Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Någon ting ojemnare än Lydias lynne vid denna tid var,
kunde man gerna icke tänka sig. Alla fingo lida deraf, som
kommo i hennes närhet; jag kanske aldramest. Men så var
jag den, som tog minst åt mig deraf. Jag hade lyckats
tillkämpa mig lugn, och du kan inte tro hvad det under många
lifvets kinkiga förhållanden är för en oskattbar rikedom! Du
kan tro gumman, som snart är sina sjutio år och som väl skall
ha någorlunda lärt sig lefva under så många år. Nog kom
nu all den besinning, jag var mäktig, mig bra till pass, ty
det var minsann bäska saker, jag ibland fick smälta — Gud
vet, om jag nu skulle taga mot dem med samma lugn som då!
Isynnerhet när Thorvid var borta — och det var han som
oftast — bröt Lydia löst mot mig. Då vankades det långa,
ljungande strafftal, men den anledning, som framkallade dem,
omnämndes aldrig — störtregn af tårar, vredestårar, som gerna
skulle ha fått rinna fritt, om med dem all bitterhet förrunnit
ur Lydias hjerta; men den trifdes bra och stannade. Ofta
slutade dessa vredesutbrott med krampanfall. Det var ett
elände! Och ingen ting, inga föreställningar, inga böner kunde
hejda henne. I början — jag erkänner det — var det liksom
en känsla af feghet, som öfverföll mig, hvarje gång jag såg
Thorvid taga ned sin dubbelbössa och sin skjutväska från
väggen, ty nu visste jag, att jag skulle bli ensam med den vilda,
ursinniga qvinnan. Men man vänjer sig snart nog vid hvad
som helst. Snart kunde jag utan att förändra en min höra
hvilka gräsliga beskyllningar som helst, till och med den, att
jag kommit för att beröfva henne Thorvids kärlek. Det
pinsammaste var att ingen ting kunna göra, att se allt på samma
punkt, och ändå höra Thorvids tacksägelser för min godhet att
vilja stanna och verka godt för hans husliga lugn. När jag
misströstade som aldra mest, försäkrade han mig helt glad, att
han redan märkte en betydlig skilnad i sin hustrus lynne emot
innan jag kom, och det var naturligtvis mitt välgörande
inflytande han hade att tacka derför. Han trifdes redan dubbelt
så väl i sitt hem som förr, och snart skulle det nog bli
alldeles bra, om jag blott ville stanna. Och under allt detta såg
han så hjertligt vänlig och tacksam ut — och ändå visste jag
med mig, att jag ingen ting gjort, ingen ting kunnat göra för
att förtjena någon tack! Möjligen hade han på sitt sätt rätt,
ty några utbrott tillät sig Lydia nu mera aldrig mot Thorvid;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
