort, när man blott inandas sorgens kalla grafluft.

Maria visade ingen förvåning vid lagmanskans åsyn. Hon
hade utstått för många själsskakningar för att vara åtkomlig
för någon obetydlig sinnesrörelse. Hon kunde sörja, men hon
kunde icke förvånas. Hennes helsning var kall och tankspridd.

Lagmanskan granskade Maria med ovanligt intresse —
det ättiksura intresse, hvarmed en egenkär qvinna betraktar
en annan qvinna, som är ansedd för att vara vacker — och
hon fann genast, att ryktet hade öfverdrifvit. Hårets
guldglans och ostyriga vågor qvarstodo visserligen obestridliga,
sedan allt annat var utdömdt, men den nordiska skönheten är
ju ej längre på modet. Hortense hade de yppigaste svartbruna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 20 12:49:26 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sormlbyhi/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free