Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
började redan bli undergräfd. En förfärande hetta utbredde
sig allt hastigare i källaren och med den en qväfvande rök.
Andedrägten hotade att stocka sig i halsen. Stora
svettdroppar runnö öfver min panna. Bakom mig hörde jag Lydias
tysta qvidande. Nöden fördubblade mina krafter. Yxans slag
föllo tätt och med god framgång; slutligen föll det sista hinder,
som ännu höll rigeln fästad vid muren — dörren sprang upp
och en kall fläkt slog mig till mötes; det var i sista
ögonblicket, ty hettan var redan outhärdlig.
Jag tog Lydia om lifvet och förde henne skyndsamt med
mig in i den mörka gången. Lyckligtvis hade hon ännu så
mycket krafter qvar, att hon kunde gå, fastän stapplande. Vi
trefvade oss fram, utan den minsta aning om hvart kosan gick.
På hela den tid, jag varit på Olkiala, hade jag aldrig hört
denna underjordiska gång nämnas; Lydias själsförmögenheter
voro alltför mycket i oordning, för att hon skulle kunna lemna
besked om någon ting.
Marken var fuktig under oss och kalla vindfläktar slogo
oss i ansigtet — ett säkert tecken till att slutet af gången
öppnade sig i fria luften. Vårt framåtskridande gick långsamt
och blef långvarigt; ängslan gjorde det dubbelt längre. Ändtligen
började vi skönja en svag ljusstrimma; den tilltog allt mer och
mer i styrka; vi kände ånyo den förhatliga brandlukten, men
vi hunno icke förskräckas deröfver, ty i detsamma stodo vi vid
utgången. Skogen bredde sig rundtomkring oss, och mellan
dess stammar framträngde skenet af den rasande elden. Men
oss kunde den icke nå; vi voro räddade.
Det första vi hade att göra, var att förvissa oss om hvar
vi befunno oss. Jag hade icke svårt att orientera mig: vi voro
endast ett par bösshåll från Olkialagården, som ännu tycktes
stå upprätt, men i ett haf af lågor. Ingen menniska syntes
till framme vid olycksplatsen; troligen hade ryssarne vid eldens
utbrytande hals öfver hufvud rymt fältet. Men hvaråt hade
de begifvit sig? Detta var en vigtig fråga, ty huru som helst
svaret utföll, åt motsatta hållet skulle vi styra våra steg, det
var nu afgjordt. Försigtigt smög jag mig fram så långt jag
vågade; men spår funnos i snön på alla håll, så att mina
undersökningar derigenom blefvo betydligt försvårade. Från
södra sidan tyckte jag mig dock förnimma ett aflägset sorl;
kanske härledde sig detta från de borttågande fienderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
