- Project Runeberg -  Byhistorier. Upptecknade i Södermanland /
85

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skulle under nuvarande omständigheter vara ett brott; du får
inte tro mig om mera, än jag kan hålla. Du måste lära känna
mig, innan du gör mig till din egen. Pröfva dig sjelf, Arne;
ser du i ditt inre blott skymten af en aning om att du kan
försaka mig — välan, så gör det för begges vår lycka, och
låt oss förblifva goda vänner som förut. Men om du finner,
att jag utgör vilkoret för hela ditt timliga väl, och tror du
dig om att blifva lycklig med en sådan qvinna som jag, en
sådan, hvars hela inre lif är likt en flämtande låga, utan kraft
att lysa och värma — då är jag din och jag är det med glädje,
ty då är det Guds vilja — och Olofs.

Hon tillade de två sista orden med hviskande stämma.
Under det hon talade, hade det småningom blifvit lif i hennes
annars så kalla och frånvarande anletsuttryck; förstelningen
höll på att tina upp. Men så var det också ett vigtigt
ögonblick.

Arne hade under det Maria talade fortfarit att följa henne
med blickarne; han såg den svaga eld, som började tändas i
de förut glanslösa ögonen och den matta rodnad, som
sinnesrörelsen strödde öfver hennes annars färglösa kind; han satt
försänkt i stum hänryckning öfver den älskades skönhet, hans
öga dröjde mod berusning än vid den mjuka, skimrande
guldglansen hos hennes hår, än vid den hvita pannans ädla form,
än vid ögonens klara, mörkblå djup; han följde hennes läppars
rörelse, då hon talade, och hans öra smektes genom den milda
klangen af hennes röst, men hvad hon sade flög nästan ohördt
eller åtminstone ouppfattadt förbi honom. Och när hon
tystnat, satt han ännu liksom drömmande, tills hon rigtade sin
frågande blick på honom och sade:

— Nåväl, jag har talat ut — hvad har du för svar att
gifva mig? Vill du ännu ha den stackars Maria till din hustru?

Hans själ kämpade för att vakna — ville han ännu ha
Maria till hustru? Som en blixt lyste denna tanke genom hans
skymning . . . ja, ja! han ville det, det var allt hvad han ville,
det enda han ville!

Maria for med handen öfver sina ögon; nu när hon stod
vid lösningen på sitt tvifvel, kom förvirringen ännu en gång
öfver henne. Hon kastade en hopplös, nästan vild blick
omkring sig — ingen räddning, intet stöd, intet halmstrå ens
att gripa efter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 20 12:49:26 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sormlbyhi/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free