- Project Runeberg -  Byhistorier. Upptecknade i Södermanland /
67

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Man har berättat mig, att ni var läserska och jag
har inte trott det — men nu har jag hört det med mina
egna öron.

Maria blef tankfull.

— Kan väl vara, sade hon och ryckte mekaniskt upp
mossan på stenhällen, der de suto. Kalla det hvad som helst,
det qvitter mig lika. Jag bryr mig numera om litet nog —
det har blifvit så tomt och ödsligt omkring mig och inom mig
— jag undrar ibland, om jag verkligen lefver eller om jag
ligger i den svarta mullen och drömmer allt detta, som händer
omkring mig. Jag tror, att det vore bäst så. Grafven har
någonting mäktigt lockande — en ro, som ej störes af
stormarne häruppe — att få slumra stilla i afbidan på ett saligt
uppvaknande — att hafva räddat sig undan från oron och
fikandet och ondskan här i denna verld, som dock inte är
någonting annat än fåfänglighet och tomhet . . . ja, det vore en
lott, som vore värd att önska.

Hon hade låtit sitt hufvud sjunka ned mot bröstet,
under det hon för sig sjelf nästan framhviskade dessa ord.
Hon fortfor:

— Och när jag tänker på, att jag kanske har ett långt
lif framför mig — kanske liksom den gamla derinne en gång
skall grånad och med förfruset hjerta förgäfves längta efter att
få gå min upplösning till mötes — när jag tänker på, att jag
ännu har år, kanske årtionden att tillryggalägga, innan min
befrielsetimma slår — då häpnar jag och känner lifvets börda
ännu tyngre. Hvarmed skulle jag fylla år, jag som fruktar
för tomheten af nästa timme? Jag är en onyttig och vissnad
ogräsplanta, som står här utan ändamål — hvarför rensas jag
inte bort?

— Ni bedrar er, Maria, inföll lagmanskan, som nu hade
hunnit repa mod. Ni är inte onyttig, ni är inte utan mål:
ni kan göra en medmenniska lycklig. Så länge man ännu
kan detta, är man inte fullkomligt mogen för
benrangelsmannens lia. Välan, så inse då, att ni ännu kan verka . . . foga
er i att utgöra en annans hela sällhet, och ni skall få se, att
det som är vissnadt, ännu kan blomstra upp. Ni klagar öfver
tomhet och att ni ej vet hvarmed ni skall fylla de år, ni ännu
har att lefva. En god gerning — vore inte detta ett innehåll
som dugde? Och var säker om, att den skulle återfalla på er

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 20 12:49:26 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sormlbyhi/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free