Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon skulle göra sig utfattig och hon skulle göra det med glad
min, för att ej bedröfva en annan — ännu mer: hon skulle
pålägga sig ett pinsamt ok, som hon beständigt skulle ha att
bära på under hela sin lifstid, och det skulle ej få trycka
henne till jorden. Så talade pligten, men hennes hjerta ropade
med återstoden af sina döende krafter ett ångestens nej.
Då ihågkom hon en utväg.
Det hade varit som sändebud från Olof, som Arne hade
kommit till Vikbergabyn och första gången sett Maria. De
begge vännerna Olof och Arne hade träffats om sommaren straxt
innan den förre gjorde resan till vestkusten i sällskap med sin
fästmö Annie Stolpe och hennes far. Den olycklige unge
skalden hade då lemnat sin vän ett bref och bedt honom
öfverbringa det till Maria sedan han var död, och han kände med
sig att den tiden snart var inne. Han trodde sig aldrig mera
få se sin älskade barndomsbrud; det var sitt sista afsked han
hade egnat henne.
Detta bref hade Maria under den första sorgetiden läst
och omläst under tårar, men det hade inneslutit ett försegladt
papper med påskrift: "Läs ej detta förr än om ett år." Maria
hade troget bevarat detta hans testamente som sin dyrbaraste
skatt. Men nu nalkades tiden, då hon skulle få läsa det.
Blott ännu några dagar och sigillet skulle få brista.
Kanske innehöll detta bref någon ledtråd för den
stackars villrådiga och plågade Maria. Olof skulle sjelf få döma.
Fanns der ett ord, som talade om trohet eller återseende, så
skulle hon aldrig mera se Arne för sina ögon; då skulle hon
som Olofs brud vattna blommorna på hans graf, tills döden
kom och förenade henne med den hon längtade till.
Timma för timma skred och dag följde på dag; till sist
gick Maria en qväll till kyrkogården med Olofs bref hårdt
tryckt mot sitt hjerta.
Hon sjönk ner på knä vid foten af den älskade grafven;
hon var häftigt uppskakad. Det var nu hennes öde skulle
afgöras, och hon kunde ej befria sig från en känsla af tryckande
ångest. Hon lutade sitt hufvud emot det hvita korset och
tillslöt ögonen; detta tycktes återgifva henne krafter.
Maria öppnade beslutsamt brefvet och läste dessa ord:
"Jag har i dag varit lugnare än på länge. Jag har
tänkt — till och med vågat tänka in i framtiden och göra det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
