Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlofning hade ingenting förändrat i denna vana; men de båda
kusinerna voro just midt inne i ett långt resonnemang och
ville alldeles inte gå hem. Att lemna dem, kände Maria med
sig vara omöjligt — hvilken eld, hvilken ifver just nu hos den
trolöse Arne! — nej, hon kunde inte lemna dem ensamma.
Maria kom den qvällen icke till kyrkogården. Det var
första gången tusenskönorna på Olofs graf fingo törsta för
hennes skull.
Men under den närmast följande tiden fingo de icke blott
törsta — de vissnade bort af brist på skötsel, utan att Maria
hade ett ögonblicks besinning att känna samvetsagg deröfver.
Hon var indragen liksom i en trollkrets, hvarur hon ej kunde
komma, och hennes tankar dansade en yrande, vild ringdans
om henne liksom grinande troll. Ibland undrade hon, om det
var början till vansinne. Hon hade ingen redig tanke mera,
än att Hortense ville beröfva henne Arne, att Arne längtade
efter att få lösa det band, han så nyss knutit, och att hon
sjelf — icke ville, icke kunde afstå från sin trolofvade. Det
omöjliga hade inträffat. Maria, som hade trott sig ur stånd
att vidare röras af dessa små, futtiga menskliga känslor, hade
funnit, att hon misstagit sig på sig sjelf. Hon hade kännt en
helt ny, ovanlig känsla röra sig inom hennes bröst: det var
början till en kärlek, för hvilken hon fasade, ty Arne var
dess föremål.
Än sedan? Låg då deri någonting så onaturligt, att en
kall fästmö börjar besvara sin trolofvades ömhet? Ja, ty denna
fästmö tillhörde redan en annan, som hvilade i grafven, men
som hon hade lofvat med en helig ed att aldrig glömma; Arnes
skulle hennes hand bli, men hela hennes själ måste fasthänga
vid Olofs.
Och nu hade hon i djupet af sitt hjerta upptäckt en —
låt vara blott en enda — svag punkt. Det var ett brott.
Huru skulle hon en gång kunna möta sin aflidne brudgums
ande — skulle hon inte nödgas slå ned sina ögon för hans blick?
Vid denna tanke bredde sig töcken öfver Marias förstånd,
och hon vred sina händer och hon slet sitt hår och fuktade
gräset på Olofs graf med sina tårar — om hon kunnat gråta
bort all bitterhet och alla qval, som hotade att spränga hennes
hjerta — ja, om med tårarne lifvet förrunnit, säkert hade det
varit bäst så. — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
