Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om sina ansträngningar och sina lidanden. En qväll
framkommo vi till en by, der för kort tid sedan en skarp
skärmytsling egt rum mellan ryssar och finnar; vi frågade efter nyheter
från finska hären, och man hänvisade oss till en officer, som
blifvit qvarlemnad såsom dödligt sårad, men genom omsorgsfull
vård kommit sig och ännu var qvar i byn. Han var nu så
mycket på bättringsvägen, att han i dagarna skulle bryta upp
för att återuppsöka sina kamrater och ånyo dela deras faror.
— Nå, det var Thorvid? afbröt Ada.
— Riktigt, det var Thorvid. Det var ett besynnerligt
återseende. Vi gräto alla. Sjukdomen - hade mycket förändrat
honom och sorgen öfver fäderneslandets hotande undergång hade
beröfvat honom hans glada mod. Finlands öde låg honom tungt
på hjertat. Återseendet tycktes återgifva honom mera
sinnesstyrka och tillförsigt. "Den, som ledt eder genom ödemarker,
skall nog också leda Finlands rättvisa sak till ett godt slut",
sade han. Och huru lycklig han var att återfå sin hustru så
förändrad — idel ömhet och hängifvenhet! Nu när dagen
började skymma för Lydia, bredde det sig liksom en aftonstillhet
öfver hennes väsen. Dagens stormar och hetta voro glömda för
qvällens fridfulla lugn. Ingen af oss hade hjerta till att
häntyda på det förflutna med en enda min. Hon skulle få dö i
ro, ty döden nalkades henne, det kunde ej döljas. Jag är säker
om att Thorvid just nu aldraminst ville förlora henne, trots
alla de lidanden hon beredt honom. Men han kunde lika litet
som jag bestämma öfver lif och död.
Vi befunno oss endast några mil norr om Åbo, och
Thorvid beslöt att först ledsaga oss dit och öfverlemna oss i
trygghet i vår fars händer, innan han åter gick att uppsöka hären.
Lydia hörde detta beslut under tystnad och böjde undergifvet
sitt hufvud; troligen hade hon helst velat följa sin make i fält,
men hennes kärlek, kanske också tanken på den annalkande
döden, afhöll henne från att göra några invändningar. Vi
framkommo till Åbo lagom för att få se Lydia dö omgifven af
barndomshemmets minnen. Hon sade oss alla farväl och bad
oss tänka på henne med mildhet. Det var ett rörande
ögonblick. Thorvid var djupt skakad. Hans hand släppte hon inte
förr än i sista ögonblicket. Här vid Lydias dödsbädd var det,
som ett förfärligt ljus gick upp för mig. Jag hade blifvit
besviken på mitt lifs lycka, utan att jag vetat deraf, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
