Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något brott att tala, vill jag säga dig hvad jag aldrig sagt dig
förr: att du är den enda, jag någonsin älskat. Du har
ofrivilligt vållat mig många bittra qval, Elisabeth — gråt inte! —
också oändligt många lyckliga stunder har jag dig att tacka
för; det var den tiden, när jag hoppades — ty det fanns en
sådan tid — hoppades gladt och förtröstansfullt som en
oerfaren yngling, men inte rådde du för, att jag var så förmäten?
Om du såg det, så borde du kanske genast ha tagit mig ur
min villfarelse, du borde kanske ha sagt mig, att du redan
tillhörde en annan, så hade jag sluppit ta emot denna
underrättelse från främmande läppar — men jag har ju ingen ting
att förebrå dig. Tvärtom har jag ju mycket att tacka dig för.
Tack för din vänskap! Den uppehöll ofta modet på mig, när
de bittra följderna af mitt misstag hopade sig öfver mitt
hufvud. Tack för ditt bistånd under olyckans dagar! Tack för
att du var mig nära — tack för allt! Och nu — farväl!
Som en man vill jag gå mitt öde till mötes. Ännu får jag
vara vek och ha känslor, så länge jag håller din hand i min,
men sedan får jag endast ha en hård och kraftig arm till
Finlands försvar och en manlig, jernfast barm att sätta som värn
mot dess fiender.
Och dermed var han borta. Jag kunde endast gråta,
men gråta tyst och när ingen såg mig. Ingen fick ana hvad
jag kände, nu om någonsin gälde det att inte låta genomskåda
sig: att lemna Thorvid en skymt af sanningen hade varit
detsamma som att smutsa hans döda hustrus minne. Genom mig
skulle hon icke förlora hans aktning. Jag teg och visade
verlden ett lugnt ansigte, men nog sved det ibland inombords.
Så gick sommaren — Finlands sista strid nalkades sin
upplösning. Då träffade oss underrättelsen, att Thorvid i en
drabbning funnit hvad han sökt: döden för sitt olyckliga
fosterland. Med gladt mod, såsom det anstår en hjelte, hade han
låtit sitt hjerteblod rinna.
Mormor undansmusslade med pekfingret någon ting, som
glänste förrädiskt i ena ögonvrån.
— Bevars, afbröt hon sig i hurtig ton, medan jag sutit
här och slamrat, har det ju börjat skymma på. Och din
fästman, som sitter inspärrad med sina silkeslappar — tänk om
han blir mörkrädd!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
