Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oundgängligen nödvändig, och att lagmanskan och Hortense rest
efter honom till hufvudstaden.
Ett lugnt småleende öfverför den sjukas läppar, då man
bragte henne dessa nyheter. Men hon sade ingenting.
Ingen visste hvad som föregick i hennes själ. Men att
det var allvarliga och betydelsefulla tankar, som sysselsatte
henne, såg man af uttrycket i ögonen.
En afton hade hon synts tankfullare än vanligt. Hon
låg och betraktade den gyllene ringen, som glänste på hennes
genom sjukdomen nästan genomskinliga hand. Hastigt drog
hon den af och räckte den till fastern, sägande:
— Gif honom den tillbaka!
Sedan detta var gjordt, syntes hon nästan lugnare än
förut. Den farliga krisen var öfver; frid och harmoni hade
åter lägrat sig öfver hennes själ. Sjukdomen hade gifvit henne
tid till betraktelser; hon hade öfvervägt sansadt och opartiskt
hela det förflutna och insett, att hon hade mycket att förändra,
om hon en gång blef frisk.
Alla de sjukdomsämnen, som under detta långa år allt
mer och mer hopat sig i Marias hjerta och på sista tiden
utvecklat sig med förfärande hastighet, hade nått sin kulmen,
men i och med detsamma sprängt alla fjettrar och kommit till
utbrott. Nu, sedan allt det onda var borta, kände hon sig
visserligen matt efter kampen, men dock lugn och lyckligare
än på länge. Det förflutna föreföll henne som en feberdröm.
Hon tänkte på sin öfverdrifna, gudlösa sorg, och hon insåg
att hon borde vara tacksam för att den oroliga drömmen var
slut och att hon kunde med friskt och vaket mod gå
verkligheten till mötes. Hon tänkte på Arne och på den flygtiga
känsla för honom, som hon med så mycken fasa upptäckt i sitt
inre, men som nu blott föreföll henne som ett medel i
Försynens hand att bringa öfverspänningen i hennes inre till en
helsosam kris — och hon var glad åt att hafva alla dessa
dystra minnen bakom sig som en helsosam påminnelse, om
lifvets skiftande öden ännu en gång skulle vilja föra hennes
sans och förnuft på villospår. Blir jag en gång frisk, tänkte
hon, så skall jag börja ett nytt lif.
Och hon blef frisk. Ungdomskraften segrade öfver
sjukdomen, trots allt hvad Maria hade fantiserat öfver dess
afdomnade tillstånd. Hösten förgick och vintern likaså, innan hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
