Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbrännas! En sådan hämnd hade jag inte ens väntat af
Karowitsch. Jag lyssnade. Då träffades mina öron af det
genomträngande ropet: Eld! och i nästa ögonblick var allt oreda och
skrik och tummel derute på gården. Alltså var det ingen med
flit anlagd eld; det vilda larmet talade ju tydligt om
öfverraskning. Den brinnande facklan, som satt eld på rishögen,
sväfvade ett ögonblick för mitt minne, men här var ej tid att
fundera öfver anledningar, när följderna hotade att beröfva oss
lifvet. Det var ett kritiskt ögonblick. I detsamma hörde jag
Lydias qvidande röst bakom mig; den pinsamma röken måtte
hafva väckt henne ur dvalan. Jag vände mig om och uppgaf
ett högt rop af glädje: på källarens bortersta vägg, der just
nu elden kastade sin starkaste belysning, såg jag en rigel och
följaktligen en dörr! Jag rusade dit — riktigt! der fanns en
liten jerndörr, men — inifrån låst med dubbla slag, och jag
hade icke nyckelen, som kunde befria oss.
Således äfven detta hopp om intet. Förtviflan började
omtöckna mitt förstånd. Ju högre jag hörde eldens susande
och dånande ofvanför mig, desto vildare dansade tankarna
omkring i min arma hjerna. Jag stod midt på golfvet med
korslagda armar och min yxa i handen, flämtande och nästan utan
medvetande; jag kände mina knän omslingras af Lydias armar
och hörde hennes snyftningar — och under allt detta flammade
skenet allt blodrödare omkring oss och dånade elden allt
fruktansvärdare öfver våra hufvuden. Det var den förfärligaste
stunden i mitt lif.
Men ännu en sista ansträngning ville jag göra, innan
jag uppgaf allt hopp. Som en ursinnig kastade jag mig emot
dörren och bearbetade den med min yxa, för att slagen skulle
höras ut till soldaterna och beveka dem att bringa oss hjelp;
men jerndörren och ryssarnes hjertan voro lika hårda. Utom
mig, kastade jag yxan ifrån mig; den träffade väggen och till
följd af stöten nedrasade derifrån en hel massa murbruk och
stenskärfvor — en idé genomblixtrade min förtviflans natt!
Den lilla dörren, som jag upptäckt i bakgrunden af källaren
— om jag inte kunde spränga upp den, så kunde jag kanske
rifva bort de stenar, der rigeln hade sitt fäste; på detta sätt
skulle den då upp af sig sjelf. Här var ej lång betänketid.
Min yxa kom mig bra till pass. Murbruket yrde omkring mig,
den ena stenflisan föll efter den andra, och den stora rigeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
