- Project Runeberg -  Byhistorier. Upptecknade i Södermanland /
87

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hon gjort ett sådant väsen af, inte var så särdeles mycket
bevändt med.

Lagmanskan hade gratulerat de nyförlofvade med sitt
ljufvaste småleende. Maria hade riktigt blifvit hennes älskling.
Hon lofvade att anse henne som sin andra dotter, och dottren
Hortense skulle minsann bli stjufmoderligt behandlad i
jemförelse med dottren Maria, det ville hon lofva! O, hvad hon
skulle skämma bort henne! Maria lät tåligt behandla sig som
en liten docka af sin enthusiastiska beundrarinna; det var så
litet, som numera kunde röra henne.

Hortense hade närmat sig Maria med en viss skygg
vänlighet. Det syntes att hon bemödade sig att vara naturlig och
okonstladt glad i hennes närvaro, men att det var något inre
tvång, som gjorde att hon misslyckades. Så åtminstone i
början. Sedan verkade snart nog hennes naturliga blidhet och
inneboende begär att närma sig, att meddela sig och tillvinna
sig menniskors vänskap och förtroende, att förhållandet mellan
de unga flickorna förlorade den prägel af tvång, som den först
burit. Men under allt detta, under det att Hortense öppnade
sitt hjerta på vid gafvel för vännen och lät henne se allt
derinne, utom ett, som hon ängsligt dolde i den mörkaste vrån,
under allt detta var det dock detta enda, som Maria först såg,
ty qvinnans instinktlika skarpblick för sådana förhållanden,
förnekade sig ej hos henne, trots allt hvad hon fantiserade om
sina domnade förmögenheter. Att Hortense älskade Arne och
älskade honom djupt, hängifvet, outsläckligt, det hade ej
undgått Marias öga. Hon beklagade henne; svartsjuka kunde hon
naturligtvis icke känna, hon som icke kunde älska.

Arne utvecklade allt mer och mer sina älskvärdaste
egenskaper. Han var glad, barnsligt yr ibland, stundom vek och
uppenbarade då en sällsynt känsloinnerlighet, som man
knappast kunde ana hos den till skenet så ytlige, en smula
lättsinnige unge mannen; hela hans fordna goda humör hade
återvändt. Men var det verkligen nu på sin plats? Och månne
det icke snarare bidrog till att förslappa det redan ej särdeles
fasta bandet mellan de båda förlofvade?

Maria kunde ej så som de andra uppskatta Arnes
glädtighet. Hon hade alltid, medan hon ännu var oberörd af
sorgen, varit van att fröjda sig på ett lugnt och stilla sätt; nu,
när hon ej ens kunde fatta hvad ordet glädje innebar, föreföll

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 20 12:49:26 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sormlbyhi/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free