- Project Runeberg -  Byhistorier. Upptecknade i Södermanland /
73

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Seså, nu har jag en häradshöfding här igen och med en
papperslunta under armen, som ser helt olycksbådande ut. Jag
tror att jag reser ifrån alltsammans och far ner till Vikberga,
men der blir jag kanske ej väl emottagen. Kanske plågas hon
af min närhet. Skrif till mig och säg, om tant tror, att hon
skulle känna sig på något sätt besvärad, om jag komme ner
till er. I så fall stannar jag häruppe, det må bära eller
brista, ty heldre än att bedröfva henne, vill jag ett helt år utan
rast gå igenom rättshandlingar med mina plågoandar.

Farväl, tant! Helsa morbror och Hortense och skrif snart
ett innehållsrikt bref till mig och svara med detsamma, om
tant törs göra i ordning blåa gästrummet åt

                                        sin tillgifne, men odräglige

                                                        Arne."

— Huru rörande är inte hans belägenhet! utbrast
lagmanskan pathetiskt, i det hon sammanvek brefvet. Så enkelt
och barnsligt och trohjertadt, men just derföre så rörande!
Han förstår inte att lägga sina ord, så att de klinga väl, men
var säker om, att det ligger dubbelt så mycket på botten, som
han inte vill eller kan uttrycka! Här till exempel: "hvem
deltar i min glädje?" Hvilken afgrund af smärta spårar jag
inte under de enkla orden! och här: "kanske plågas hon af
min närhet" — — hvilken stilla undergifvenhet, hvilken
högsinnad, sjelfuppoffrande kärlek uttalar sig icke i denna fras!
Det är någonting Cottinskt, ja jag skulle nästan kunna säga
Byron’skt i hans sätt att uttrycka sina qval.

Dessa lagmanskans kommentarier voro icke af nöden.
Maria var redan tillräckligt uppskakad af sjelfva brefvet. Hon
hade icke väntat sig denna rörande hängifvenhet, denna djupa,
fastän återhållna smärta. Hon kände sig nära att duka under
för faran. Tusende olika tankar tumlade om i hennes hjerna;
hon kände sig villrådigare och öfvergifnare än någonsin. Och
ingen enda fast stödjepunkt i allt detta vacklande.

Förvirrad reste hon sig upp och ville aflägsna sig.

— Ack, låt mig gå! bad hon. Jag måste öfverlägga i
ensamheten . . . jag kan ingenting säga, ingenting besluta . . .

— Blott ett ord! afbröt lagmanskan och höll henne fast.
Skall jag låta honom komma eller inte? Är ni, som han så
ödmjukt frågar, plågad af hans närhet?

— Nej . . . låt honom komma, men lemna mig blott i ro!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 20 12:49:26 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sormlbyhi/0081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free