- Project Runeberg -  Byhistorier. Upptecknade i Södermanland /
104

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ej heller gjort det, då han bjöd henne sin hand, men han
hade hoppats, att kärleken skullë komma med tiden, men den
hade icke kommit, utan i stället en tilltagande ovilja. Nu var
allt ofrid och förstörelse i hans hem, och han försäkrade sig
icke kunna härda ut, om icke jag kom och bragte ordning och
lugn, ty jag kunde det, trodde han. Jag hade kanske något
qvar af min fordna makt öfver Lydia, sjelf ville han, kunde
han ingen ting göra.

Detta bref gaf mig mycket att tänka på. Jag igenkände
så väl Thorvid deri: rask och rådig, då det gälde praktiska
saker, men bortkommen och tafatt som ett barn, då det rörde
hjertats. En annan skulle hafva satt sin ära i att sjelf genom
egen hjelp återvinna sin hustru och sin husliga lycka; Thorvid
sköt ifrån sig denna tunga pligt till en annan; det var alldeles
i hans stil. När vi voro små och tillsammans spelade med
marionetter, var han alltid tillreds att sköta dekorationer och
föra dockorna, men hitta på pjeser och "prata" — det blef
alltid min lott — i så höga rymder kunde han aldrig försätta
sig. Emellertid var det förskräckliga saker han sagt om sin
hustru, och ehuru jag hoppades, att han i sin förfäran
öfverdrifvit, reste jag likväl genast. Kunde jag vara till någon
nytta för honom, så ville jag ej stanna en minut längre i Åbo.

Det var en kall vinterafton, när jag anlände till Olkiala
— så hette Thorvids gård. En tjenare hjelpte mig ur slädan
och förkunnade mig, att herrn var borta. Frun var deremot
hemma. Jag skakade snön af mig och inträdde i en stor, kall
och mörk sal, der ingen menniska syntes till. Tvehågsen hvart
jag skulle vända mig, trefvade jag mig fram i mörkret, då
plötsligt en dörr kastades upp och Lydia inträdde, blek, med
oordnadt hår och gnistrande ögon; hon gick rakt mot mig, lyste
mig med ljuset midt i ansigtet och sade med skarp stämma:

— Jaså, du här! Kommer du för att reklamera din
egendom? Kommer du för att vidga svalget mellan mig och honom
ännu mera?

Detta var mottagandet. Fortsättningen blef början lik.
Det stod verkligen illa till på Olkiala; det syntes på hela
makarnas förhållande, oaktadt jag direkt ingen ting fick veta
hvarken af Thorvid, som ej kunde förklara mig, huru hans
äktenskapliga lycka redan efter ett år kunde vara i sitt nedan,
eller af Lydia, som ej ville göra det, om hon än kunnat.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:00:53 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sormlbyhi/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free