Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lagmanskan var ute på aftonpromenad. Luften var ljum
och ingen hotelse till förkylning tycktes vara till hands, så
att den känsliga damen hade företagit sig vågspelet att till
fots och ensam göra en liten vandring utåt vägen. Hon gick
försigtigt och stannade ofta, liksom en konvalescent, som nyss
lemnat sjukrummet. Med sin blå parasoll modererade hon det
förskräckliga solskenet, "som man får fräknar af." Respiratorn
hindrade henne från all skadlig inverkan af den balsamiska
aftonluften och den friska doften af skog och blommor, som i
vågor samm öfver nejden.
Till sist blef hon trött; hon satte sig ned på en mossig
sten bredvid vägen, sedan hon först bredt en näsduk öfver den
fuktiga mossan och genom att skrika och schasa försäkrat sig
om, att det inte fanns ormar i gräset. Här hade hon nu den
aldra vackraste utsigt af sin egendom, det präktiga Vikberga,
som lyste så hvitt och ståtligt midt ibland björkskogen.
Lagmanskan tänkte. Framtidsbilder började defilera för hennes
inre öga. Hon såg sin Hortense som herskarinna på detta
féslott — Hortense såsom grefvinna och en viss ung skuldsatt
och mustascherad grefve i närheten, som hennes underdånige
äkta hälft — vidare såg hon sig sjelf presidera som
öfvergudinna vid thébordet med de rika silfverpjeserna och äkta
Sèvres-servisen — hon såg sig med förtrollande behag räcka
fram — med den lilla juvelprydda handen — den
genomskinliga Sèvres-koppen med grefliga kronan på och ångande af
äkta kinesiskt thé till sin måg grefven eller hans far statsrådet
och säga med det mest förtjusande småleende — ja, hvad hon
sade, det hann hon ej att utfundera, ty i detsamma hördes steg
på landsvägen och lagmanskans nerver ansågo sig befogade
att göra sig bemärkta, då de så lång stund varit alldeles
negligerade.
— Min Gud, om det vore någon — och jag som är
ensam! tänkte lagmanskan darrande. Helt visst spökade för
hennes inbillning vandrande gesäller med lyftade knölpåkar och
buskiga svarta skägg och som med sitt: "Pengar eller lifvet!"
skulle komma den stackars sensitivan att på en gång tappa
både kronblad och foderblad, men hon lugnade sig betydligt,
då hon vände sig om och ej såg någon annan än en
svartklädd flicka komma vandrande utefter dikeskanten med nedböjdt
hufvud och bleka kinder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
