- Project Runeberg -  Byhistorier. Upptecknade i Södermanland /
89

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Talade man med honom allvarliga saker, så uttalade han
med en sådan vacker anspråkslöshet sina egna funderingar
deröfver, som ofta voro de enda riktiga, fastän han ej visste
det sjelf; det syntes, att sådana ämnen ej voro främmande för
honom, fastän han var allt för tvifvelaktig om sin egen
förmåga, för att kunna föra dem till torgs med någon säkerhet.
Han hade ögonblick, då hvilken flicka som helst med aldrig
så stora anspråk hade kunnat förälska sig i honom. Maria
kunde det icke, det hade hon alldeles klart för sig.

Arnes första lycksalighetsrus hade hunnit lägga sig. Det
hade varit af alltför öfverdrifven natur för att kunna blifva
långvarigt. Arne tillhörde dessa, som känna häftigt, men utan
uthållighet. Han var icke af naturen ytlig, fastän olyckligtvis
han hade tagit sig en ful vana att vara det — en vana, som
han sjelf var den förste att fördöma, men som det föll sig så
oändligt svårt att komma ifrån. Felet var det att han var för
lättrörd, för bildbar, för mottaglig för alla slags intryck;
hvardagslifvets litenheter och ytligheter hade alltför lätt att få
öfvertaget öfver hans bättre medvetande. Detta var hans olycka.
Och så hade hans rika anlag ej fått en motsvarande uppfostran.
Nu var sanna förhållandet det, att hvad som egentligen hade
tillvunnit Maria hans hjerta, var hennes skönhet. Någonting
djupare kände han nästan icke hos henne; han älskade hennes
blåa ögon långt innan han sett hennes karakters alla
förträffligheter. Men denna Maria, han nu återsåg efter en lång
skilsmessa — inte var hon densamma, som han sett i sin
fantasi omstrålad af en helt annan, mjukare, klarare, idealare
dager? Hvarifrån denna brist på harmoni, som ofta röjde sig
i Marias väsen? denna dufna likgiltighet? Denna orimliga
stränghet i andliga ting? Denna ofördragsamhet, detta
verldsförakt, detta pedanteri, denna predikosjuka, denna böjelse att
utdela moralkakor, helst så sega och svårsmälta som möjligt?
Arne var ej van att ta emot anmärkningar, och fastän Maria
sällan uttalade någon sådan, fann han henne likväl
ofördragsam och moraliserande, ty hvad han än sade eller gjorde, så
tyckte han sig i hennes blick finna ett ogillande uttryck.
Härtill kom en och annan verklig sammanstötning; mera behöfdes
icke för att Arne skulle med förvåning jemföra den förra och
den nu varande Maria och med nedslagenhet bekänna, att den
senare betydligt förlorade vid jemförelsen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Feb 20 12:49:26 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sormlbyhi/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free