Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Skrinet går straxt upp utan nyckel, svarade mormor,
men din nyfikenhet ligger dig i alla fall i fatet, ty om du inte
låter den fara, så missräknar du dig betydligt, när jag öppnar
på locket — du väntar dig väl en grann, brokig, perlutsirad
sammetsklädning, du, fastän med stora refvor — kanske också
fläckar? I stället är det en hvardagsdrägt med enkla, mörka
färger — kanske något dystra — remnorna äro lagade eller
dolda bakom djupa veck, så att de inte synas, och fläckarne
äro gudskelof inte andra än som synas på mycket nära håll.
Det är alltsammans. Nåväl, har du tålamod att göra mig
sällskap, så öppna vi väl på locket till minnenas likkista, ty så
kan jag så godt kalla dem. Nu börjar jag.
Bäst att gå ut från början. Jag föddes i staden Åbo
anno 1788. Min far var handlande derstädes; min mor dog
ett år eller något mera efter min födelse, i det min yngre
syster Lydia såg dagen. Vi voro icke flera syskon. Vår
barndom förflöt i lugn och ro utan någon ting, som skiljde den
från andra barnungars, fastän jag möjligen var något yrare
och Lydia något inbundnare än andra barn. I kraft af det år,
jag var äldre än hon, hade jag under vår barndom ett slags
moderlig uppsigt öfver henne, hvaröfver jag icke var litet stolt.
Men snart kom den tid, då Lydia undandrog sig min
omvårdnad, som kanske också var en smula betungande; Lydia var
minsann icke den, som gerna böjde sig för någon sorts
öfvermakt, fast jag inte borde säga det på hennes döda mull —
ty hon har varit död i snart fyrtiofem år. Underligt hvad tiden
går! Jag minnes ännu, som det varit i går, huru vi jordade
henne på Åbo kyrkogård, Thorvid och jag!
Thorvid ja, det var han, Thorvid Grane, som du ser på
väggen der, fast det der kludderiet inte är hälften så vackert
som han. Han var en slägting till oss på långt håll, bosatt
några mil från Åbo. Vi voro lekkamrater, ehuru han var hela
sex år äldre än jag. Hurtigare gosse fanns inte på många
mils omkrets: jag minnes ännu, huru alla flickorna stodo stumma
af beundran öfver de präktiga lyror, han slog, när bygdens
ungdom midsommaraftonen samlades på en äng utom staden
för att slå boll. Han var då hos oss på besök. Alla flickorna
täflade om att få dansa med honom om qvällen, när majstången
var rest. Men ingen bjöd han upp så flitigt som mig, och jag
var blossande röd och varm och hjertat klappade på mig, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
