- Project Runeberg -  Byhistorier. Upptecknade i Södermanland /
68

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sjelf — ni uppoffrar er, men finner till slut, att det inte varit
någon uppoffring; ni gör en annan lycklig och ni slutar med
att känna er lycklig sjelf.

Maria såg upp och for med handen öfver pannan.

— Ni får inte tala så der — ni skulle kunna göra mig
villrådig, sade hon. En god gerning! Men är det då så
säkert, att den vore god? Om Arne kunde glömma mig och i
stället böja sin håg till fröken Hortense, som ju älskar honom . . .

— Det är inte sannt! afbröt lagmanskan hastigt. Har
han kunnat inbilla er någonting sådant? Hortense! Jo, jag
tackar — han har sina inbillningar, min kära Arne. Min
dotter egnar honom en ljum, systerlig tillgifvenhet på sin
höjd . . . de ha varit mycket tillsammans i sin tidigare
ungdom . . . men aldrig har något intimare förhållande varit dem
emellan, det försäkrar jag er heligt.

Lagmanskans försäkringar voro så ifriga, att en
skapsyntare än Maria genast skulle dragit deras värde i tvifvelsmål.

— Nå, så kunde han väl vända sina tankar till en
annan flicka, återtog Maria. Han är så bildad, så förnäm emot
mig, obetydliga — vi passa inte tillsammans. Hans slägtingar
skulle se mig öfver axeln.

— Jag är hans slägting, och är det inte just jag, som
ber för honom?

— Vi äro så olika, invände Maria. Han så liflig, så verldsligt
sinnad och jag — nej, det går icke. Han måste glömma mig.

— Men jag säger er, att han aldrig kan det, vidblef
lagmanskan, som ej ville släppa det öfvertag, hon höll på att
få. Jag har det af hans egen mun. Han sade det sjelf till
mig om dagen, när han reste härifrån, efter att hafva blifvit
afvisad af er: Tant, sade han, nu är det slut med den
galenpannan Arne, sade han. Hon, som jag älskar, har
tillbakastött mig — men huru som helst, blir hon än aldrig min, så
går hon ändå aldrig ur min håg, sade han. Och minnes ni
inte, så kär han höll er! Han kom vid snösmältningstiden, för
att framföra till er sin väns helsning, och for inte härifrån
förrän vid midsommar. Och den tiden, inte sågo vi honom
mycket vid herrgården, det må Gud veta. Sedan dess har
han vistats i Stockholm för sin process’ skull, som han just i
dessa dagar förlorat, och med den hela sin förmögenhet.
Stackars Arne, nog var det ett hårdt slag för honom, men det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 20 12:49:26 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sormlbyhi/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free