Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arne såg ut som om han ville sluka henne med ögonen;
han satt stum och orörlig och betraktade henne oafvändt, som
om hon varit en drömsyn, den han fruktat för hvarje
ögonblick skulle upplösa sig och försvinna. Omedvetet hade han
fattat hennes hand; hon lät det ske.
— Nu måste jag säga det, återtog Maria med fast ton.
Jag måste få klart för mig, hvilken ställning vår skall blifva
till hvarandra. Vill Arne lofva mig att höra mig utan
otålighet, utan att taga anstöt af min uppriktighet?
Arne lofvade. Hvad hade han inte lofvat i detta ögonblick?
— Hör då hvad jag vill säga. Det får inte vara något
dunkelt oss emellan; vi måste förstå hvarandra. Sanningen
framför allt, om den än skulle svida. Arne, jag kan inte hålla
af dig så som en hustru bör hålla af sin man. Jag kan inte
längre hysa några sådana känslor; jag har en gång slösat bort
all min kraft att älska, och nu står den icke till att återvinna.
Fordrar du kärlek af mig, då kan jag inte bli din. Vi skulle
begge bli olyckliga för hela lifvet. Gå då, Arne, och sök att
glömma mig. Men om jag än inte kan blifva för dig allt
hvad en maka kan vara, så kan jag dock försöka att uppfylla
mina pligter mot dig . . . viljan att göra dig lycklig fattas
inte, och har du öfverseende med mig, så skall du kanske inte
märka, att ett, det väsentligaste, fattas mig. Det är ett
vågspel, men om du vågar det, så vågar jag också. Jag har länge
kämpat med tvifvel och mörker för att få veta, om det var rätt,
om det var min pligt att handla så, och jag har nu kommit
till klarhet. Här står jag nu för dig, plundrad på min
ungdomskraft, mina förra ungdomliga känslor och min
lefnadsfriskhet — en skugga af mig sjelf — svag och vissnad —
blott ett har jag ännu qvar: viljan att uppfylla min pligt.
Sådan är jag — har du mod att anförtro din lycka i mina
händer? Står du ännu fast vid ditt beslut att ega mig? Tänk
dig in i framtiden. Du älskar mig fortfarande . . . du kommer
mot mig full af varm, öfversvämmande kärlek och sluter mig
intill dig, och jag svarar med ett leende, som jag kanske ej
skall kunna dölja att pligten framtvingar på mina läppar —
du glöder och jag är kall — du känner behof af kärlek och
jag kan ingenting gifva, ty jag är fattigare derpå än den
fattigaste tiggerska, och du skall märka det — har du ännu lust
att räcka mig din hand? Jag vill ingenting dölja, ty detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
