- Project Runeberg -  Byhistorier. Upptecknade i Södermanland /
81

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

detta laget borde vara i en dödlig oro öfver hennes
försvinnande, att daggen snart skulle falla, och — o himmel! — att
hon redan kände början till en stark förkylning. Men så går
det, när man släpper ut dylika ömtåliga och redlösa barn på
egen hand. Nu kunde hon för intet pris stanna en minut
längre i den skarpa aftonluften. Hon tog ett skyndsamt
farväl och begaf sig på väg hem, men så långt hon kunde synas,
såg Maria viftandet af hennes näsduk. Hon hade för naiva
upptåg för sig, den lilla tokan!

*



Maria hade gått in i sitt eget inre och trodde sig med
visshet veta, huru allt såg ut derinne. Hon trodde sig finna
allt sköfladt och förstördt: alla känslor domnade, den
menskliga naturen så att säga utplånad — all lifskraft borta, alla
andliga förmögenheter matta och flämtande. Hon liknade sig
vid en mussla, hvars skal väl ännu prålar med varma färger,
men hvars inre är ihåligt och beröfvadt sin själ. Hon kom
till detta resultat, emedan hon önskade det. Det låg
någonting öfverspändt, sjukligt i hennes sätt att tänka öfver sig
sjelf; men det var ej underligt, ty hon hade lidit mycket. Hon
kunde ej se så klart som förr, ty hon hade allt för länge vant
sig att se genom tårarnes dimma. Följden blef, att hon
öfverskattade graden af förintelser inom sin egen verld. Hon trodde,
att alla hennes hjertas fibrer voro slappa och känslolösa, men
hon glömde, att ungdomen är en stark försvarare mot all slags
död — hon glömde, att om än sorgen far aldrig så omildt
fram med oss, så kan likväl det menskliga inom oss aldrig
dö, förr än själen lemnar sitt omhölje — så länge ännu
hjertat klappar i ens bröst, om än aldrig så matt, måste dock den
menskliga naturen med all sin svaghet och all sin styrka taga
ut sin rätt. Dess röst kan aldrig tystna, förrän strängaspelet
för alltid brister — och är icke detta på en gång både vår
största lycka och vår enda olycka? Ty med all sin
ofullkomlighet är dock menniska det högsta vi kunna blifva, och ju
närmare vi komma till att vara detta menniska med allt hvad
detta innebär, desto närmare känna vi oss lyckan.

Maria hade misstagit sig på sitt eget tillstånd: trots allt
hvad hon lidit, alla skakningar hennes inre undergått, hade
hon likväl icke förlorat förmågan att vara menniska. Ja,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 20 12:49:26 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sormlbyhi/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free