- Project Runeberg -  Byhistorier. Upptecknade i Södermanland /
75

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Alla — utom Maria. Hon gick fram sitt lif som med
förbundna ögon och tillslutet hjerta. Allt intresse var borta.
Hon förundrade sig ibland öfver att hon verkligen lefde. Det
hade kommit öfver henne en matt, dödlik dvala, som hon ej
kunde skaka af sig. Om hon någon gång vaknade derur, så
var det för att se allt med vämjelse och leda. Saken var den,
att det hade någonting väsendtligt och lifsuppehållande blifvit
med våld ryckt ur hennes inre; en sträng hade sprungit,
derför ljödo alla de andra döfva och klanglösa. Det stod ej väl
till i hennes hjertas allraheligaste; der vissnade den ena
blomman efter den andra och dog; blommor tåla icke vid skarpa
frostvindars andedrägt. Snart skulle väl alla ligga vissnade
och bleka; då skulle ändtligen grafven öppnas. Det gick
långsamt nog, och hade Maria ännu haft förmåga att vara otålig,
skulle hon ha varit det, men otåligheten låg kraftlös och dåsig,
liksom så mycket annat menskligt inom henne.

Dagarne gingo, men ingen förändring. I
skolmästargården såg allt ut på det gamla sättet: solen sken vänligt in i
stugan, blommorna i fönstret doftade, katten sof vid sin gamla
matmors fötter, denna sjöng med entonig och darrande röst
sina Zions-sånger, stickade sin strumpa och stängde in sig
inom sin egen dystra och glädjelösa tankeverld — om hon
ens tänkte; Maria kom och gick som förr, trött och aftynande.
Det oroliga hade försvunnit från hennes ansigte, men i dess
ställe låg nu liksom ett väntande uttryck, lugnt och fritt från
smärta. Hon afbidade en viss dag, som skulle blifva
betydelsefull för hennes återstående lif.

Hon hade en tid varit inbegripen i en svår strid. Det
var Arnes kärlek, som hade orsakat den. Lagmanskan hade
i hennes själ inkastat en gnista, som legat derinne och grott,
tills den hade bragt förvirring bland alla brännbara ämnen,
som der ännu funnos qvar. Hennes pligtkänsla hade vaknat
upp, fastän den ännu var yrvaken och förvirrad; om än allt
annat sannt menskligt dog inom henne, skulle den dock alltid
ha lefvat. Men det var ej så lätt denna gång att följa
pligtens maning, som det annars alltid varit; det var en oerhörd
uppoffring, man fordrade af henne och hon var minsann
numera ej i stånd att vara storartad. Hon hade blott ett här i
verlden: det var minnet af Olof, det var vissheten att vara
hans. Och just denna enda egendom ville man beröfva henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 20 12:49:26 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sormlbyhi/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free