- Project Runeberg -  Byhistorier. Upptecknade i Södermanland /
102

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utan att ha dansat menuett på Thorvids bröllop. Thorvid
svarade: "När jag blir min egen karl, tant, när jag får någon
ting att bjuda en hustru, då skall jag göra mitt val." Och
jag vet inte, men nog var det väl slump, att han kom att se
upp på mig just då med en blick, en sådan som aldrig
glömmes — ja, visst var det slump! Ty när jag ett år derefter
kom tillbaka till hemmet från ett halft års vistelse i Björneborg
hos en farbroder, som behöft min omvårdnad, var Thorvid
förlofvad med min syster.

Mormor gjorde en paus i sin berättelse, för att taga upp
ett hvarf, som hon stickat galet på sin strumpa.

— Stackars mormor! sade Ada och smekte sakta
gummans skrynkliga hand.

— Å lappri! svarade mormor. Det gick väl öfver. Jag
var inte lätt att bryta, inte heller att böja. Finska envisheten
hängde i mig. Jag var ju inte bedragen, Thorvid hade ju
ingen ting lofvat mig! Det var blott min inbilskhet, som
förtydt hans blickar en och annan gång. Hade jag väl någon
rättighet att ogilla hans val? Lydia hade aldrig varit mera
strålande vacker, ty hon var kär, och kärleken började spränga
hennes fordna inbundenhet, fastän det aldrig lyckades
fullkomligt, ty ofta när hon var som mest glad, drog hon sig tillbaka
inom sig sjelf, blef kall och återtog denna min af tyst spejande,
som så ofta plågat mig att se. Thorvid var stolt öfver sin
vackra fästmö och paraderade med henne öfver allt; jag tror
nog, att han också var kär i henne, ty hvarför skulle han
annars ha begärt hennes hand?

Emellertid anade ingen hvad som försiggick inom mig,
och bäst var detta, ty i annat fall hade jag väl förlorat den
ringa gnista vänskap, Thorvid ännu kunde hysa för mig. Det
sjöd inom mig af dåliga, afundsamma, hätska känslor; jag
jemförde mig med Lydia, jag knotade mot Försynen — men aldrig
förrådde jag en skymt af den eländiga jäsningen i mitt inre.
Mot Thorvid var jag sorglöst glad som förr, ty jag måste det,
men mot Lydia kunde jag ej alltid vara blid. Bittra ord
vexlades stundom oss emellan. Och det oaktadt jag föresatte mig
att mera än annars lägga band på mig i mitt uppförande mot
henne, ty jag kände hennes kalla, genomträngande blickar
fästas på mig, som om de velat genomskåda mig ända ner till
hjertroten, och jag fruktade för att det skulle lyckas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:00:53 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sormlbyhi/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free