- Project Runeberg -  Byhistorier. Upptecknade i Södermanland /
69

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bekom honom dock inte så mycket, ty han var redan förut
genom er hårdhet så nedslagen han kunde bli.

I detta ögonblick kom ekipaget tillbaka från prestgården
och stannade på vägen strax bredvid skolmästarebostället.
Prosten hade icke varit hemma, och nu var lagmannen här igen
för att hemta sin hustru.

— Skada att vårt samtal skulle afbrytas, sade
lagmanskan, i det hon steg upp och ordnade sina shawlar. Det får
väl fortsättas en annan gång. Kom upp till herrgården ibland,
så få vi språkas vid. Jag väntar just i dagarne bref från
Arne, och jag har föresatt mig att visa er det. Farväl! Låt
ingenting grumla det intryck, jag ser, att mina ord redan gjort
på er. Ni skall nog, hoppas jag, till sist finna, att jag har
rätt. Au revoir alltså! Jag väntar er med otålighet.

Lagmannen väntade också med otålighet. Han var vid
dåligt lynne till följd af det omintetgjorda spelpartiet. Hans
hustru var deremot vid det briljantaste humör i anledning af
vissa förhoppningar, hon börjat nära. Det stod skrifvet i
stjernorna, att dessa två makar aldrig skulle sammanträffa vid ett
lynne. Alltid skulle det vara något smolk i mjölken.

Lagmanskans första göromål, då hon ändtligen blifvit
instufvad i sitt hörn och vagnen satt sig i rörelse, var att med
den älskvärdaste min i verlden beklaga mannens otur och fråga
efter orsaken till prostens bortovaro.

— Åh, svarade den vresiga äkta mannen i föga älskvärd
ton, det hade fallit prostinnan in att fara till staden för att
helsa på sina sqvaller-systrar, och prosten naturligtvis — som
lydig äkta man naturligtvis — för husfridens skull — f-n
anamma! — hade måst följa med. Jag önskar den onde toge
alla nyckfulla och hersklystna käringar hem till sig, så blefve
vi qvitt dem — men han har väl inte rum för flera än han
har, kan jag tro. Vi få väl dras med våra.

Lagmanskan fick plötsligen en nerv-attack och tillslöt
ögonen med ett lidande uttryck.

— Ah, mina nerver, hviskade hon med döende stämma.
Du talar så högt, att jag spritter till vid hvartannat ord —
aftonluften har inte varit rätt helsosam; jag mår illa . . .

Lagmannen ämnade svara med en spetsighet, men då
kände han plötsligt sin hustrus hårda fingrar gripa i hans
arm och hörde henne hväsa i hans öra:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 20 12:49:26 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sormlbyhi/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free