- Project Runeberg -  Byhistorier. Upptecknade i Södermanland /
66

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Ett nytt, ett klarare ljus.

Lagmanskan hade ingenting att svara. Hon hade icke
väntat sig Maria sådan. Hon kände otydligt med sig, att hon
stod inför någonting högt och sublimt, för hvars strålljus
hennes egen obetydlighet sjönk till ett intet. Olyckan har sitt
majestät och det imponerar ofta vida mera än maktens och
kunglighetens. Lagmanskan kände sig underlig till mods; hon
var icke van att sjelfmant träda i skuggan.

Hon afbladade nästan förlägen en afbruten ringblomma
och sade slutligen:

— Men skulle inte detta ljus stråla mindre klart för er,
om ni mötte det med vissheten om att här nere en menniska
funnes, som ni kunnat göra lycklig, om ni velat uppoffra er,
och som er egoism beröfvat all lifvets glädje?

— Sådana uppoffringar kan ingen fordra, sade Maria
upprörd. Nej, det vore för mycket.

— Men tillfredsställelsen att hafva handlat rätt är väl
också värd något.

Maria tycktes ej höra. Hon stirrade utåt rymden med
en frånvarande min.

— Att hafva varit hans och kunna blifva en annans —
nej, det är omöjligt, mumlade hon.

— Dessutom, tillade hon efter en stunds paus, är ej
denna uppoffring af nöden. Arne skall glömma mig. Hans
natur är ej särdeles djup, och han känner mig för litet för att
vara allvarligt fästad. Han är lättsinnig, han skall ej ha svårt
att glömma.

— Och hvaraf sluter ni att han är lättsinnig? sporde
lagmanskan i en ton af förtrytelse.

— Af den gudlösa glädje han ännu kunde visa, när han
var här för att till mig framföra sin döde väns helsningar —
han visste icke, att jag träffat honom senare. Han kunde le
och skämta, det skall jag aldrig förlåta honom. Olof var
likvisst hans vän. Hvarje hans leende skar i mitt hjerta som
en dolk och jag ryste, när jag hörde honom tala fåvitska,
syndiga ord — — han är ett verldenes barn och den onde
fienden grinar bakom hans leenden —

Hon tystnade och skakade på hufvudet till tecken af sin
motvilja för de minnen hon frammanat. Men lagmanskan sade
med en hvass blick:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 20 12:49:26 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sormlbyhi/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free