- Project Runeberg -  Byhistorier. Upptecknade i Södermanland /
77

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med lugn. Det var inte endast mörker och hopplöshet, som
mötte mig der, och det har kommit mig att ännu en gång
förnimma en fläkt af glädje. Hvilka syner var det, som
passerade förbi mitt öga? — Jag skall dö, det är nu en gång
för alla afgjordt; jag känner i mitt inre huru lifskällorna
utsina så småningom, och jag sörjer icke deröfver. Att dö —
hvad är det? Att utbyta en tillvarelseform mot en — jag
hoppas bättre. En öfvergång från skymning och ljus, från
halfslummer till vaka. Jag känner ingen förskräckelse vid
tanken på döden. Men du? Hvad skall blifva af dig? —
Maria, du är ung och har framför dig ett måhända långt lif;
du har mycket att verka, mycket att njuta, kanske också att
lida, innan din vandringsstaf får läggas ner — bör du inte
samla krafter för färden? Du är stark; du skall inte låta
lidandet öfvervinna dig — du skall som grässtrået åter resa
dig, när stormen är förbi. Du är ännu nästan barn och din
själs spänstighet har inte hunnit att bli utnött; öfverlemna dig
åt sorgen till en tid, eftersom det skall så vara, men kasta
den sedan ifrån dig och kom ihåg, att du har ett annat mål
här i lifvet, än att sörja. Men jag behöfver inte ställa några
uppmaningar till min förståndiga Maria. Du skall nog mina
råd förutan göra din pligt och finna lyckan. Jag ser dig
redan i andanom räta upp dig efter det slag, som jag förutser
skall träffa dig, torka tåren ur ögat och — icke glömma mig,
det skall du aldrig, men väl gömma undan min bild som en
gammal kär väns och endast framtaga den vid högtidliga
tillfällen. Ja, hvem vet? Kanske skall du ännu finna en annan,
som kan ersätta mig. Denna tanke upprör mig icke, jag kan
tänka den utan svartsjuka, fastän jag älskar dig så högt. En
annan vän, en annan make — jag måste upprepa dessa ord,
för att vänja mig dervid. Jag står vid brädden af min graf;
jag får inte vara egoistisk. Din lycka är min sista, min enda
omsorg. Huru den vinnes, det får jag icke bestämma.
Kanske . . .

Vet du, Maria, jag har en hemlig, en riktigt barnslig
och underlig tro, som jag aldrig talat om, emedan den kanske
skulle förefalla öfverspänd. Jag tror, att Gud skapat själarne
två och två . . . syskonvis . . . så att två nödvändigt tillhöra
hvarandra, om de än af händelserna skiljts vidt och bredt i
rummet och kanske aldrig finna hvarandra. Det är dock samma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 20 12:49:26 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sormlbyhi/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free