Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade visserligen inte på den tiden denna antipathi så starkt
utbildad som nu, men uppblåsta och grofhyflade skräflare
älskade jag då lika litet som nu — och Karowitsch fick resa.
En gång till kom han igen i samma ärende, men då sade jag
honom mina hjertans tankar på ett språk, som han kunde
förstå — jag har just aldrig skrädit orden, som du vet — och
sedan kom han aldrig igen — i friarekostym åtminstone. När
jag nästa gång återsåg honom, hade han inga glacéhandskar,
det minnes jag nog, och ingen blomsterbukett heller. Det var
anno 1809 på vintern, när han och hans råa, gemena
soldathopar tände eld på vår gård.
Ja, det var ett år, skall jag säga! Om alla blodstårar,
som Finland gråtit för det årets skull, en gång på yttersta
dagen skulle kräfva upprättelse af rysskanaljerna, der de stå
bland getterna på den venstra sidan, så hjelpte det visst inte,
om de toge alla sina skyddshelgon till undsättning. Bland
andra dåd, som det året har att uppföra på sitt skuldregister,
är också Thorvid Granes död. Men jag vill gå i ordning med
historien.
Ja, Thorvid, han måste, förstås, i fält, och det fördrog
han gerna, ty var det fråga om fosterlandets ära och välfärd,
då skulle du ha sett min Thorvids drag klarna, om de varit
aldrig så mulna, hans ögon glänsa af lif, hans hela gestalt
bli mera majestätisk. Fosterlandet var hans ögonsten — kom
det något ondt vid det, då var han minsann inte tafatt!
Musköten på axeln och renseln på ryggen! Fastän kriget ännu inte
kommit till våra trakter, skulle han dock genast med i elden;
han begärde och erhöll tillåtelse att få uppsöka fienden, och
så drog han åstad en morgon, följd af våra brinnande böner
för hans och Finlands välgång. Det var ett högtidligt
ögonblick, när han lade den af skilsmessans smärta förintade Lydia
i mina armar — Lydia var nu blott en älskande qvinna —
sände en blick mot höjden, tryckte geväret hårdt mot sitt
manliga bröst och skyndade bort. Det var hans sista afsked från
Olkiala.
När Thorvid var borta, var det också alldeles förbi med
Lydia. Hade jag icke vetat det förut, skulle jag hafva lärt
mig det nu, att det var kärleken till honom, som varit och
var grundtonen i hennes lif. Det var denna mäktiga passion,
som flammade med nästan demonisk vildhet i hennes själ och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
