- Project Runeberg -  Byhistorier. Upptecknade i Södermanland /
82

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hon skulle finna att hon gjort ännu ett misstag — och ett
som hon velat förneka ända till sista andedraget.

*



Arne var kommen. Orsaken till hans ankomst var ett
bref från den vördade tanten, hvari hon underrättade honom,
att genom hennes enträgna bearbetningar Maria ändtligen
blifvit honom mera bevågen och att han hade att genast infinna
sig på Vikberga, i fall han ämnade fullfölja sina planer på
den vackra skolmästaredotterns hand.

Detta bref hade satt nytt lif i Arne.
Rättegångshandlingar och inlagor vräktes ihop i en hög, det dåliga humöret
fick göra sällskap och — flux till närmaste åkarestation, upp
i första bästa kärra och ginaste vägen åstad till Vikberga!
För hvarje fjerdingsväg, som passerades, försvann allt mer och
mer den modlöse, tråkige Arne och den gamle lefnadsglade,
hurtige intog hans plats. Han liksom inandades en ny luft,
som gjorde honom till en ny menniska. Han pratade tusen
galenskaper med skjutsbonden, som tyckte sig aldrig ha kört
för en så "gemen" herre förr; han somnade af ibland och
vaggade in sig i de ljusaste drömmar och vaknade upp ur dem
för att piska på de stackars hästarne, som inte kände en fläkt
af hans längtan att komma till målet. Han hade aldrig varit
grym mot djur förr, men i dag var han det. Han var
alldeles bragt ur sitt vanliga esse.

Ändtligen började Vikbergas hvita façad att skymta fram
mellan löfdungarne, och Arne visste knappt längre till sig.
Några ögonblick ännu, och vagnen stannade framför trappan,
der den ämabla tanten redan stod för att helsa honom. Men
hon fick ej många ord af Arne den gången; hans första fråga
var efter Maria.

— Kan jag få träffa henne genast? Hvar är hon? Vet
hon, att jag är kommen? Har hon frågat efter mig? Huru
mår hon — sörjer hon ännu? voro de första frågor, som
haglade öfver lagmanskan. Denna fann ej sin värdighet såras
häraf, utan upplyste honom med en sällspord beredvillighet om
hvad han önskade veta. Förgäfves voro hennes uppmaningar
att han skulle gå in; han vinkade med handen, hoppade upp
i kärran, körde i stickande traf nedåt allén och var snart
försvunnen i en sky af dam.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 20 12:49:26 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sormlbyhi/0090.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free