Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och satt sig i begrepp att uppfånga dem som undsluppit
derigenom. Nu måste Lydia upp — ingen rast längre!
Ångsten bevingade våra steg. Allt närmare och närmare hörde vi
slamret af soldaternas sablar och det ohyggliga virrvarret af
deras skrattsalfvor och svordomar, allt tätare omtöcknade oss
röken från deras facklor; skenet började redan framtränga
mellan träden — ingen utsigt till räddning! Då upptäckte jag
helt plötsligt en kullfallen gran, under hvars lummiga grenar
vi kunde vara fullkomligt dolda — nästa ögonblick lågo vi i
vårt gömställe, med klappande hjerta bidande hvad som
komma skulle.
Det lät ej heller länge vänta på sig. Snart såg jag
genom grenarne våra förföljare nalkas; det var en skara af
omkring tio man, alla med bloss; i spetsen för dem gick en man,
hvars ansigte jag tyckte mig hafva sett förut. Det var
löjtnant Karowitsch, min försmådde friare. Ett flyktigt hopp
genomilade som ett stjernfall min själ — han älskade mig ju, han
skulle skona oss! Men allt hopp försvann, då jag hörde honom
med sin ilskna, hväsande röst utropa:
— Här har jag åter igen spåren! Åh, den hyänan skall
inte undkomma mig.
Han lyste med sin fackla utefter marken, der våra fötter
i snön lemnat tydliga spår efter sig. Följd af hela den
larmande skaran gick han rakt mot trädet, der vi lågo gömda,
och nästa sekund svängde han gapskrattande af skadeglädje
sin fackla fram och tillbaka öfver våra hufvuden. Lydia hade
förlorat sansningen.
Jag reste mig upp och såg min fiende rakt i ögonen,
fast besluten att icke förnedra mig genom någon feghet.
— Ni här, fröken! skrattade han. Midt i natten, midt
i skogen, midt i snön och utan beskyddare!
— Jag är inte utan beskyddare, sade jag i fast ton.
— Det behöfver ni också, svarade han torrt, ty jag
ämnar inte vara skonsam. En gång har ni förödmjukat mig —
behandlat mig som en hund; det glömmer en Karowitsch aldrig.
— Hör hit, Mieschnin och Cezar, tag vård om dessa qvinnor
och för dem med tillbaka till gården, men akta dem väl att
de inte slippa lösa; de kunna gå vilse i skogen och råka i
finnarnes händer — ni förstår! De äro mig alltför dyrbara, för
att jag skulle önska dem något sådant. Framåt marsch!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
