Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lydia for upp och stirrade yrvaken på mig, som om hon
inte förstått hvad jag sagt; jag drog henne med mig till
fönstret, visade henne en skara knektar, som just nu rusade fram
ur skogen, svängande bloss öfver sina hufvuden, och ville föra
henne med mig, men hon höll emot.
— Vill du föra mig midt i gapet på dem? skrek hon
och ryckte sig med våld lös. Jag känner dig — du skulle
vilja rädda mig — du? Du är här för att hämnas och inte
för att rädda —
— Hämnas? — Här är inte tid att prata galenskaper.
Hvarje ögonblick gäller här lika mycket som två lif. Följ mig,
om du inte vill falla i ryssarnes händer. Ännu kunna vi
rädda oss.
Jag grep henne i armen och förde henne med mig, trots
hennes motstånd och hennes rop, att hon inte ville, att jag
skulle förråda henne, jag så väl som alla andra. Hennes galna
motsträfvighet hade emellertid uppehållit oss och gifvit ryssarne
tid att nalkas. Huset hade endast en utgång, och jag visste,
att vi inte kunde begagna oss deraf utan att märkas af de
annalkande fienderna. Jag ilade derför med Lydia i mina armar
till ett rum, som vette åt den motsatta sidan, derifrån ingen
kunde varseblifva oss, öppnade ett fönster, lyfte först ner Lydia
och hoppade sedan sjelf efter. Lyckligtvis var det ej långt till
marken, så att vi kommo oskadda ner. Vare sig att Lydia nu
insåg, att hennes enda räddning var att följa mig eller att de
anryckande soldaternas vilda larm betog henne all lust att
vända om; nog af, hon gjorde ej vidare någon svårighet att lyda
mig, utan skyndade framåt tätt efter mig, så fort hennes svaga
krafter tilläto henne.
Inom några ögonblick hade vi hunnit en stor skog, der
vi för ett ögonblick kunde andas ut, men blott för ett
ögonblick, ty vi kunde när som helst vänta, att vår flykt skulle
upptäckas, ehuru jag hoppades att ryssarne ej skulle anse det
mödan värdt att förfölja två värnlösa qvinnor, för hvilkas
utlemnande de icke en gång kunde påräkna någon
betydligare lösen.
Lydia hade utmattad sjunkit ned på snödrifvorna under
en tall; jag stod och lyssnade åt gården till för att icke låta
öfverraska oss. Det dröjde icke länge förr än jag hörde
skränet närma sig — ett tecken att man upptäckt det öppna fönstret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
