Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var min döende syster, som gjort det. Hon sade mig det kort
innan hennes sista strid började.
— Jag har bestulit dig, hviskade hon i mitt öra.
Thorvid var din och jag fråntog dig honom genom en lögn. Men
den lögnen har brännt mig alltsedan den uttalades. Mina
årslånga själsqval och mitt misslyckande ha hämnats dig.
Misslyckande — ty hans kärlek kunde jag aldrig förvärfva, den
har du ännu. Blif lycklig, blif hans, och förbanna inte mitt
minne!
Några ögonblick derefter stod hon inför den högsta
domaren. Jag önskar, att den lögn, hon för min skull uttalade,
inte tyngde alltför mycket i vågskålen. Nog kunde jag förlåta
den, om detta kunde bidraga att förminska dess tyngd.
Hvilken inblick i min systers själslif under det sista året
gaf mig inte hennes bekännelse! Hela hennes uppförande var
mig nu alldeles klart. Den demoniska makt, som drifvit henne
fram, var hennes onda samvetes furie. Jag förstod och
beklagade henne. Jag kunde inte känna någon bitterhet mot henne;
döden utjemnar ju allt.
Thorvid tycktes genom sin hustrus död blifvit fyld med
allvarliga tankar, men något smärtsammare slag syntes den
sorgliga händelsen ej varit för honom. Han hade ju aldrig
älskat henne. Han sade mig det om aftonen, när vi hade
jordat henne och stodo vid hennes nyss igenfylda graf.
— Så har då den Evige rättat det misstag, jag en gång
i blind förtviflan begick! sade han och stirrade tankfullt
framför sig. Jag trodde mig kunna bestämma öfver mitt öde sjelf
— jag hade förlorat dig och jag trodde mig lättare kunna
glömma min förlust, om jag pålade mig heliga pligter mot en
annan, men jag misstog mig. Det är Gud, men inte vi sjelfva,
som leder våra hjertan som vattubäckar. Vi äro eländiga
stackare, det är alltsammans; vi äro inte en gång herrar öfver vårt
innersta, egnaste jag.
Dagen derpå reste han.
— Farväl, Elisabeth! sade han med en fläkt af
högtidlighet, då vi skulle skiljas. Farväl! Det är en röst inom mig
som säger, att jag trycker din hand för sista gången. Finland
begär mitt lif, och jag är redo att gifva det. Jag har heller
inte så mycket att lefva för, om mitt fosterland går under.
Farväl, Elisabeth! Nu i afskedsstunden och när det inte är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
